Världsungdomsdagen i Toronto

Världsungdomsdagarna inleddes av den nuvarande påven i samband med det heliga året 1983 till minne av Jesu död. Han inbjöd då ungdomar från hela världen till ett möte på Palmsöndagen 1984 med inspiration från den medeltida processionsantifonen för Palmsöndagen ”Pueri Hebraeorum”, som beskriver hur judarnas barn tog emot Jesus med palmkvistar i händerna när han red in i Jerusalem. Ungdomarnas entusiasm övertygade påven om att initiativet måste fortsätta, och han bjöd in dem till ett ungdomsmöte i Rom året därpå i samband med FN:s ungdomsår 1985. Sedan dess firas världsungdomsdagen varje år, men vartannat år firas den hemma i lokalkyrkorna, oftast på Palmsöndagen, och vartannat år tillsammans med påven någonstans i världen: 1987 Buenos Aires, 1989 Santiago de Compostela, 1991 Czestochowa, 1993 Denver, 1995 Manila, 1997 Paris och 2000 Rom.

Den 23–28 juli samlades 800 000 katolska ungdomar från hela världen i Toronto i Kanada för att fira den 17:e katolska världsungdomsdagen tillsammans med påven.

Saligprisningarna

Påven tog i sitt öppningstal fasta på saligprisningarna i Bergspredikan i det femte kapitlet av Matteusevangeliet. ”Kära vänner, en åldrad påve svarar på er unga längtan efter lycka. En påve som är tyngd av åren men som är ung inuti svarar med ett ord som inte är hans eget”, sade han bland annat och uppmanade ungdomarna att slå in på den väg som Jesus pekar ut i saligprisningarna, även om detta kostar kamp och möda. ”Kalvariets grav har blivit en vagga för den nya mänsklighet som vandrar mot den sanna lyckan. Saligprisningarna är en karta för denna vandring. De åtta saligprisningarna är vägskyltar som pekar ut färdriktningen. Det är en vandring i uppförsbacke, men Han har redan gått upp för den backen. Och Han är beredd att gå upp för den igen tillsammans med er. […] Det är genom att vandra tillsammans med Kristus som man kan erövra den sanna glädjen.” Det var alltså ett ganska bistert budskap som påven vågade överlämna åt ungdomarna. Genomgående präglades dagarna i Toronto av total avsaknad av ängslighet när det gällde att föra ut ett starkt men svårt budskap till en modern värld, och ungdomarna tycktes uppskatta påvens kompromisslösa budskap; kanske finner det bättre grogrund i ett entusiastiskt tonårshjärta än i luttrade medelålders själar. ”Påven har oftast väldigt kloka budskap till oss unga, och han har förmågan att tala rätt in i våra hjärtan. Av påven får ungdomarna många visa ord, som man kan tänka länge på och som sitter kvar”, kommenterade Angelica Bielinski, ordförande för Sveriges Unga Katoliker (SUK).

Det som mest av allt präglade världsungdomsdagen i Toronto jämfört med tidigare världsungdomsdagar var nog mötet mellan ett stort religiöst evenemang och den amerikaniserade och globaliserade moderna världen. Tydligast var kontrasten under fredagens korsvägsandakt. Det var det enda av världsungdomsdagens många evenemang som hade förlagts till stadens centrum. Sång från Taizé, musik, teater och bön blandades i en gemensam massmeditation som blockerade trafiken och livet i Torontos kontorskvarter.

Traditionsenligt kulminerade världsungdomsdagen i en vaka på lördagskvällen som avslutades genom en mässa söndag förmiddag. Till skillnad från den tv-showliknande vakan i Rom 2000 hade vakan i Toronto utformats som en vesper i linje med påven Johannes Paulus II:s medvetna reklamkampanj för att föra ut intresset för tidegärden eller kyrkans dagliga bön till vanliga människor. Vakan inleddes med en symbolisk anspelning på världsungdomsdagens tema ”världens ljus och jordens salt” genom en ljuständningsceremoni och ett högtidligt överlämnande av tolv stora saltblock. Vesperns tre psalmer sjöngs på engelska och franska och avlöstes av vittnesbörd från en indianflicka, en kanadensare och en peruan om hur de fått hjälp av sin tro för att övervinna marginalisering, fattigdom och våld.

Påvens tal till ungdomarna

”Det nya årtusendet inleds av kontrasten mellan två bilder”, sade påven. ”Den ena bilden är mängden av pilgrimer som strömmade till Rom under det stora jubelåret för att gå genom den heliga porten som är Kristus, vår frälsare och återlösare. Den andra bilden är den fasansfulla terrorattacken i New York, en bild som är ett slags symbol för en värld där fientlighet och hat tycks överväga. Frågan som uppstår ur denna kontrast är dramatisk: på vilken grund skall vi bygga den framtid som växer ur 1900-talets stora omvandlingar? Kristus är den enda hörnsten på vilken man kan bygga sin tillvaro.”

Påven passade också på att ta tjuren vid hornen och tala öppet om de skandaler med sexövergrepp av präster som skakat den katolska kyrkan i Nordamerika under våren. Särskilt nordamerikanska medier blev överraskade över den kraft med vilken påven i sin predikan sade att han kände ”djup sorg och skam” över sexövergreppen. Han uppmanade de unga att inte för den skull sluta att älska kyrkan. ”Tappa inte modet på grund av skulder och brister hos några av kyrkans medlemmar. Den skada som några präster och ordensmän har åsamkat unga och svaga människor fyller oss alla med en djup sorg och skam. Men tänk på den stora majoriteten av engagerade och entusiastiska präster och ordensmän, som bara vill tjäna och göra gott. Stå nära alla präster, seminarister och vigda människor”, fortsatte påven. ”Om ni känner att samma prästkallelse ekar i ert hjärta skall ni inte vara rädda för att följa Kristus. Helighet handlar inte om att vara gammal, och det visar alla unga helgon tydligt.”

Ingen personkult av påven

Det är lätt att tro att dessa massmöten för katolska ungdomar handlar om personkult av påven. Och visst är det en våg av kärlek och värme som omger den allt skröpligare påven, och det faktum att varken han själv eller någon i hans omgivning gör något för att dölja hans fysiska tillstånd, är kanske i sig ett tänkvärt vittnesbörd inför en värld där allt färre klarar av att se medmänniskor med funktionsbegränsningar och där dödshjälp eller åtminstone segregering ligger nära till hands som svar på handikapp och lidande. I denna bemärkelse är påvens person ett budskap både till ungdomarna och till omvärlden.

Men det är lika mycket ungdomarna själva som står i centrum. Därom vittnade några svenska deltagare i Toronto, Peter Mossop och Johanna Ekström från Sveriges Unga Katoliker, i intervjuer för Vatikanradion. Bägge berättade att de lockats till världsungdomsdagarna genom att möta entusiasmen hos andra som varit med tidigare. Bägge betonade att världsungdomsdagarna ger en stor vitamininjektion för återkomsten till den vardag som gäller för katoliker i Sverige, där man oftast är ensam om sin tro på skolor och arbetsplatser. Johanna erinrade sig också hur det kändes, när hon kom tillbaka från världsungdomsdagen i Paris 1997: ”När jag stod i mässan, särskilt i vardagsmässan och det var ganska glest i bänkraderna, så visste jag ändå att alla de människor som varit med på världsungdomsdagen stod i någon annan bänkrad någon annan stans där det var ganska glest. Lägger man ihop det så blir det inte så glest i alla fall.”

Johannas bild av en väldig global gemenskap uppdelad i grupper av glesa bänkrader är en perfekt beskrivning av det moderna globaliserade och pluralistiska samhället. Gemenskap i tro och ideal har man inte längre bara med den by man bor i utan med en världsomspännande grupp som man då och då får uppfriskande kontakter med. I möten eller reträtter bekräftar man sin identitet och får den kraft som behövs för att identiteten inte bara skall handla om en själv utan också om att bära på en entusiasm som gör att man kan bli det som årets världsungdomsdag med ord lånade från Bergspredikan beskrev som att vara ”världens ljus och jordens salt”. I detta perspektiv blir världsungdomsdagarna till något mycket viktigare och mer profetiskt än bara efterapande av rockkonserter.

Profetiskt är också samlandet av unga människor från snart sagt alla tänkbara länder, språkområden och etniska grupper i en gemenskap som bara bygger på tron. Modern teknik och organisation i resebranschen gör det idag möjligt att på ett helt nytt sätt få en påtaglig upplevelse av urkristna tankar om att alla troende skall bli till ett i Kristus (Joh 17:21) eller av den tredje katolska eukaristiska bönens beskrivning av hur Fadern ”genom alla tider samlar åt sig ett folk, för att från solens uppgång till dess nedgång (=från öst till väst) ett rent offer skall frambäras”. Biskop Anders Arborelius tillägger att ”det är något av kyrkans innersta väsen som får blomma upp […] Det är väl något av det som har gripit ungdomarna: att de faktiskt kommer från världens alla länder för att dela med sig av sin tro och berikas av detta.” Detta budskap är inte okontroversiellt i en värld där det i kölvattnet efter romantikens nationalistiska idéer och dess tragiska följder i det tidiga 1900-talets folkrensningar i Turkiet och sedan i Tyskland betraktas som självklart att varje etnisk grupp skall ha sin egen stat och där samlevnaden därför har blivit omöjlig i Nordirland, på Balkan och i Mellanöstern. Peter Mossop påpekade att det som lockar unga till världsungdomsdagen är ”gemenskap med människor från hela världen som har samma tro som man själv och liknande värderingar. Man kommer samman helt oberoende av nationalitet och etnisk tillhörighet.” Här bär världsungdomsdagarna på ett budskap till hela världen som går långt utöver det religiösa budskapet om enhet i Kristus. Om det finns starka krafter i världen som vill skilja etniska grupper åt, så befinner sig världsungdomsdagarna bland de krafter som försöker dra åt andra hållet.

Det är antagligen svårt att övervärdera den roll som världsungdomsdagarna kommer att spela i den katolska kyrkan i framtiden. De som tror att de är knutna till den nuvarande påven och därför inte kan överleva honom motsägs av ungdomarna själva, som berättar att mötet med påven bara är en del av något mycket större. Vår tids människa behöver denna typ av upplevelse. De senaste 15 årens erfarenhet visar att världsungdomsdagarna kan få ett avgörande positivt inflytande på enskilda unga katoliker och deras livsavgörande beslut.Men på samma sätt kan världsungdomsdagarna också bli en överraskande stimulans för värdlandets katolska kyrka. I Frankrike berättar katolikerna ännu om den vitamininjektion som den ganska trötta och ängsliga katolska kyrkan i landet fick av att se 1 200 000 unga katoliker delta i den avslutande mässan framför Eiffeltornet. Det ledde till ett uppsving för den franska katolska kyrkans ungdomsverksamhet som bland annat kom till uttryck i en ny uppblomstring för ungdomsvallfärder till Chartres och andra franska vallfartsorter, vallfärder som på olika sätt erbjuder samma typ av upplevelse av gemenskap, fördjupning och andlig förnyelse. Det betyder att världsungdomsdagarna har blivit ett slags grundläggande begrepp i den moderna katolska kyrkans liv.