Religion och modernitet – behövs det nya strategier?

Religionssociologiska institutet publicerade nyligen en forskningsrapport av Eva M. Hamberg Stabilitet och förändring i religiositet (1990:11). 1 ett projekt intervjuades ett antal personer i olika åldrar vid två tillfällen med femton års mellanrum (1955 och 1970). Under denna tidsperiod minskade den intervjuade gruppens religiösa tro, aktivitet och allmänna intresse för religion. Minskningen var mest markant bland de yngre, men även hos de äldre (som vid den andra intervjun var 51–65 år) avtog intresset. Hamberg anser att minskningen kan ses som ett uttryck för den svenska sekulariseringen som under motsvarande tid befann sig i en intensiv fas. Skillnaderna i förändringstakt mellan de olika åldersgrupperna bör sättas i samband med de varierande förhållandena under personernas uppväxttid. Den större stabiliteten i de äldres livsåskådning och religiösa vanor skulle då bero på att de fick en annorlunda fostran under sin uppväxttid. ”I början av detta sekel var det fortfarande normalt att människor fostrades in i en kristen tro. Detta berodde inte bara på att kyrkan då hade en helt annan kontakt med både det uppväxande släktet och den vuxna befolkningen än vad den nu har. Också familj och skola medverkade till att ge människor kunskap om vad kristen tro innebär. Idag ligger denna uppgift i långt högre grad än förr på kyrkan ensam.” Hambergs slutsats är: Det är därför nödvändigt att kyrkor och samfund finner nya strategier för att nå människor med det kristna budskapet.

Vi skall här inte närmare gå in på de metoder och resultat som projektet uppvisar och som tycks vara vederhäftiga utan endast uppmärksamma själva slutledningen.

Sociologer som exempelvis den tyske religionssociologen Franz X. Kaufmann skriver i sin bok Religion and Modernität (1989) om en ”Modernisierungschub” (moderniseringsknuff) som strukturellt sedan länge var förberedd men som fick sin fulla kulturella verkan i mitten av 60-talet i många västerländska samhällen. För marknadsekonomin fick storindustrin och multinationella företag stor betydelse. Betydande folkgrupper omfördelades till den offentliga sektorn, till administration och till serviceföretag. Samtidigt visade sig en förändring i de kulturella värderingarna. Studentoroligheterna 1968 blev ett tydligt tecken på denna företeelse. Nya livsmönster gjorde sig gällande. Traditionella sociala miljöer upplöstes. Samhällena differentierades ytterligare i olika funktionella delsystem, där de enskilda områdena hade sina specifika serviceuppgifter – kyrkan inte undantagen. Samtidigt ökade anspråk på självförverkligande och människorna sökte alltmera stöd även från den offentliga sektorn. Inte minst ökade livsåskådningspluralismen i den demokratiska emancipationsprocessen.

Den svenska utvecklingen hade kanske annorlunda utgångspunkter och annan takt. Ändå tycks vissa gemensamma utvecklingslinjer kunna spåras. Mellan 50- och 70-talet finns en vändning i de samhälleliga värdemönstren där ”sekulariseringsprocessen” blir särskilt tydlig. Därefter har denna process onekligen fortskridit.

Angående slutledningen i Hambergs undersökning skulle det inte sakna relevans att i stället för ”nya strategier” tala om en ny form och miljö för andlig kommunikation som kyrkan borde utveckla i en sekulariserad omvärld.

Ett konfessionellt och kyrkligt präglat samhällsmönster har definitivt upplösts. All annan beskrivning av det religiösa etablissemanget är nostalgiskt önsketänkande. Men därmed förändras också förutsättningarna för kyrkan som trosgemenskap. Det som idag ofta framställs som förlust av autentisk kristen tro har – visserligen inte enbart men ändå på ett väsentligt sätt – att göra med att en bärande trosmiljö inte längre existerar. Detta medför i sin tur att traditionell trospraxis markant avtar. Resultatet har blivit ett slags ”efterkristet samhälle”, i vilket de troende ofta står rådlösa. Inte sällan tycks denna situation överstiga deras krafter.

I förra numret av Signum skrev Per Beskow under rubriken ”Gud är någon man pratar om:””En längtan efter att möta Gud och att finna meningsfulla relationer och uppdrag tillhör den mänskliga personens grundläggande villkor.” Men de flesta människor behöver vissa gemenskapsformer för att deras tro på ett autentiskt sätt skall kunna levas och utvecklas i den konkreta livssituationen. Gamla kyrkliga gemenskapsformer (till exempel storstadsförsamlingar) räcker inte längre för de flesta för att kunna åstadkomma en bärande trosmiljö. Nya former av nära andlig och kommunikativ gemenskap tycks vara nödvändiga för att den troende skall kunna leva och förverkliga sin identitet i ett sekulariserat samhälle. Många ansatspunkter till sådana nya former kan skönjas redan idag: tillfällen där andliga erfarenheter kan göras av den hemlighet som vi kallar Gud, exempelvis i en levande och befriande gudstjänst som spontant blir till personlig bön och meditation, i sakrament som låter oss växa in i en konkret livsgemenskap (till exempel de så kallade initiationssakramenten dop och konfirmation), livsnära symboler i förkunnelsen, små andliga gemenskaper som skapar personliga relationer bland troende m.m. En kyrka som främst präglas av organisation eller yttre företagsamhet, av anonymitet, kyrkopolitiska mönster eller liknande drag har knappast längre ett existensberättigande. Kyrkan blir trovärdig om de troende kan ge uttryck åt en autentisk kristen troserfarenhet, dvs. en erfarenhet av att vara bejakade och älskade av den treenige Guden. Enbart så blir också de fattiga, utslagna och av olika skäl tillbakasatta en gåva i kyrkan, ett tecken på Kristi närvaro som berikar kyrkan. En kyrklig gemenskap levandegör på så vis öppenheten för Guds transcendens och ansvaret för livet och omvärlden varhelst så är påkallat.

Har kyrkan en chans för framtiden i en sekulariserad värld? Detta är ytterligare en fråga som borde skiljas från den förra. Sociologen som jag nämnde, Franz X. Kaufmann, ägnar sig i sin bok Religion and Modernität i flera kapitel åt denna fråga (t.ex. Kyrkan och religion i det moderna samhället. Skillnaden mellan frågan om religion och om Gud i vår tid. Om svårigheten för den kristne i den moderna kulturen. Har kristendomen förmågan att möta framtiden?). Här kan några grundläggande tankar skymtas. Liksom alla sina samtida upplever även de kristna erosionen i de sociala relationerna med isolering, tidsbrist och stress som konsekvens liksom anonymiteten i sin egen omgivning. Men en vidareförmedling av kristendomen förutsätter nödvändigtvis medkännande sociala relationer i vilka man tillägnar sig vissa värden genom en personlig identifikationsprocess. Det som präglar människan i hennes innersta kan därför enbart förmedlas genom ”dialogiska” sociala relationer (Martin Buber). Författaren konstaterar hur hotade sådana sociala relationer har blivit genom förändringen av de sociokulturella miljöerna och hur svår en religiös och kyrklig identifikationsprocess därför kan te sig. Som sociolog förmodar han emellertid att det hos kristna finns en ökad sensibilitet just för dessa problem och en förmåga att tackla dem. Kristen tro innebär ju alltid också ett hopp om räddning – även i ett postmodernt samhälle.