Problemet intelligent design

När evolutionstanken första gången gavs en pregnant form på 1850-talet utbröt en hetsig debatt. Kyrkliga företrädare ifrågasatte teorins själva grundantagande. Detta att allt levande har gemensamt ursprung; att sammansatta livsformer har uppstått gradvis ur enklare förlagor; att dagens organismvärld har blivit till under en omvandlingsprocess som sträckt sig över hundratals miljoner år. Detta kunde inte vara sant, menade kritiker, för det stämde inte med bibeln. Idag, när dessa antaganden blivit bekräftad bortom varje rimligt tvivel, reses en annan typ av invändningar. Jo, de levande har haft en lång tillblivelsehistoria, men vilka krafter har varit verksamma?

Evolutionsteorin i sin standardversion är byggd på enkel logik. Den säger ungefär följande: fortlöpande och slumpmässiga förändringar av organismers arvsanlag leder till populationer där inte två individer är helt lika; denna heterogena blandning sållas sedan fortlöpande enligt principen att individer med illa anpassade egenskaper blir utan avkomma. Vilket också kan skrivas i kortform: slump och urval. Resultatet blir populationer där organismerna blir allt bättre anpassade till sin livsmiljö. Enligt standarversionen räcker det med slump–urval för att beskriva den evolutionära historien. Ytterligare antaganden är onödiga. Orimligt! säger denna teoris kritiker. Slumpvariation och urval förklarar ingenting. De komplexa strukturer som bygger upp livet kan ha uppstått endast till följd av planering och långsiktig framförhållning. Förståelse av liv kräver en teori om intelligent design.

Tankar om intelligent design har funnits länge och i olika versioner. Flertalet biologer idag är kallsinniga. Det som intelligent design är tänkt att förklara, förklaras enklare på annat sätt. Dessutom tycks begreppet leda in i en återvändsgränd. Om man omvandlar det till explicita teorier, finns det mycket som talar mot. Om man håller det på en mer allmän nivå, ger det inga testbara teorier. Intelligent design tycks sakna förutsättningar att generera biologiskt intressanta hypoteser. Begreppet är därför i praktiken avfört från det vetenskapliga samtalet. Ändå dyker det upp gång på gång i sidodebatter. Men det finns faktiskt tungt vägande skäl för att avvisa teorier om intelligent design. Jag skall här presentera några av dem.

Kompetensområde

Varje vetenskaplig teori är begränsad till sitt specifika kompetensområde. Den är användbar endast för en viss typ av frågor. De frågor som den biologiska evolutionsteorin söker besvara grupperar sig kring två teman. Det första temat gäller organismers anpassning. Vare sig en studie gäller giraffens hals, fjällrävens päls eller akacians blad, så mynnar den ofta i samma förundran: hur kommer det sig att organismer är så exakt anpassade till sin livsmiljö? Är de specialtillverkade för att leva just där? Det andra temat gäller organismers komplexitet. Varje levande varelse, även den enklaste, är uppbyggd av ett antal undersystem, vilka i sin tur är uppbyggda av ännu mindre undersystem osv. Nu är regeln den att ett undersystem inte kan fungera på egen hand utan endast i växelverkan med de andra undersystemen. Alltså: för att en organism skall fungera krävs samverkan mellan alla de olika delsystemen. Man säger att varje organism, även den enklaste, är en ”icke reducerbar helhet”. Men hur är det möjligt? Hur gick det till när alla delsystem kom på plats? Kräver inte det en planerande och förutseende vilja?

De flesta biologer menar att evolutionsteorins centrala kompetensområde finns i det första temat, det som gäller organismers anpassning till sin livsmiljö. Det är lätt att föreställa sig den process av successiv modifiering som finslipar anpassningen. De illa anpassade fick ingen avkomma; de egenskaper som bars av dem fördes inte vidare till nästa generation. Här har formeln ’slump–urval’ ett så stort förklaringsvärde att inga fler antaganden behövs. Det andra temat däremot tycks mer problematiskt. Det handlar inte om successiv modifiering av något redan givet, utan om uppkomsten av något alldeles nytt. Evolutionen tycks kunna göra ständigt nya språng till nya, icke reducerbara helheter. Enkla bakterieliknande organismer går samman och bildar mer komplexa eukaryota celler, encelliga organismer förenar sig till komplicerade flercelliga, flercelliga organismer bildar samhällen etc. etc. Hur gick det till? Hur styrdes den utvecklingen?

Biologer är inte överens om hur dessa språngliknande övergångar skall förstås. Å ena sidan måste vi anta att varje ny biologisk komplexitetsnivå har uppkommit genom en alldeles egen och unik serie av händelser. Vill vi förstå övergångarna måste vi studera dem en och en, var för sig. Den enda möjliga metoden är en närgången beskrivning av det som faktiskt hände. Å andra sidan är det möjligt att övergångarna visar på en undangömd lagbundenhet. Sprången till nya helheter kan antyda en evolutionär djupstruktur. Om så är fallet, är evolutionsteorin ofullständig i sin nuvarande version. Den saknar möjligheter att se storskaliga samband och kan därför behöva kompletteras med ytterligare antaganden. Bland biologer är meningarna delade om nyttan/nödvändigheten av en sådan utvidgning.

Varje teori bör bedömas efter sina bästa argument. Att polemisera mot karikatyrer är dumt. Teorier om intelligent design bör därför inte prövas inom evolutionsteorins centrala kompetensområde. De har inget att tillföra i frågor om organismers anpassning till sin livsmiljö. Dess argument där blir ofta pinsamt skruvade och lämnas helst därhän. Den som på allvar vill bedöma teorier om intelligent design, bör istället pröva dess möjligheter inom området för språngliknande evolutionära förändringar. Där finns skäl att anta att gängse teorier är bristfälliga och möjligen i behov av komplettering/revidering. Den fortsatta diskussionen skall därför begränsas till det området. Men nu kan man uppfatta den gängse teorins brister på två skilda sätt och därför har föreställningen om intelligent design utvecklats till två skilda teorier. Dessa teorier bedöms lämpligen var för sig.

Underverkshypotesen

En av teorierna om intelligent design tar avstamp i sannolikhetsbedömningar. Dess argument är ungefär som följer: formeln ’slump–urval’ beskriver väl den process där populationer av organismer fortlöpande anpassas till sin miljö. Men formeln ger ingen trovärdig förklaring till uppkomsten av komplexa organismer. De levande är icke reducerbara helheter, de består alla av många omistliga delsystem – hur kom då alla dess samverkande delsystem på plats? Samtidigt! Genom slump? Men sannolikheten för det är närmast noll. Det finns bara en möjlig förklaring: intelligent design.

Låt oss kalla detta för den starka eller speciella varianten av intelligent design. Den säger att när sannolikheten är nära noll, behövs ett speciellt ingripande för att klara uppgiften. Ett underverk alltså.

Men denna kritik av evolutionsteorin är felaktig och bygger på missförstånd. Dess tyngdpunkt ligger i det faktum att vår kunskap om den evolutionära historien är ofullständig. Tillgängligt faktamaterial är fragmentariskt. Vi kan inte, för att ta ett exempel, rekonstruera det förlopp som ledde till eukaryota celler. Helt visst är dess celler ”icke reducerbara helheter” och därtill ytterst komplicerade små varelser. Och helt visst är deras tillkomsthistoria både lång och snirklig. Den tog bortemot två miljarder år och passerade över ett okänt antal mellanformer. Men hur det gick till? – Nej, det vet vi inte och lär heller aldrig få veta.

De som hänvisar till organismers drag av ”icke reducerbar helhet” som ett argument för underverk, antyder indirekt att de fogats samman i ett enda steg. Men standardversionen av evolutionsteorin utgår ifrån att alla stora och språngliknande övergångar skett genom många små steg och över många mellanformer. Allt kom inte på plats samtidigt. Vilka dessa steg var, vet vi inte. Hur pass sannolika eller osannolika de var, vet ingen. Vi lär heller aldrig få veta det.

Hårdhudade evolutionsbiologer med ateistiska sympatier har kontrat underverksargumentet med egna beräkningar. De visar att uppkomsten av komplexa organismer är sannolik, nästan oundviklig. Naturligtvis är argumenten bluff i båda riktningarna. Det finns inget faktaunderlag för att göra vettiga kalkyler. Var och en kan dra till med den sannolikhet som passar honom bäst. Hur pass sannolika eller osannolika dessa händelser var, vet ingen. Vi lär heller aldrig få veta det.

Men om vi faktiskt inte vet hur det gick till, hur kan vi då vara säkra på att det räcker med att hänvisa till slump och urval? Vi kan inte vara säkra på det, men tills vidare är det den bästa hypotesen. Den stöds av indirekta argument. Formeln ’slump–urval’ har visat sig användbar inom ett område, populationers anpassning till sin livsmiljö. Det är då rimligt att pröva dess giltighet även för språnglika, evolutionära övergångar. Den skarpa skillnaden mellan de två områdena kan vara skenbar. Också evolutionära övergångar kan beskrivas som gradvis anpassning. Komplext sammansatta organismer tycks ha uppkommit ur växelverkan mellan enkla organismer. En växelverkan som med tiden blivit så intim att de växelverkande parterna gradvis blivit beroende av varandra. Den nybildade helheten blev ”icke reducerbar” i samma takt som de enkla delorganismerna miste sitt fria egenliv och inordnades i en större helhet. Om nu detta gäller generellt behövs inga speciella antaganden för att beskriva uppkomsten av komplext sammansatta organismer.

Men anta, för resonemangets skull, att dessa argument inte övertygar. De är ju faktiskt inte bindande. Ett övertygande faktamaterial saknas. Vi bör därför också granska rimlighet och förklaringsvärde i en teori om intelligent design. Teorin i dess starka, speciella form säger ungefär att alla sammansatta livsformer är hopfogade efter en viss plan och med en viss avsikt. Det synsättet ger svårigheter.

Paleontologer har sorterat några av resterna från den organismvärld som en gång levde på jorden. Formrikedomen för 600 miljoner år sedan var oöverskådlig, bedövande – men idag är nästan allt detta utplånat. Varför? Om alla dessa märkliga livsformer var tillkomna efter en plan, i ett syfte, varför blev det fel på i stort sett alla? Gång på gång har väldiga förintelsevågor gått över organismvärlden och utplånat det mesta. Varför? Det stämmer inte med tanken på planering och framförhållning, stämmer inte med intelligent design.

En annan svårighet kommer från jämförande anatomi. Inom den vetenskapsgrenen har man kunnat följa hur strukturer hos ryggradsdjuren stegvis omvandlats under årmiljoner för att få nya och oväntade funktioner. Fiskars simfenor blev de landlevandes armar och ben, några av deras käkben blev våra hörselben etc. etc. Sammanställda fakta ger mer intryck av infall och improvisation än av i förväg uttänkta planer. Vill man ändå hålla fast vid en teori om intelligent design tvingas man anta att evolutionen var planerad i detalj ända från början. Avsikten med fiskars käkben var våra hörselben. Men om man tänker sig en detaljplanering blir det obegripligt att det skulle behöva ta över två miljarder år att sätta samman eukaryota celler. Det långa tidsspannet tyder istället på ett fumlande med slump och urval över ett otal halvgångna mellanformer.

Denna senare invändning är principiellt viktig. När träder intelligent design i funktion? Endast vid särskilt kritiska evolutionära övergångar då något helt nytt och oförutsägbart blir till? Först när sannolikheten för ett skeende närmar sig noll? Men när vi nu i princip aldrig kan beräkna några sannolikheter för dessa skeenden, då kan vi heller aldrig känna igen intelligent design.

Dessa argument leder till slutsatsen att en teori om intelligent design i stark form är omöjlig. Den behövs inte som kompletterande förklaring till biologiska strukturer eller funktioner som annars skulle lämnas oförklarade. När teorin prövas, stämmer den illa med tillgängligt evolutionshistoriskt faktamaterial. Teorin i dess starka, speciella form är kort sagt stendöd.

Men om nu teorin faktiskt är vetenskapligt död, blir det förbryllande att den gång på gång vaknar till liv. Inga av de argument som framförts ovan är nya. De fakta jag åberopar har varit kända i minst ett halvsekel. Varför är då teorin om intelligent design så seglivad? Jag misstänker att de som argumenterar för den starka varianten av intelligent design har gjort sig skyldiga till ett tankefel. Samma tankefel gjordes av en talmängdsfilosof i Aniara (Sång 47). Bakgrunden är berättelsen om ett rymdskepp som ohjälpligt råkat ur kurs. Filosofen, en av skeppets passagerare, undrar om det finns grundad anledning att hoppas. Det svar han får är tvetydigt och värt att begrunda:

”(Hans fråga) gällde underverksfrekvensen

i Alltet tänkt som talmängdsuniversum.

Den synes sammanfalla så med Slumpen

att slump och underverk har samma källa,

och samma svar för båda synes gälla.”

Den starka teorin om intelligent design argumenterar för att underverk är nödvändiga. Gud måste ha gjort direkta ingripanden, annars skulle liv inte finnas. Dessa argument förutsätter som en självklarhet att entydiga kriterier skiljer mellan slump och underverk. Men om inga särskiljande kriterier finns faller hela projektet. Ansatsen var från början missriktad.

Men kanske är utsikterna bättre för en svagare och mer allmän teori om intelligent design. Vi lämnar därför idéerna om en detaljerad planläggning av evolutionen för att nu granska teorier om den evolutionära historiens storskaliga riktning.

Kaotiska system

Evolutionsteori i sin nuvarande form kan inte avgöra om de evolutionära övergångarna, sprången som diskuterades ovan, är sammankopplade i ett övergripande mönster. Kanske finns ett mönster, kanske inte – gängse teori kan inte ens ställa frågan. Den är för närsynt.

Frågan om evolutionens storskaliga mönster innehåller emellertid en principiell svårighet, som man inte enkelt tar sig runt. Själva vitsen med en teori är ju att blottlägga allmängiltiga samband. En lagbundenhet som logiskt kan fogas till andra lagbundenheter och som skeendet måste följa. Men den evolution vi känner har ägt rum bara en enda gång. Vi har inget att jämföra med. Uppkom däggdjur genom en logiskt nödvändig process, en naturlag? Omöjlig fråga! Därför har evolutionsbiologi mer form av berättelse än av teori. För att en verklig teoribildning skall bli möjlig, måste det finnas relevant jämförelsematerial. Möjligen har nya infallsvinklar öppnat sig under senare år genom studier i kaotiska system. De kan ge uppslag till en ny sorts teoribildning.

Kaotiska system kännetecknas av det sätt på vilket systemens undersystem är förbundna med varandra. Det kaotiska draget uppkommer genom växelverkan mellan undersystem, hopflätade i komplicerade scheman, som omvandlar elementära händelser till oväntade mönster. Kaotiska system är notoriskt svårbegripliga. De gäckar även våra mest anspråkslösa förväntningar på rimligt beteende. En obetydlig orsak kan få katastrofala följder, eller omvänt, efter massiva insatser, händer ingenting alls.

Varje kaotiskt system är entydigt definierat av sitt kopplingsschema, vilket leder till två slutsatser. För det första är systemens beteenden materialoberoende. Samma schema ger samma beteende vare sig det utspelar sig i strömmande vatten, hormonsystem, ekosystem eller ekonomi. Den bakomliggande matematiken är en och densamma. En annan slutsats blir att det förmodligen inte kan formuleras någon uttömmande teori för kaotiska system. Med tillräckligt komplicerade kopplingsscheman blir varje system unikt och dess beteende därmed oförutsägbart.

För dem som accepterar dessa slutsatser är kaotiska system en självklar utvidgning av biologi. Teorier om evolution behöver inte begränsa sin giltighet till livets våta, kolbaserade utformning, det vi kallar levande organismer. Om man antar att evolutionära skeenden är kaotiska system kan man förstå livets gestaltningar ur dess kopplingsschema och tillhörande matematiska regelverk. Evolutionen kan köras på dator.

Forskning kring kaotiska system spretar i många riktningar. Resultaten är ännu osäkra och svårtolkade. Ändå tycks man ha funnit en beskrivningsnivå med stor generell räckvidd. Det är gränsen mellan det ordnade och det slumpmässiga som särskilt bör beaktas. Den är rik på det oväntade. Det helt ordnade är perfekt och därmed avslutat. Inget oväntat händer eftersom allt redan är fastlagt. Det helt slumpmässiga är ett vitt brus. Inte heller där händer något oväntat eftersom varje händelse är lika sannolik som varje annan. Men i gränszonen mellan ordning och slump skapas ständigt nya former. De förvandlas, försvinner eller kombineras med andra former i en oväntad och oförutsägbar gestaltrikedom. I gränszonen sker det oväntade. Så säger teorin …

Om det nu är en teori. Den är svår att testa med gängse metoder. Det oväntade och oförutsägbara sker vid gränsen, ja, men naturligtvis kan teorin inte beskriva det oväntade. Det oförutsägbara förblir oförutsägbart. Så även om teorin skulle vara sann så gör den oss inte klokare.

Men låt oss ändå, för resonemangets skull, anta att teorier för kaotiska system ger en relevant bakgrund till den evolutionära historien. Livet är ett gränsfenomen bland andra gränsfenomen. De levandes historia är underkastad ungefär samma sorts principer som styr virvelbildning i strömmande vatten nära en strand. Det finns fortfarande plats för slump. Skeendet är inte detaljreglerat. Ändå finns ett övergripande mönster, en lagbundenhet. Studien i kaotiska system skulle alltså, om den får tid på sig, kunna mynna ut i en teori om den evolutionära historiens storskaliga riktning.

Den svaga eller generella versionen av intelligent design säger att evolutionen har en urskiljbar riktning. Det finns ingen detaljerad plan men väl ett övergripande mål som blir synligt genom det som sker. Denna version av intelligent design kan alltså stödja sig på möjliga framtida slutsatser från studier i kaotiska system. Vi skulle så ha skaffat oss en vetenskaplig garanti för att livet inte är meningslöst. Här finns det emellertid skäl att se upp. Har man tagit ombord den här forskningen får man ro den iland.

Vilken bild framträder om vi kombinerar en teori om kaotiska system med kända fakta från evolutionshistorien? Vi ser hur det i gränszonen mellan ordning och slump växer fram en märklig formrikedom. Stabilitet, varaktighet är detsamma som död. Formrikedomen fortsätter att utvecklas, blir allt mer prunkande tills allt går över ända. Kopplingsscheman bryts, ekosystemen kraschar och nästan alla dess livsformer dör ut, så som det gjort gång på gång under livets historia. Men efter varje massförintelse börjar livet om igen, som när Sisyfos gång på gång baxar sin sten uppför sluttningen. Och det kommer att fortsätta så här, eftersom det måste fortsätta så här, eftersom det är en naturlag. Fortsätta till dess andra naturlagar tar över och låter solen svälla upp till en röd jättestjärna och bränna bort den inre planetkretsen och varje spår av det liv som en gång fanns där.

Standardversionen av evolutionsteorin har inget att säga om evolutionens eventuella storskaliga riktning. Om detta är en brist eller inte kan diskuteras. Men oavsett vilket kan förmodligen standardversionen enkelt kompletteras med teorier hämtade från studier i kaotiska system. Man skulle därmed få det som efterlyses av förespråkare för intelligent design: en teoribildning som ger evolutionens riktning. Om denna riktning kan beläggas vetenskapligt, så var det tänkt, har vi garantier för att livet har en övergripande mening. Jag ser inte att en teori om intelligent design ger sådana garantier.

Slump och ordning

Evolutionsteorin kritiseras för att låta slumpen få otillbörligt stort utrymme. Man säger att där slump styr finns ingen mening. Men den kritiken uppkommer ur ett missförstånd. Termen mening, som den används här, ryms inte inom naturvetenskap. Helt visst är begreppet slump ett förnekande. Men det slumpen förnekar är inte mening utan ordning. Humanister och naturvetare använder termen slump i skilda betydelser. Försöken att eliminera slumpen genom teorier om intelligent design tycks ha sin grund i detta missförstånd. Det är därför angeläget att mer exakt precisera vad naturvetare lägger i begreppet slump.

Betrakta den oavslutade sifferserien ”1, 3, 1, 3, 1, 3, 1 …” och låt ”…” stå för seriens fortsatta utveckling. Vi ser omedelbart hur siffrorna är ordnade. Varannan är 1, varannan 3. Med det sagt är allt sagt som kan sägas om den serien. Om vi skriver ut ytterligare några hundra eller tusen 1:or och 3:or har inget mer blivit sagt. Fortsättningen är entydigt bestämd genom den ordning som definierar sekvensen.

Nu tar vi i stället serien ”1, 4, 1, 5, 9, 2, 6, 5, 3 …”. Här hittar vi ingen uppenbar ordning. Vi kan inte säkert veta vilka siffror som skall komma härnäst. Och om jag säger att de är ”5, 8, 9, 7, 9, 3, 2, 3 …” blir läsaren förmodligen inte mycket klokare. Det verkar fortfarande vara en slumpsekvens. Om vi är tvingade att säga vilken siffra som står i tur, kan vi inte annat än gissa. Har vi en tillräckligt lång slumpsekvens kan vi kanske visa att alla siffror förekommer ungefär lika ofta. För varje ny siffra vi skall gissa har vi alltså en tiondels chans att få rätt. Ingen ny kunskap kan förbättra de oddsen. Vi säger att sekvensen är slumpmässig. Där finns ingen påvisbar ordning, inget mönster.

Om vi nu jämför de två serierna, ser vi att den första är lätt att återskapa. Bakom den finns en enkel regel. Den faktiska, nedskrivna raden av siffror är bara ett uttryck för eller ett exempel på eller en gestaltning av den regel, som genererat den. Den andra serien däremot är inte helt lätt att återskapa. Här finns inget mönster. Vill man göra sekvensen hundra siffror lång, måste man skriva ner varje siffra för sig. Vi har inte funnit någon bakomliggande regel som genererar den. Den vetenskapliga innebörden av slump blir här helt tydlig. Det slumpmässiga går inte att förenkla eller härleda ur en regel. Det bara är vad det är. Det ensartade, det unika.

Nu har man emellertid funnit anledning att skilja mellan ontologisk och epistemologisk slump. Ontologisk slump betyder att det faktiskt inte finns och inte heller kan finnas en bakomliggande ordning. En händelse är inte bestämd i förväg. Den inträffar först när den inträffar. Epistemologisk slump är svagare. Den säger bara att vi (ännu) inte upptäckt någon ordning. Kanske har vi letat på fel sätt. Serien 1, 4, 1, 5, 9 osv. kan vi utveckla hur långt som helst. Vi kommer aldrig någonsin att där hitta ett mönster. Av den enkla anledningen att på den nivå där vi söker finns inget mönster. Det är en genuin slumpsekvens, ett vitt brus. Varje siffra är likväl framtagen enligt en fast regel. Serien ovan beskriver förhållandet mellan en cirkels omkrets och diameter, den är alltså början av decimalutvecklingen för talet pi. Men den regeln var omöjlig att påvisa genom att leta kombinationer inom själva siffersekvensen; regeln fanns så att säga på ett helt annat plan. Skillnaden mellan ordning och slump är alltså i viss bemärkelse en fråga om perspektiv.

Slump och ordning beror av varandra i svårtydd växelverkan. Fysiker menar att en verklig, ontologisk slump gäller för händelser på energins/materiens lägsta nivå, kvantnivå. Här finns inte, kan inte finns bakomliggande mönster. Varje händelse är elementär och unik. Den inträffar först när den inträffar. Men miljarder unika slumphändelser fördelar sig likväl enligt ett vissa sannolikhetsmönster, som för oss framträder som naturlagar. Så kan ontologisk slump på lägsta nivå generera ordning på en högre. Och omvänt kan ordnade regler på en överordnad nivå, generera slumphändelser på en lägre.

Distinktionen mellan epistemologisk och ontologisk slump är viktig inom filosofi och kanske inom fysik men inte inom biologi. Filosofi och fysik arbetar med att renodla frågeställningar för att nå generella resultat. Systemen måste förenklas därhän att det väsentliga blir synligt. Den metoden är bara i begränsad utsträckning användbar inom biologin. Förenklar vi levande system så att de blir överblickbara, är de inte längre levande. Av den anledningen finns heller inga biologiska ”lagar” av samma dignitet som inom fysiken. Varje biologiskt system är unikt och ”lagarna” bara halvdana tumregler. Vill vi förstå vad som bestämmer ett evolutionärt skeende, måste vi i först hand titta på de lokala och tillfälliga omständigheterna, allt det som råkar gälla där och då. Biologi är studier i det ännu inte slutgiltigt ordnade. Därför är slumpbegreppet centralt inom evolutionsbiologin.

Inom biologin är slumpen i första hand en insikt om skeendets o-överblickbara och unika karaktär och om vår egen begränsade förmåga till kunskap. Men slumpbegreppet rymmer också en aning om att det oordnade, det ännu inte fastlagda, har en aktiv roll. Liv är ett flerskiktat fenomen. Det utspelar sig samtidigt på många nivåer. Nivåerna är inte helt avgränsade från varandra – men inte heller entydigt hopkopplade. Strikt ordnade orsakskedjor tycks gälla enbart lokalt inom de enskilda nivåerna. Mellan nivåerna är läget mer oklart. Det händer inte sällan att ett entydigt utfall på en plats leder till stor osäkerhet på en annan. Eller omvänt. Som kan förväntas för kaotiska system. Och det tycks som om det just är för denna osäkerhets skull, denna ömtåliga och svårfångade balanspunkt, som liv fortfarande finns på den här planeten. Efter fyra miljarder år. Efter katastrofer och förintelsevågor. Mot alla odds har det snubblat sig fram hit.

Slutsatser

Teorier om intelligent design är ett försök att anpassa den biologiska evolutionsteorin till kristen tro. I denna uppsats har jag velat visa att ansatsen är misslyckad.

Som utgångspunkt för vetenskaplig teori är intelligent design ointressant. Åtminstone för biologins vidkommande. Där finns för närvarande inget behov av sådana teorier. När de likväl prövas, stämmer de illa med tillgängliga fakta.

Som meningsskapande projekt missar teorier om intelligent design det avsedda målet. Den riktar sin kritik mot formeln ”slump–urval”. Om slumpen kan elimineras (eller starkt begränsas) är livets mening säkrad. Så verkar det vara tänkt, men det är ett missförstånd. Slump är inte meningsförstörande, inte meningsförnekande. Inom evolutionsbiologin används begreppet slump som en bekräftelse på livets utsatthet och vår egen bristande kunskap, två omständigheter som kanske inte är väsensskilda.

Att i detta läge söka eliminera slumpen vore ett allvarligt misstag. Evolutionsteorin ger en bild av hur de levande blir till ur spänningen mellan ”slump–nödvändighet”. Samma begreppspar återkommer gång på gång i mänsklig reflexion. Kanske har den sin botten i våra existentiella villkor. En insikt i att en del av tillvaron står i vår makt, en annan del gör det inte. Den judisk-kristna traditionen uttrycker samma erfarenhet i andra termer. Vi säger att Skapelsen sker i spänningen mellan nåd och lag.

Men nu tycks det konstitutivt för människan att vilja befria sig från sin utsatthet. En större del av tillvaron skall stå i vår makt. Men går vi några steg för långt i den strävan, uppstår ett tvivelaktigt läge. Ta bort den ovissa slumpen ur spänningen mellan slump och nödvändighet – vad blir kvar? Skulle världen alltså redan vara fullbordad? Då kan vi också ta bort nåden ur spänningen mellan nåd och lag. Nåd rymmer ju också ett moment av den ovisshet som inte längre behövs. Eller?

Teorier om intelligent design utger sig för att vara ett nödvändigt komplement som förlikar evolutionsteorin med kristen tro. Dess teologiska implikationer är dock, om jag förstår det rätt, av tvivelaktigt slag.