Reagera eller agera?

Programmet för påvebesöket i Skandinavien 1989 antar nu fastare konturer. Ett är säkert: påvens minsta steg och ord kommer att bevakas av kameror och mikrofoner. Strålkastarljuset kommer bokstavligt talat att riktas mot det katolska livet i våra länder.

Någon har sagt att Johannes Paulus II är den förste påve som förstått mediarevolutionen, det vill säga att föra fram kyrkans budskap via de nya elektroniska kanalerna. Med sin ”mediala” begåvning (under studenttiden ägnade han stort intresse åt teater) är han som klippt och skuren för TV. Syftet med hans intensiva resande är inte minst att hamna i de lokala TV-näten.

Observationen rymmer ett djupt mått av sanning. Någonting hände på sextiotalet som för alltid förändrade villkoren för mänsklig kommunikation. Elektroniken övertog initiativet från det tryckta ordet som ”ordförande” och opinionsbildare. Det talade ordet kom från och med då att bli lika viktigt som det skrivna, kroppsspråket blev på nytt ett viktigt inslag i kommunikationen av budskapet. Den katolska kyrkans liturgireform kan sägas ha satt det uttalade ordet, förmedlat via mikrofoner och högtalare, i centrum och önskade att återskänka de liturgiska symbolerna och gesterna deras ursprungliga tydlighet och kraft (att detta program är långt ifrån genomfört är en annan historia). Genom snabbheten och massverkan i de nya medierna krympte jordklotet drastiskt: det blev möjligt att i vardagsrummet bevittna krig och revolutioner i samma ögonblick som de utspelade sig på främmande kontinenter. Man talade om den nya globala byn.

Uppenbart är att påven inte har något emot att etablera sig som hövding i den globala mediabyn, och få kan göra honom rangen stridig. Han har genom sin unika ställning ett symbolvärde som ingen annan, och han vet att använda sig av möjligheten. I Vatikanen har det inrättats en byrå för TV-frågor som sysslar med överföring av de påvliga ceremonierna till de internationella distributionsnäten och tillhandahåller videoinspelningar av så gott som alla offentliga framträdanden. Det är alldelses uppenbart att den romerske biskopen tar sitt andra namn på allvar och betraktar världen som sin Areopag. Om Paulus VI tänkte som den journalist och författare han i själ och hjärta var – han hörde helt och hållet hemma i Gutenberggalaxen – är Karol Wojtyla som fisken i vattnet i TV-strålkastarnas ljus.

Förhållandet kommer alltså att vara detsamma inom kort här på vår skandinaviska arena. Effekten kommer att bli en märkbar kontrastverkan. Den katolska kyrkan har sedan krigsslutet varit absorberad med att bygga upp sin verksamhet från dag till dag för att skaffa sina troende möjlighet till gudstjänst och själavård på så många platser som möjligt. Den nuvarande svenske biskopens tioåriga ämbetsperiod uppvisar därvidlag framgångar som verkat helt osannolika om någon förutspått dem för ett decennium sedan. Byggnadsverksamheten har varit och är febril, och vår kyrka har på flera nya platser blivit ett självklart inslag i stadsbilden.

Frågan är nu om vi inte står inför en ny etapp i uppbyggnadsverksamheten. Hittills har katolikerna velat ligga lågt, och de har varit rörande tacksamma för att överhuvud taget få existera bland vanliga hyggliga skandinaver. När de någon gång har framförts i medierna som katoliker har det på ett alldeles påfallande sätt inte skett på deras egna villkor. Man minns med rysningar ett intervjuprogram för några år sedan med en katolsk journalist som avkrävdes svar på frågor som var högaktuella i den interkonfessionella debatten på 1500- och 1600-talen men som nu (med vanliga internationella mått mätt) blev en serie förolämpningar. När kyrkan presenteras, vilket numera sker med stor respekt i normala fall, brukar det också finnas med bisarra inslag. De flesta svenskar i vuxen ålder vet troligen något om påvens inställning till artificiella preventivmedel men hur många har en aning om kyrkans tro på Jesu uppståndelse, vet något om hennes syn på människan och de därur flytande mänskliga rättigheterna? Många tror sig veta något om att Vatikanen badar i pengar (genom skumraskaffärer) och att katolikerna i Sverige därför måste vara ekonomiskt bekymmerslösa, men hur många vet något om kyrkans tro på att Gud blivit människa och att detta förändrat människans grundvillkor? Hur många har en aning om huvuddragen i kyrkans sociallära? Hur många har en om så den allra blekaste föreställning om vad katolikerna tror om solidariteten mellan levande och döda i ”de heligas gemenskap” eller om kärlekens, lidandets och dödens innebörd?

I offentlighetens ljus

Med andra ord: hur kan det bli möjligt att få presentera sig själv på sina egna villkor, att få en chans att framföra budskapet med respekt för ”sanningarnas hierarki”, alltså att det viktigaste får förbli det viktigaste och att konsekvenserna framställs just som konsekvenser?

Det påvliga besöket måste bli något mer än ett exotiskt reklaminslag i den skandinaviska vardagen. Det måste bli en tankeställare, nu före och sedan efter. Ar det rimligt att kyrkans främste ledare under några dagar kommer att dra till sig all massmedial uppmärksamhet medan det normala vardagliga kyrkolivet i övrigt lika gärna hade kunnat försiggå i katakomber, vad dess påverkan på omgivningen anbelangar? Är det tillräckligt för oss att tacksamt åtnjuta den i lagen stadgade tros- och församlingsfriheten och i övrigt göra så litet väsen av oss som möjligt? Är det för all framtid så att den katolska kyrkan skall vara ett serviceorgan för (första generationens) invandrare och eventuellt för tillkommande konvertiter men inte besinna sitt missionsansvar för den sekulariserade omgivningen – naturligtvis i samverkan och inte konkurrens med andra samfund?

Frågan gäller alltså kort och gott inkulturationen, det vill säga hur kyrkan skall få ett svenskt ansikte och framträda i offentligheten på egna villkor. Att bara små steg har kunnat tas i den riktningen hittills är inget att gräma sig över. Hur skulle det ha kunnat vara på annat sätt? Men dessa fakta får inte avhålla oss från att anställa funderingar över en framtid med andra premisser, att göra utkast till en pastoral planering, där medierna ingår som självklara verktyg, därför att de nödvändigt kommer att höra till verkligheten. Kyrkan kan inte nöja sig med att annonsera sin existens genom mässböcker, bönböcker, psalmböcker och församlingsblad, hon kan inte inskränka sin predikan till predikstolarna och sin opinionsbildning till kyrkkaffet. Hon måste börja fundera på sina möjligheter att vittna om evangeliet på de torg där människorna i framtiden kommer att mötas, påverka och påverkas.

Ett utmanande tecken

Den pastorala strategin måste som första etappmål ställa upp ett omfattande bildningsarbete inom de egna leden. Målet måste bli att vanliga döpta människor blir huvudsubjektet i kyrkans verksamhet utåt. Men för att kunna bidra till att genomsyra samhällslivet (det som kristna har till uppgift att göra), för att ha utstrålning, måste man ha kunskaper, måste man vara van att sätta in de frågor som nu står på dagordningen i ett kristet perspektiv. Vad evangeliet har att säga om de frågor som oroar människor av kött och blod idag står oftast inte på själva raderna utan ligger implicit där, för att kunna utvecklas på nytt i nya situationer. Vi finner inget riktigt bra enstaka bibelord som ger tillfredsställande svar på aidshotet, kapprustningen, universums uppkomst, familjens kris, arbetslösheten, och så vidare. För att ge oss själva och andra ett sådant svar krävs reflexion, en reflexion som står på samma nivå som annan mänsklig problemlösning. Det är vår plikt att försöka finna svar på de faktiska frågorna, eftersom vi tror att vi har ett svar som är överlägset, och det är inte en ideologi, utan en person. Om vi inte trodde att det svaret var överlägset, då vore vi inte troende.

Den största tjänst den katolska kyrkan kunde göra i Skandinavien vore att rikta den kristna utmaningen i dess oavkortade form till det välfärdssamhälle vi lever i – det samhälle som har förstått vissa element av evangeliet så väl, det måste erkännas, men som i andra avseenden är en gapande tomhet. Vår tradition har av gammalt vanan inne att föra ett samtal med människor av andra tankemönster. Det är ett arv från kyrkofäderna och högskolastiken. Den dialogen kan föras också idag.

Påvebesöket borde bli en erinran om att tiden är inne för en ny fas i uppbyggnadsarbetet. Man borde nu planera för en situation där vi inte bara reagerar på vad andra sagt eller gjort, utan själva handlar och talar så att det blir märkbart för omgivningen. Vi måste ta medierna, inklusive de senaste, på allvar.

Detta måste kanske under lång tid framåt förbli en from förhoppning blott. Men utan visioner kan ingen gemenskap bestå. Om vi inte tänker oss en framtid med katolska journalister, riksdagsmän, mediamänniskor och lärare som en märkbar självklarhet i det skandinaviska samhället så måste något väsentligt saknas i vår tro. Vi kan i längden inte nöja oss med att vara en exotisk och i bästa fall accepterad krumelur i samhällets kant.

I en epok av oklar teckengivning borde den katolska kyrkan i Skandinavien sikta på att också på det nationella planet bli ett tecken, tydligt och läsbart för alla, både de som förstår det och de som förargas.