Poetisk frihet i bunden form

Var finns den poet som vågar skriva rimmad dikt idag? Allt för länge har vi fått lära oss att rim och bunden form begränsar och är något otidsenligt. Och värre än så: de kan rent utav betraktas som skrattretande eller barnsliga. Tankarna går till pekoraler och julklappsrim, ”hjärta och smärta”. Likväl har man från antikens dagar fram till våra Tegnér, Karlfeldt, Gullberg och de andra ända in på 1900-talet behärskat konsten och man kan ibland fråga sig om vi inte har förlorat något när konsten att rimma vackert och följa en bunden lyrisk form alltmer försvunnit.

Någon som inte har kunnat låta bli att rimma, brodera och leka med ord är Signum-medarbetaren Florence Vilén, som bland annat undervisar i konsthistoria och är något av en expert på versmåttet haiku. Det är dock talande att hon har blivit tvungen att ge ut boken på egen hand (den distribueras av Litenupplaga.se) och att hon på bokens baksida karaktäriserar dess dikter som ”underbart omoderna” och klargör att hon har skrivit dem i ett tidigare skede i livet, ”när jag ännu grät över olycklig kärlek, studerade klassiska språk och fann glädje i invecklade versformer”.

Men även om ingen alltså helt vågar stå för denna form av litteratur skulle jag vilja framhäva att boken är mycket läsvärd för alla som vill glädja sig åt ordkonst, träna upp sitt öra och vila i vackra ordbilder. Rytmen är hela tiden perfekt. I och med att diktspråket är antikt inspirerat blir innehållet ibland också antikt, men för nutida läsares skull ges generöst med förklaringar till grekiska myter, ord på latin och så vidare. Författaren själv säger att hon i första hand ville ”skapa skönhet” vilket ”förutsätter fungerande grammatik och metrik som grund”.

Den vackra utsidan med ”gyllenrankor” är gjord efter en ottoman-turkisk högreståndsdräkt. Samtidigt kan den illustrera dikten ”Purpurpränt” som syftar på me deltidens rikt illustrerade handskrifter och som fått ge namn åt samlingen. ”På nutiden besviken / tog dikten mig vid handen”, lyder en av raderna där. Den prunkande och sagomättade dikten låter oss ta en paus från den mer prosaiska nutiden.

Ordrikedomen är slående och flera av dem lär man inte hitta i någon ordbok. Här finns alltså ett mått av frihet även då rimmen och versmåttet har varit styrande. Det talas om ”vackerhet” och ”vackerorden”. Löven är ännu inte riktigt ”grönvakna” och en grekisk gudom har blivit en ”citat- och not- och mottokollerska” eller ibland en ”rim- och infallsbollerska”.

Att en dikt heter ”Vadan och Varthän?” är ljuvt i en ordmänniskas öron, när professionella skribenter knappt längre kan skilja på ”var” och ”vart”. I dikten ”Sveriges historia” har Vilén med åtta ord effektivt lyc kats skapa en bild av utvecklingen över flera århundraden, en utveckling som inte känns odelat positiv.

Temat för dikterna är ofta årets skiftningar eller kärlek, ibland aforistiskt formulerat som ”De älskandes död – vilken lycka, / jämfört med kärlekens död!” Andra är antikt eller kristet inspirerade som ”Marie bebådelse” och ”Själafiskaren”. En del allvarliga, en del mer lekfulla …

I boken ingår också ett lyriskt drama och ett skådespel i form av en klassisk grekisk tragedi. Visste man inte vem författaren var kunde man gott tro att det var nyöversättningar av antika dramer.

Den här läsningen är nog så nära musik som man kan komma utan att sätta noter till.