Rättvisans krav och förlåtelsens möjlighet

Påven ställer frågan: Hur kan man under våra dagars förhållanden tala om rättvisa och förlåtelse som förutsättningar för en hållbar fred? Mitt svar är att man måste tala om detta, även om det är svårt, eftersom rättvisa och förlåtelse ofta ses som varandras motsatser. Men förlåtelse är inte motsatsen till rättvisa. Mänsklig rättvisa är alltid bräcklig och ofullkomlig på grund av våra brister och vår egoism, och måste därför kompletteras med förlåtelsen, som läker våra sår och återupprättar våra förstörda relationer till andra. Detta gäller både i det privata livet mellan enskilda individer och i de stora, offentliga sammanhangen, t.ex. mellan olika länder.

Förlåtelse är inte alls rättvisans motsats, eftersom förlåtelse inte innebär att man bortser från kravet på gottgörelse för skador som någon förorsakats. Förlåtelsen syftar istället till att återupprätta en rättvis, god och förtroendefull ordning mellan människorna. Det innebär mycket mer än bara att man slutar att använda våld; det innebär en genomgripande förändring av hjärtats hållning till ens medmänniska. För att uppnå en sådan förändring krävs både rättvisa och förlåtelse.

Rättvisa och förlåtelse är de två grundförutsättningarna för freden. Världsfredsdagen inbjuder i år hela mänskligheten, men särskilt världens statsöverhuvuden, att reflektera över vad rättvisan fordrar av oss och vilka möjligheter som förlåtelsen kan öppna. Detta är en särskilt angelägen uppgift idag, med tanke på de faror som den organiserade terrorismen ställer mänskligheten inför.

Terrorism

På senare år, särskilt efter det kalla krigets slut, har terrorismen vuxit till ett högt utvecklat nätverk av politiskt, tekniskt och ekonomiskt samarbete, som överskrider nationalstaternas gränser och försöker att omfatta hela världen. Det rör sig om organisationer som ofta har stora ekonomiska resurser och som inte drar sig för att låta sin verksamhet gå ut över helt oskyldiga människor som inte alls har någonting med dessa organisationers målsättningar att göra.

När terrororganisationerna använder sina egna anhängare som vapen i attacker mot obeväpnade, intet ont anande människor blir det tydligt att dessa organisationer bygger på en perverterad längtan efter döden. Terrorismen bygger på hat och leder till misstro och isolering. Våld föder våld i en förskräcklig spiral som drar med sig den unga generationen i ett hat som de tar över från tidigare generationer. Terrorismen bygger på förakt för mänskligt liv. Terrorismen ger inte bara upphov till fruktansvärda brott, den är också i sig själv ett fruktansvärt brott, eftersom den propagerar för användandet av terror som ett politiskt och ekonomiskt medel för att uppnå olika slags mål.

Det är rätt att försvara sig mot terrorism. Vad gäller val av mål och medel måste denna rätt, precis som alla andra rättigheter, utövas i enlighet med moraliska och juridiska principer. Det innebär att de anklagades skuld alltid måste bevisas på sedvanligt sätt, eftersom straffrättsligt ansvar är något som kan utkrävas av enskilda personer, men där-emot inte av de nationer, etniska grupper eller religioner som dessa personer tillhör. Den internationella kampen mot terrorism måste dessutom inkludera insatser på det politiska, diplomatiska och ekonomiska planet för att bekämpa förtryck och marginalisering av människor, som i sin tur utgör en grogrund för terrorismen. Där människor förtrycks och inte får sina rättigheter respekterade är det lättare för terrororganisationer att vinna nya anhängare.

Samtidigt måste det med all tydlighet framhållas att de existerande orättvisorna aldrig kan rättfärdiga användandet av terror. Dessutom måste man påminna om att de som har sämst möjligheter att skydda sig mot konsekvenserna av det ekonomiska och politiska kaos som terrorismen syftar till är just de miljontals män och kvinnor i utvecklingsländerna som lever under existensminimum. Det är därför inte sant att terroristhandlingar skulle skydda de fattigas intressen.

Aldrig döda i Guds namn

Ibland har terrorismen sin upprinnelse i en fanatisk form av fundamentalism som anser sig ha rätten att påtvinga andra människor det egna sättet att se på sanningen. Men sanningen, som vi människor alltid har tillgång till bara på ett begränsat och ofullständigt sätt, är aldrig något som man kan påtvinga andra. Respekten för den andres samvete, som är en avspegling av Guds avbild i människan (1 Mos 1:26–27), gör att man endast har rätt att för den andre lägga fram den sanning som man själv kommit till insikt om. Det är sedan upp till den andre om han accepterar sanningen ifråga. Försöket att med våld påtvinga andra det som man själv håller för sant är däremot en allvarlig kränkning av den andres människovärde och dessutom en skymf mot Gud, till vars avbild den andre är skapad. Därför är fundamentalistisk fanatism en hållning som står i radikal motsats till tron på Gud. Tittar man närmare på saken ser man att terrorismen inte bara instrumentaliserar människan för sina egna syften, den instrumentaliserar dessutom Gud och gör honom till en avgud som ska tjäna terrorismens syften.

Inga religiösa ledare får tolerera terrorism och ännu mindre ge något stöd till den. Att utöva terror mot andra människor i Guds namn är en profanering av religionen.

Förlåtelse är nödvändig

Men vad betyder då förlåtelse konkret? Förlåtelse bygger framför allt på ett personligt ställningstagande, ett medvetet val att inte följa den spontana instinkten att löna ont med ont. Detta ställningstagande har sin främsta förebild i Guds kärlek, som bejakar oss trots våra synder. Allra tydligast kommer detta till uttryck genom Kristi ord vid korsfästelsen: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Luk 23:34).

Förlåtelsen har alltså sitt ursprung och sin förebild i Gud. Men detta utesluter inte att människan redan med sitt blotta förnuft kan inse förlåtelsens värde. Alla människor vill kunna börja om från början igen, istället för att för alltid förbli innestängda i sina misstag och sin skuld. Alla längtar efter nytt mod och tillförsikt och efter att få lyfta blicken mot nya möjligheter i livet.

Interreligiös dialog och samverkan

I dessa frågor vilar ett särskilt ansvar på de religiösa ledarna. De kristna samfunden och de stora världsreligionerna måste samarbeta för att undanröja terrorismens sociala och kulturella rötter. Detta kan ske genom att framhålla den mänskliga personens värde och genom att väcka till liv medvetenheten om att människosläktet tillsammans utgör en enda stor familj. Här finns ett särskilt fält för ekumeniskt och interreligiöst samarbete, där världens olika religioner tillsammans kan tjäna världsfreden. Jag menar att det är särskilt viktigt att ledarna inom judendom, kristendom och islam i all offentlighet fördömer terrorismen, så att de som använder sig av terror aldrig kan åberopa sig på något religiöst eller moraliskt stöd från dessa ledare.

Ett sådant samarbete mellan världens religioner växer fram på förlåtelsens väg och leder fram till ömsesidig förståelse, respekt och förtroende. Religionerna tjänar freden och motverkar terrorismen genom att peka på förlåtelsens pedagogik, som visar att den som förlåter eller som blir förlåten leds fram till upptäckten av en sanning som är större än han själv och som får honom att växa utöver sig själv.

Därför har jag inbjudit ledarna för världsreligionerna att komma till Assisi den 24 januari 2002 för att i den helige Franciskus stad be för freden. Genom detta vill vi visa att äkta religiös tro är en outtömlig källa till ömsesidig respekt och harmoni mellan folken och att den är det viktigaste botemedlet mot våld och konflikter. I en tid präglad av så stora motsättningar som vår är det viktigt att visa hela den mänskliga familjen var grunderna för ett osvikligt hopp står att finna. Det är precis detta hopp som vi avser att proklamera i Assisi genom att be Gud, den Allsmäktige, att han – för att uttrycka saken med en av Franciskus inspirerad formulering – må göra var och en av oss till ett redskap för fred.

Översättning: Ulf Jonsson

Bearbetning: Anna Maria Hodacs