Politik förvandlad till nöje

Politik förvandlad till nöje – det kunde vara en passande rubrik på den valrörelse som nu är till ända. En alternativ titel vore: Popularisering till varje pris.

Ta programmet ”Valintervju” i TV 4. Alice Bah och Lennart Ekdal har fått ersätta de traditionella politiska journalisterna. ”Hemliga gäster”, som i vilken TV-show som helst, dyker upp och överraskar politiker och tittare. Och givetvis görs det avbrott för den obligatoriska reklamen mitt i programmet.

Tilltron till tittarnas krav på saklig information har uppenbarligen sjunkit betänkligt. Om det är med rätt eller orätt kan här lämnas därhän. Viktigast är själva det faktum att vågskålen tycks ha tippat över. I stället för upplysning är det uppenbarligen underhållning som nu står högst på dagordningen.

Valrörelser bygger med nödvändighet på retorik, därom torde de flesta vara ense. Den vinner valet som gör det mest trovärdiga intrycket. För att uppnå detta syfte är de flesta till buds stående medel tillåtna. Påhopp på motståndaren kan givetvis tillgripas, men de kräver saklig underbyggnad – annars riskerar angreppet att slå tillbaka mot upphovsmannen. Att framställa sig själv i positiv dager är också acceptabelt, vare sig det huvudsakligen sker argumentationsvägen eller snarare genom en presentation som väcker genklang. Men det yttre får i retoriken ändå inte vara allt. Några valrörelser bakåt i tiden väckte stylade och retuscherade bilder på Mona Sahlin och Allan Larsson visst uppseende i debatten. Idag har styling blivit vardagsmat – ingen höjer ens längre på ögonbrynen. Så förändras kutymer och konventioner. Så förvandlas ideologi till iscensättning. Hur är det då med sakargumenten, själva det stoff som retoriken är tänkt att stöpa? Under valrörelsen kunde man höra en sammandrabbning (eller snarare många) mellan två parter av olika politisk färg. Den ena förfäktade med bestämdhet ett visst argument. Den andra hävdade motsatsen. Ingendera parten underbyggde sina påståenden med någon form av konkreta hänvisningar som kunde gå att belägga. I stället uppstod regelrätt pajkastning i tomma intet: ”Du har fel!” – ”Nej, du har fel!” Vilka sakskäl ger det egentligen som stöd för åhörarens ställningstagande?

Underhållning, popularisering. För väljaren innebär det drastiskt minskade möjligheter att kunna utnyttja valdebatten för att faktiskt träffa sitt val, för att fritt kunna reflektera över skiljaktiga ståndpunkter i stället för att rösta enligt inte sällan nedärvda ryggmärgsreflexer. Det talas ofta om politikerförakt. Denna valrörelse har burit syn för sägen. Det är svårt att ta den på allvar som inte i sin tur tar sina lyssnare eller tittare på allvar. Och det är ett faktum som uppenbarligen inte påtalats ofta nog att föraktet för politikerna i förlängningen innebär en allvarlig urholkning av demokratin. Den dag det fria valet i praktiken satts ur spel har också själva grundvalen för vårt politiska system gått under. Huruvida vårt val den 15 september 2002 verkligen är fritt förtjänar att än en gång med allvar betänkas.