Samnordisk poesifestival

I Kulturhuset i Stockholm hölls den 17 och 18 oktober en poesifestival där alla nordiska länder förutom Sverige var representerade – av tolv poeter på sju olika språk.

Det var i ett mörkt rum dikterna lästes, i en sal utan fönster. Taket var svart, fullhängt med lampor och teknisk apparatur, likaledes svart. Väggarna var svarta, bakgrunden bestod av draperier i underliga färger – lila, svart, vinrött, mörkblått, orange och turkos. Publiken var fåtaglig, i alla fall den första dagen, den dunkla hörsalen var inte ens halvfull och många med mig hade haft svårt att hitta dit eftersom det var så dåligt skyltat. När föreställningen skulle börja dämpade man helt det svaga ljus som fanns i salen, och bara på scenen fanns något litet sken kvar.

Viveca Bandler, regissör och f d chef för stadsteatern, höll inledningstalet. Hon uttryckte sin glädje över att det faktiskt går att arrangera något så otidsenligt som en poesifestival. En konstnär är i en evig kamp mot kommersialismen, sa hon, en konstnär måste söka sig utanför den normala verkligheten, och bildligt hitta ner i en djup klyfta och med fara för sitt eget liv plocka en blå blomma till sina medmänniskor.

Konstnären får leva i ångest, förnedring och ensamhet. Men det är också här som konsten skapas, hon belyste det med ett citat – ”den själens sjuka punkt där diktens pärla hårdnar”.

Bandler avslutade sitt tal med att framföra en förhoppning inför framtiden om att poesin måtte bli något vardagligt, och kunna läsas på gatan istället för i en hörsal inför en liten skara utvalda.

”Individualisterna” – Norge och Danmark

Det är tydligt att i dagens läge får poesin krypa in i mörka salar för att få göra sig hörd, innesluten i en sorts skam. Det är synd, för vad den samnordiska poesifestivalen kunde visa upp och ge röst åt var verkligen inget att skämmas för.

Norge hade skickat Sigmund Mjelve, en man i lusekofta, född någon gång i mitten för fyrtiotalet i Kina, och uppvuxen där. Han påminde lite om en skogshuggare, stor och bastant, och läste med djup och ärrad röst Johannes sånger och Salomes sånger – korta rytmiska sånger om kärleken och avsaknaden av den.

Min kärleks ensamma hus

Jag har öppnat min dörr –

ingen gick in

Hans landsman Harald Sverdrup presenterades som en av Norges mest folkkära poeter. Tjugo år äldre än Mjelve, med långt vitt burrigt hår och med mycket humor och värme i rösten stod han där. Svedrup har ett förflutet som sjöman, soldat på de allierades sida i kriget och forskare vid polarexpeditioner. Van vid poesiuppläsningar läste han mycket inspirerat sina bildfyllda dikter. Ålderdomen tecknade han till exempel så här: ”torv i testiklarna, jord i hjärnan, gödsel i magsäcken”.

Från Danmark kom två kvinnor – Inger Christensen och Juliane Preisler. Christensen har både diktsamlingar, romaner och en essäsamling i sin tidigare produktion. Särskilt uppmärksammad har hennes diktsamling ”det” (1969) blivit, där hon följt en strängt matematisk form. Hennes stora popularitet i Danmark visar sig bland annat genom att man i Köpenhamn kan se citat ur ”det” som graffiti.

Juliane Preisler är en av de verkligt unga lovande danska författarna. Hon sägs vara influerad av den franska författarinnan Marguerite Duras (som hon har översatt), och mycket odansk eller onordisk i sitt skrivande. Hennes främsta poetiska teman är barndomen och erotiken. Preisler gjorde ett uttrycksfullt framträdande, läste med vacker röst i frågande, viskande ton. Men det var inte lätt att förstå vad hon sa, och samma sak gäller för Christensen – arrangörerna hade tydligen antagit att danska är fullt förståeligt och inte kräver någon svensk tolkning. Talad danska är dessvärre svårt att hänga med i, och speciellt gäller detta ett sådant nyansernas språk som poesi.

”Mörkret” – Finland

De båda finska poeterna tycktes båda föra med sig en annan tematik, ganska väsensskild från de danska och norska poeterna. Eira Stenberg läste mycket drastiska och våldsamma dikter, som många av dem handlade om det förtryck och rentav terror som barn utsätts för av vuxna. Hon läste med beslöjad och behärskad röst, på sitt lite grova modersmål.

Ingen märker att barnet är dött

om man fyller det med gröt.

Men mandeln får man inte glömma,

annars hävdar det som vuxet

att något saknas:

som innehåll i livet.

Ändå borde det, om

någon vara mätt.

Detta sista ”mätt” fick en ännu mer ödesdiger klang genom en annan dikt, där det hette: ”mätt som en igenskottad grav”.

Sirkka Turkka fick 1986 Finlandiapriset, Finlands främsta litterära pris. Hennes dikter 1973-1986 kom i dagarna ut på svenska i tolkning av Bo Carpelan. Hon skriver en mycket kraftfull, men samtidigt lyriskt stämningsfull poesi. Dikterna läste hon till synes utan inlevelse, snabbt och automatiskt, men dock övertygande nog.

Livet är ett i vinden vacklande hus

där ruset kretsar kring väggar och trappor,

skrattet en snabb gråt.

Huset måste skyndsamt säljas innan det faller,

från rummen hörs redan ett gräsligt språk.

”En alltför brilljant ung man” – Island

Modernismen fick sitt sena genombrott på Island under 1950-talet, men de s k atomskalderna. Nu talar man redan om den tredje generationen modernister, till vilken den unge Thörarinn Eldjårn hör. Ett av de typiska dragen för modernister – att förakta allt vad gamla versmått heter – gäller inte Eldjårn. Däremot har hans dikter ett annat modernistiskt drag i blandningen av det traditionella och det nya, och i de medvetna stilbrotten mellan den högtidliga och det triviala.

1978 gav han ut den märkliga diktsamlingen Disneyrimur, en samling episka dikter där han använt sig av traditionella versmått. Ämnet för dikterna var Disneyimperiet?

Av de tolv poeterna på poesifestivalen gjorde han det kanske bästa scenframträdandet. Han har närvaro nog att helt behärska scenen, och läste sina dikter lätt och glatt som om de vore barnramsor. En dikt började med ett helgon, en gammal man, som sades tålmodigt uthärda allt, t ex vädret, och så konstaterar poeten ”men jag är inte helig”, och:

Fan vad jag hatar sån blåst

i sol

En annan dikt handlade om islänningarnas natur –

Vad hjälper

simlärarröster

på oss

pastor Jon spretfingers avkomlingar?

Med dikternas inneboende briljans och skämtsamhet, med poetens lätthet och charm i uppläsandet, blev framträdandet en intelligent lek och roande föreställning – här blottades inga sjuka punkter. Ja, Eldjårn var bara alltför briljant – man hade svårt att egentligen höra vad han sa.

”Att ge ut sin bok eller äga bil” – Färöarna

När man tillhör ett språkområde med bara 45 000 människor är det inte lätt att kunna försörja sig på sitt författarskap. Det sägs att på Färöarna har man att välja mellan att ge ut sin bok eller äga bil. Där finns en enda yrkesförfattare – och han cyklar.

En poets bildspråk hämtas rimligtvis från hans omgivning, och i så fall borde färöiska bilder skilja sig från svenska. Steinbjörn B Jacobsen, en 50-årig rektor vid folkhögskola och en fd fiskare, skriver t ex så här:

även om jorden glöder

ska du gå på den

I en annan dikt finns en klipphylla med fågelungar och ägg. Det fria sinnet tecknas som ”en flygfärdig fågel som flög”. Jacobsen har kämpat mot anslutning till EG, och skriver dikter om hur viktigt det är att skydda och bevara naturen. Han säger att orden måste växa och blomstra, ”bli ett levande värn”. Ett par rader ur en av hans kärleksdikter får stå som en sorts motvikt till Mjelves strof ovan ur Salomes sånger.

Inuti mig kan du inte bo.

Jag är inte ett hus.

”Med traditionen som försvar för en hotad kultur” – Grönland och Sameland

Kristian Olsen från Grönland är konstnär, grafiker, och debuterade som poet 1969, i en grönländsk antologi. Olsen, eller aaju, som han kallas, påminde om en klippa – stod bastant och tungt på fötterna, iklädd blå anorak, och något som liknade fiskarstövlar. Han viftade med händerna ibland när han läste, men rörde inte alls på kroppen. Fötterna stod fast.

Dikterna hade som främsta ämne konflikten mellan det grönländska och det danska, mellan det traditionella livet och det nya teknokratiska. En dikt beskriver en gammal sjöman som lutar sig mot en vägg med skriften Kungliga Grönländska Handelsbolaget på. Han sitter i en hög av drivved och ser hur en ljusröd båt lastas av – ”av människor som inte jagat i kajak”. Det är den moderna civilisationens varor som kommit med båten, som burköl.

Danskarnas styre och inflytande är föremål för kritik och protest, men med en lite uppgiven ton: ”vår generation kan bara protestera osv osv osv”. ”Varför revolterar ni inte?”, frågas det i en annan dikt.

Aillohas, eller Nils-Aslak Valkeapää, kommer från Sameland. Sameland är den samiska norra delen av Norge, Sverige resp. Finland. Den skrivna samiskspråkiga litteraturen daterar sig från 1910, medan man istället har en lång muntlig tradition.

Aillohas gav inte bara prov på dikter, utan även musik, framförd av musikern Seppo Båron Paakkunainen: och en bildserie och jojk. Det var korthuggen dikt, med mycket tystnad precis som de vita vidder man såg i bilderna. Bilderna gled in i varandra, en bild övergick sakta i en annan; vidsträckta landskap i snö, en hunds kloka ögon, en rens huvud, en snöskoter, kåtor, ansikten, några barn, de traditionella samiska kläderna, vattnet där ljuset låg på.

Det var en klagosång, en kärleksförklaring, en berättelse om längtan och om livet i den samiska gemenskapen. Det var inte det personliga, i betydelsen det individuella, som uttrycktes i dikterna – det var snarare en viss sorts liv, en grupp, som fick röst. Aillohås riktade sig ofta till ”broder, syster” – till dem som förstår. Han var helt följdriktigt klädd i traditionell samedräkt, och gjorde ett mycket behärskat framträdande, utan försök till personlig utlevelse. Poesin var fåordig och enkel:

Vårens nätter är så ljusa, så ljusa.

En ensams sinne längtar.

Tankarna brinner.

Musiken liknade inget annat. Precis som dikterna och bilderna var den ibland mycket lågmäld, och emellanåt överväldigande, i form av en flöjt som gjorde galna utflykter mellan höga och låga toner, eller i form av de tunga och hotfulla trumslag som följde orden om konfrontationen med den andra världen, och:

er smutsiga bok –

en lagbok.

Och Aillohas avslutade med att förklara att en människa kan ha ett hem, och sitt hjärta där, inte nödvändigtvis på en plats, men likafullt möjligt på många platser.

Kristian Olsen och Aillohås gav både prov på en sorts stolthet och självklarhet, som man inte kunde se hos de andra poeterna. För att återgå till inledningens sjuka punkt – här fann man det inte. Dessa båda poeter representerade heller inte sig själva, de representerade var och en sin kultur, en kultur utsatt för yttre hot, där poesin är ett av sätten att försöka överleva.

De dikter som var skrivna på ”icke begripliga” språk fick man på festivalen höra först på svenska läst av en skådespelare, och efter det på originalspråk av poeten själv. Det är konstigt nog mycket naturligare att höra dikter på det sättet. Först hör man vad dikten handlar om, och sen hur den låter eller ”ser ut”, som ett konstverk – ett musikstycke. Man befrias på det sättet från många av de fördomar som ligger inbäddade i ens eget språk. Kanske är det så att poesi, även om den är skriven på ens modersmål, alltid i sig är ett främmande språk.

*Vissa av citaten är hämtade ur minnet, och deras tillförlitlighet är

därefter.