Ugglorna är inte vad man tror

USA är ännu i denna dag alla trenders moder och vagga. Efter den ekonomiska chocken förra året frågar sig med nytt allvar den nordamerikanska civilisationen (som vi alla är en del av) vad som är livets egentliga värden. Människor återvänder till vardagen, hemmet, familjen, barnen, går över till återanvändning, lämnar champanjen, pälsarna, dataspelen och mobiltelefonerna för att leva ett liv i närhet, lugn och ro, med den nya känslan att solidaritet är nödvändig. Något måste på nytt få spela roll, vara värt att lägga ner omsorg på. Ytan har avslöjat sin bedräglighet. De glänsande yuppieattributen ger avsmak. Det är som om familjen Wallenbergs valspråk kommer till heders: Vara, icke synas vara.

Betraktar man kulturen som konvalescent under tillnyktring efter ett svårt anfall av delirium, och vill man veta vad som rör sig inom patienten (både samhället i stort och individerna), är drömtydning givande. Filmens värld levererar en viktig del av materialet. Inga trender är förvisso entydiga. De är alltid ett knippe motsägelser och tvetydigheter. Men åtminstone tre symptom kan avläsas. Det är inte säkert att de pekar i samma riktning, lika litet som olika motiv hos en människa. Men de är, tror jag, tydliga.

Först och främst märker man då patientens desperation. Frånvaron av ett accepterat normsystem har ryckt undan känslan av hemmahörighet och mening. Man ropar åt alla håll och ständigt högre, men ingen gitter svara. Liksom hårdrocken snart närmar sig gränsen för vad örat tål, så experimenterar filmen med gränserna för vad publiken uthärdar av effekter. För att ta en titel bland många: Thomas Harris Silence of the Lambs (När lammen tystnar) utnyttjar ett i Sverige sorgligt aktuellt tema, styckmord. Publiken hypnotiseras, i äkta våldspornografisk anda, med det demoniska i lyxförpackning. Naturligtvis vädjar filmer som denna framför allt till åskådarens plånbok, men dess kolossala framgång måste bygga på mer än smart marknadsföring. Efter decennier av psykologiserande av människans val och handlingar växer behovet av svart och vitt med desperat nödvändighet, av rätt och fel, av lögn och sanning. Filmen om de tysta lammen blev succé inte minst på grund av sin tydlighet: det rena goda i den kvinnliga psykologens gestalt möter det sofistikerade onda i den manlige psykopaten. Flera filmer just nu tecknar med förkärlek ytterligheterna ont-gott längs skalan kvinnligt-manligt: tänk på titeln till feministthrillern Sleeping with the Enemy (Sova med fienden) av Nancy Price!

För det andra noterar man självrannsakan inför det västerländska samhällets förlust av självkänsla, av kulturell identitet. Det som tidigare var odiskutabla värden att arbeta för och försvara visade sig för många förfelat. Patienten frågar sig: vem är jag egentligen, eftersom jag har tappat övertygelsen? Vad har jag satsat på, och vad borde jag ha satsat på? Var min aggressiva karriär värd de stora uppoffringarna, mitt liv som fakir, de dödsföraktande utspelen? Denna kollektiva ångest kläds i mytens form av Michael Blake i hans Dances with Wolves (Dansar med vargar). Officeren i nordstaternas arme under inbördeskriget söker döden men finner i stället en ny identitet som medlem i en sioux-stam. Också här har man satsat på en tydlighet som kan kännas besvärande men kanske också vill fungera som ett inre reningsbad. Indianerna i filmen är i alla stycken moraliskt överlägsna sina anglosaxiska angripare och deras livsstil. Huvudpersonens mest gripande dagboksblad används av hans egna som toalettpapper. Indianstammen lever av sin nedärvda visdom och i harmoni med naturens (både den omgivande naturen och den mänskliga naturen) resurser. Erövrarfolket som tappat fotfästet måste dämpa ångesten med blod och brännvin.

Det tredje: allegorins upprättelse, symbolikens återkomst. David Lynchs och andra filmskapares tevesuccé Twin Peaks ställer frågan: är denna värld som vi lever i en räcka hieroglyfer som det gäller att tolka?

Lurar ondskan som ett transcendent antivärde under vardagens yta, en medveten kraft som uppenbarar sig i aningslösa aktörer på livets scen? Landsortshålan Twin Peaks och dess osannolika mängd bisarra figurer symboliserar då historien som en oavbruten serie händelser utan andra orsakssammanhang än en ond och oförlöst avsikt hos något eller någon, utom räckhåll för rationell analys. Det vakna livet en dröm, där man repeterar och bearbetar smärtsamma memorat, kondenserade rester av erfarenheter på ett annat plan (kanske barndomen före erövringen av språket). Ljuset och sanningen representeras av agent Cooper. Vore TwinPeaks ett kristet mysteriespel, skulle han illustrera den obefläckade avlelsen, människan i ursprunglig oskuld utan arvsynd och verksynd. Han hämtar sin förborgade kunskap ur indianska (än en gång!) och tibetanska källor. Till den döende mördaren ställs frågan: ”Ser du ljuset? Håll fast ljuset” med en allusion på den tibetanska dödsbokens beskrivning av vad som händer i dödsögonblicket. Jättar uppenbarar sig, dvärgar dansar i drömmen, gränsen mellan verklighet och fantasi är inte skönjbar, kanske finns den inte. Vår kultur har under detta sekel reducerat människan till maskin, visserligen en högst komplicerad maskin, men utan tydliga gränslinjer mot djuren och apparaterna. Här säger Twin Peaks: pass på, ugglorna är inte vad man tror. De ingår i en rebus. Den som bara ser figurerna får aldrig veta vad texten betyder.

Konstverk blir framgångar därför att de svarar mot ett kollektivt behov. I filmen, vårt sekels tillskott till konstens uttrycksmöjligheter, berättas kollektivets drömmar och mardrömmar. Det vore att göra filmmakarna en alltför stor heder att tillskriva dem en genomkomponerad filosofi bakom sina verk. De kittlar våra instinkter och farhågor. Deras story är samtidigt motbjudande och fascinerande.

Det är som med mardrömmar. Man mår bättre om man får berätta dem. Med insiktsfull analys kan man sedan komma på varför man drömde dem.