Röster om Oreglias Dante

Giacomo Oreglia är Sveriges främste Dantespecialist. För tio år sedan skrev han standardverket om en av historiens största skalder (jfr Signum 4/1992). Nu har samma verk kommit i en mycket vacker andra upplaga. Den livliga debatt i form av recensioner och andra reaktioner som den första upplagan utlöste har tagits med i den nya upplagan. Debatten visar tydligt att det hör till de viktiga kulturella uppgifterna att hålla Dante levande för vår tid.

Det är minst fyra gemensamma drag som den både sakliga och lidelsefulla debatten lyfter fram. Det första draget är verkets kulturella värde. Bengt Hallgren skriver i Expressen: ”Att läsa Oreglias bok är att själv färdas på bildningsresa med en outtröttlig guide.” I Aftonbladet instämmer Göran Hägg emfatiskt. Han menar att vi i Sverige har en rad kompetenta svenska handledningar i konsten att läsa Dante – Olof Lagercrantz, E. N. Tigerstedt samt Jan Olov Ullén i Det synliga osynliga från 1989 – ”men störst, grundligast och mest användbar är från och med nu Giacomo Oreglias nya bok som kort och koncist heter Dante”.

Det andra draget är Oreglias intellektuella virtuositet i hanteringen av sitt ämne. Detta beror antagligen på – som Si Felicetti framhåller i Kvinnobulletinen – att ”Giacomo Oreglia berättar om Dante som om de vore nära vänner”. Gunnar Adler-Karlsson som bor på Capri skriver i Vasabladet om Oreglias ”hyperlärda” storverk som omfattar cirka 1 600 namn. Boken är både ”en fantasieggande introduktion till en europeisk centralsymbol och en högexplosiv ideologisk dynamitpatron”. Rolf Anderberg i Göteborgs-Posten håller med om att Oreglia är ”spränglärd och hänförd”. Också en skeptisk granskare som Anders Cullhed i Dagens Nyheter imponeras av Oreglias ”beläsenhet och glöd i argumentationen”. Till denna skara sällar sig även Lars Forssell som skriver i Expressen om skalden, ”om vilken Giacomo Oreglia just skrivit en gnistrande bok”. Dantes poesi är så uppfriskande att den borde säljas på apotek.

Som tredje drag framhåller kritikerkåren den historiska och litterära tillförlitligheten av Oreglias Dantetolkning. Visserligen menar en så tung recensent som Lars Gustafsson i Svenska Dagbladet om sin ”gamle vän Oreglia”, att dennes ”lärdom är stor men mycket osorterad, och ibland råkar entusiasten och historikern gå skilda vägar”. Han hävdar att Dante är mer inspirerad av Thomas av Aquino än av den franciskanska spiritualiteten. I samma tidning får Gustafsson emellertid en skarp kritik av Gertrud Nordström som med en övertygande kunskap om källorna till Dantes tänkande bekräftar Oreglias tolkning. I Kulturrådet delas Nordströms uppfattning av Karin Monié: ”Utan kännedom om det franciskanska fundamentet av Dantes tankevärld blir Dante endast delvis begriplig och upplevelsen av honom reduceras till att bli enbart estetisk.”

Det fjärde draget i debatten om Oreglias Dantebok är dess aktualitet. Dantes Gudomliga komedi har visserligen snart 700 år på nacken. ”Men” – så skriver Christer Enander i Finanstidningen – ”Oreglia skriver som om allt gällde här och nu. Här är liv, det är strid på kniven och ond bråd död. I Dantes Gudomliga komedi som Oreglia tolkar den ryms världens samtliga plågor och all tänkbar grymhet och ondska, men även dess skönhet och de sanningar som är mödan värd att sträva och leva efter. Som en gemensam klangbotten genljuder i debatten uppfattningen om Dante som oöverträffad uttolkare av människan som gränsvarelse med en okuvlig längtan efter att överskrida alla gränser.”

Debatten om Oreglias Dantebok har varit spännande och konstruktiv. Den stora skaran av recensenter är enig om att det skymtar ett djupt om än leende allvar bakom Oreglias gycklande och anarkiska galenskaper. Det är så han vill besegra den arroganta makten var den än härjar. Han kan inte låta bli att med sin frustande vitalitet och sin italienska passion – con brio – gissla alla former av makt som etablerats med våld. Det är en sky av vittnen som säger att Dante i Oreglias tolkning är en vägvisare för vår egen tid.