Trossamfund på lika villkor

Den 1 juli överförs folkbokföringen från Svenska kyrkan till de lokala skattemyndigheterna. Därmed tas ett viktigt steg mot förverkligandet av fullständig religionsfrihet i det alltmer pluralistiska Sverige. Avskaffandet av den unika ordningen att ett samfund för registret över befolkningen och därmed gratis har tillgång till uppgifter om alla medborgare sker dock inte utan motstånd från Svenska kyrkan. Så har dess centralstyrelse begärt att en lag om församlingsregister skulle stiftas. I detta församlingsregister skulle även fortsättningsvis icke-medlemmar antecknas. Svenska kyrkans församlingsregister skulle med andra ord också i framtiden omfatta hela befolkningen. Centralstyrelsens motivering till detta är dubbel. Dels behövs uppgifterna för handläggning av frågor om medlemskap i Svenska kyrkan, enligt religionsfrihetslagen, dels som en hjälp i församlingsverksamheten.

Mot detta förslag har övriga kristna samfund i Sverige reagerat i en skarp skrivelse till finansdepartementet. Man menar att förslaget förutsätter ”en fortsatt sammanblandning mellan borgerlig och kyrklig normgivning och förvaltning, som vi klart vill avvisa” (yttrandet finns i SST:s Årsbok 1990). Att frågan om medlemskap i Svenska kyrkan fortfarande regleras i religionsfrihetslagen, som är allmän lag, motiverar inte att Svenska kyrkan själv skall få föra register över hela befolkningen. De uppgifter som Svenska kyrkan behöver för prövning av medlemskap, för kontroll av gravrättsinnehav eller liknande, bör den i varje enskilt fall få tillgång till från folkbokföringsmyndigheten. Ett generellt register över även icke-medlemmar måste avvisas av religionsfrihetsskäl, men också av integritetsskäl. Det senare har också datainspektionen gjort i ett yttrande till regeringen, som uppenbarligen tagit intryck av kritiken. Någon lag om församlingsregister i Svenska kyrkan kommer ej att stiftas.

Med civil huvudman för folkbokföringen tas en stötesten bort i förhållandet mellan Svenska kyrkan och övriga kristna samfund i landet. Man frågar sig dock varför varken Svenska kyrkan eller statsmakterna är villiga att ta steget till en full jämställdhet. Svenska kyrkans centralstyrelse motiverade sin begäran om att få anteckna icke-medlemmar i sitt nya register även med att ”det är angeläget för Svenska kyrkans församlingar att kunna nå ut till alla folkbokförda personer med inbjudningar av olika slag”. Detta kan knappast tolkas som annat än ”proselytism”, dvs. en aktiv vilja att värva medlemmar från andra kristna samfund. Förvisso har Svenska kyrkan rätt att inbjuda alla. Men andra samfund ges inte denna möjlighet. De fria samfunden kommenterar därför i sitt yttrande: ”Det är givetvis en angelägenhet för många samfund och organisationer att nå ut med information och inbjudningar till sin omgivning. Invandrarnas trossamfund har dock trots många framställningar i frågan inte kunnat få hjälp via folkbokföringen att nå ens sina egna medlemmar – av integritetsskäl.”

Proselytism är en fråga som endast kan lösas i ömsesidigt förtroende och samarbete mellan samfunden. Men ett viktigt steg på vägen är att Svenska kyrkan inte uppträder som om den omfattade hela befolkningen och att lika villkor skapas för trossamfunden att verka i vårt land.

En åtgärd i den riktningen hade varit att i den nya folkbokföringen införa en frivillig registrering av religionstillhörighet. Den katolska kyrkan, flera ortodoxa kyrkor och muslimska organisationer har vid upprepade tillfällen krävt detta. Det framstår som obegripligt hur man av integritetsskäl kan avvisa ett sådant krav samtidigt som medlemskap i Svenska kyrkan även fortsättningsvis skall registreras. Inkonsekvensen i denna inställning bygger förmodligen inte bara på en rädsla att gå emot en stark kyrkopolirisk opinion som vill bevara Svenska kyrkans privilegier, utan även på en för snäv uppfattning av religionsfriheten.

Som Signum vid upprepade tillfällen framhållit bör inte ett lossande av banden mellan Svenska kyrkan och staten innebära att alla trossamfund fortsättningsvis skall behöva verka på samma villkor som de fria samfunden nu gör. I stället bör religionsfriheten tolkas så att den innefattar och möjliggör ett stöd till de religiösa samfunden av framför allt rättslig men också av ekonomisk art. Här skulle ett erbjudande om frivillig registrering av religionstillhörighet i folkbokföringen, liksom i förlängningen härav statlig hjälp med uppbörd av medlemsavgifter vara ett uttryck för statsmakternas vilja att skapa lika goda villkor för alla samfund. Det skulle också implicera att man vill understödja religionen som sådan. Hittills har man dessvärre betraktat religionsutövningen utanför Svenska kyrkan inte bara som en frivillig utan som en rent privat angelägenhet. Det svaga stödet till invandrarnas trossamfund jämsides med det mycket starkare till invandrarnas profana organisationer visar detta. Invandringspolitiken har över huvud kännetecknats av en bristande förståelse för religionen som samhällsfaktor.

Det borde därför vara dags att se över religionsfrihetslagstiftningen från 1951 och statens stöd till de religiösa samfunden. En sådan översyn bör ske i två riktningar. För det första krävs ett klarläggande av förhållandet mellan religionsfrihetslagen och andra lagar som står i konflikt med religiösa regler. Som främsta exempel kan nämnas förbudet mot rituell slakt där djurskyddslagen uppenbarligen har företräde. Men det finns också en lång rad andra situationer där den religion som ”envar äger rätt att fritt utöva” på ett sätt som religionsfrihetslagen inte förutsåg kan komma i konflikt med krav från olika institutioner och intressen eller lagar i det svenska samhället. Det bör också i detta sammanhang framhållas att det strider mot religionsfriheten att det även fortsättningsvis är Svenska kyrkans uppgift att ordna begravningsplatser för icke-kristna.

För det andra bör det utredas om religionsfrihetslagens definition av trossamfund som ”sammanslutning för religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst” gör rättvisa åt kyrkors och samfunds egenart. I vilken mening är t.ex. muslimer som bosatt sig i Sverige och samlas till fredagsbönen att betrakta som en ”sammanslutning för religiös verksamhet”? Måste de först organisera sig som ideella föreningar innan de kan bli respekterade som rättssubjekt och komma i åtnjutande av statsstöd? Så är den hittillsvarande praxis, vilket också skapat problem för muslimerna. Men också den katolska kyrkan och de ortodoxa och österländska kyrkorna är något annat än ideella föreningar i svensk mening. Trots det erkänns de inte som rättssubjekt utan att först ha inordnats i svensk stiftelse- och föreningslagstiftnings kategorier. Att detta är en av orsakerna till schismen inom den syrisk-ortodoxa kyrkan i Sverige är uppenbart. Denna schism har inte sin förklaring i intressemotsättningar mellan ”assyrier” och ”syrianer”. Frågan är också om den svenska föreningsrätten eller den syrisk-ortodoxa kyrkorätten har företräde.

En översyn av religionsfrihetslagstiftningen borde med andra ord medföra att man vore beredd att erkänna trossamfund och religionsgemenskaper som rättssubjekt sui genens (i sitt slag). Ett sådant erkännande är självklart i många västeuropeiska länder och skulle då också ge en möjlighet att reglera Svenska kyrkans framtida ställning i samhället på ett tillfredsställande vis. Religionsfriheten innebär inte bara frihet från religion, utan också till. Skall detta kunna förverkligas måste kyrkor, samfund och religionsgemenskaper få en chans att verka utifrån sin egenart. Religionen är en oupplöslig del av kulturen och samhällslivet och speglar för många människor rollen av identitetsskapare och normgivare. Också i ett alltmer pluralistiskt Sverige måste den få fortsätta att fylla denna roll, under förutsättning av den frivillighet och ömsesidiga respekt som religionsfrihetslagstiftningen skall garantera och främja.