Religion och vetenskap i ett katolskt perspektiv

Mikael Stenmarks artikel i Signum 3/1999 ”Religion kontra vetenskap – en olöslig konflikt?” är en uppgörelse med arvet från Ingemar Hedenius. Men Stenmarks svar på Hedenius förbryllar mig – särskilt som det dyker upp i Signum – och gör mig böjd att snarare hålla på salig professorn.

Det är alldeles sant, som det står i ingressen till Stenmarks artikel, att i Sverige har det ”vetenskapliga” synsättet haft företräde framför det ”religiösa”, och att detta inom den akademiska världen länge har ansetts som självklart. Det har hållits för lika självklart, också bland (icke-katolska) kristna, att de två synsätten inte har något med varandra att göra, eftersom de handlar om två skilda världar, två system utan gemensamma nämnare. Det har som bekant också funnits – och finns fortfarande – kristna i vårt land som har hävdat att om vetenskap och religion inte stämmer överens, så bör en troende människa givetvis ge företräde åt den religiösa utsagan. Det är också riktigt, som Stenmark påpekar, att en svängning nu håller på att ske. Vetenskapsmän är över lag inte längre så kavata gentemot det kristna synsättet som förr. Det finns numera en öppenhet som räknar med att det kan finnas andra dimensioner av verkligheten vid sidan om de rent vetenskapligt verifierbara. Det finns gott om exempel på en sådan öppenhet. Däremot tycks den motsatta sidan förbli sig lik, den som a priori i religionens namn är skeptisk till vetenskapliga resultat och som finner dessa irrelevanta för den religiösa tron.

Mikael Stenmark, docent i religionsfilosofi, företräder den nya, ”öppna” linjen. Han hör inte till dem som a priori väljer den ena eller andra ståndpunkten. Han är redo att ta religiösa argument på allvar, och i sin artikel redogör han för möjligheten av att inta en position som han kallar för en tredje, icke-konformistisk position. Stenmarks slutsats är denna: Om religiösa och allmänmänskliga övertygelser (i synnerhet vetenskapliga teorier) kommer i konflikt med varandra, så kan det endast från fall till fall avgöras vilken typ av övertygelser som i en sådan situation skall ha företräde. Inom den katolska traditionen brukar man emellertid närma sig dessa frågor på ett annat sätt än Stenmark gör, ett sätt som inte sammanfaller med någon av de ovan nämnda. Den ger inte ”företräde” för någon typ av sanning, varken den ”religiösa” eller den ”vetenskapliga” eftersom den inte kan se vari skillnaden mellan dem skulle bestå. Därför blir det heller inte meningsfullt att tala om att man ”från fall till fall” får bedöma vilken typ som skall ges företräde, något som föreslås enligt Stenmarks egen ”tredje position”.

Nu borde man förstås först reda ut vad som menas med ”sanning”. Stenmark utgår ifrån att vi är ense om den saken, så låt oss hoppas det. Grundläggande för ett katolskt sätt att närma sig saken är i varje fall övertygelsen om att verkligheten är en och sammanhängande, så att en delsanning om verkligheten inte kan komma i strid med en annan delsanning om verkligheten. Utsagor om Gud och utsagor om inomvärdsliga fenomen kan inte komma i strid med varand-ra, eftersom båda handlar om (låt vara olika aspekter) av en enda verklighet. Det är denna övertygelse om verklighetens – och därmed sanningens – enhetlighet som utgör basen för övertygelsen om att det mänskliga förnuftet och den gudomliga uppenbarelsen inte kan komma i strid med varandra. Av det följer det katolska hävdandet av att det bara finns en enda sanning om tillvaron, oavsett om man närmar sig den utifrån ett religiöst eller vetenskapligt perspektiv. Att välja att betrakta världen på ett rent profant sätt, som vetenskapsman, är både möjligt och tillåtet. Men också ett sådant betraktelsesätt har sin religiösa relevans, eftersom hela verkligheten hänger samman och har Gud som sitt upphov. Man kan också läsa bibeln på det sättet om man så vill, bara man är medveten om att det inte ger en uttömmande framställning av den sanning som bibeln vill förmedla till oss. Kort sagt: antagandet att det skulle kunna finnas en principiell motsättning mellan vetenskap och religion är ett falskt antagande eftersom det bara kan finnas en enda sammanhängande sanning om verkligheten. Detta innebär dock inte något förnekande av att det finns religiösa sanningar som den vetenskapliga forskningen inte kan komma åt, eftersom de ligger bortom alla vetenskapliga metoder, nämligen det som teologerna brukar kalla för den ”uppenbarade sanningen”.

Den självklara slutsatsen av ovanstående resonemang blir denna: Om vad man kallar ”religiösa” respektive ”allmänmänskliga” (vetenskapliga) övertygelser kommer i konflikt med varandra, så är det fel någonstans. Men felet avhjälps inte genom att man väljer att kasta den ena typen av övertygelser över bord. Man kan heller inte a priori vara säker på var felet ligger. Det kan vara brister i den vetenskapliga bedömningen: premisser-na kanske inte håller. Men man kan också ha misstagit sig genom att man missförstått uppenbarelsen. Ett bra exempel utgör fallet Galilei. De som dömde honom hade den felaktiga, men då för tiden vanliga övertygelsen att jorden enligt den gudomliga uppenbarelsen är universums centrum. Numera har vi kommit till insikt om att det som Gud har uppenbarat angående sin frälsningsplan gäller oss människor på den lilla planeten Tellus, som ingalunda ligger i universums centrum, och det får vi nöja oss med.

Att vi kan missta oss i trosfrågor är inget märkvärdigt, det hör till vår mänskliga begränsning. Till och med apostlarna misstog sig! Läs t.ex. Apostlagärningarnas kapitel 15, där det berättas om att det i den unga kyrkan fanns två motsatta ståndpunkter i en avgörande fråga, och att det blev ett präktigt gräl om saken (Apg 15:2,7). Den helige Ande hjälpte dem att så småningom komma till insikt om den rätta vägen (Apg 15:28). Kyrkohistorien är full av exempel på liknande erfarenheter. Det väsentligaste av den katols-ka och apostoliska tron har sammanfattats i vårt Credo, men vi kan inte förvänta oss att kyrkans läroämbete säkert och omedelbart skall veta svaret på varje fråga som samtiden ställer oss inför, och förhastade svar är inte önskvärda.

Som katolsk teolog är jag övertygad om att när två övertygelser står emot varandra, då är uppgiften att utan förutfattade meningar – alltså utan att omedelbart ge den ena ståndpunkten företräde – undersöka var felet ligger. Om profan vetenskap har kommit fram till en till synes oantastlig sanning i strid med vad man hittills uppfattat som en religiös sanning, så kan det bli ett ypperligt tillfälle att tränga djupare in i evangeliets sanning – eventuellt med resultatet att kyrkan inser att hon måste modifiera sin dittillsvarande ståndpunkt. Det kan vi ta med ro, för det är Guds egen Ande som ”leder oss in i sanningen” (Joh 16:13). Sanningen är aldrig något att vara rädd för: den är från Gud, oavsett om den handlar om denna världen, som är Guds skapelse, eller om Gud själv. Åt oss människor gav Gud den fantastiska möjligheten att söka sanningen och att komma den allt närmare. Det finns gott om andledningar till att känna ödmjukhet inför alla de svindlande insikter som olika vetenskaper har givit oss under seklernas gång, och som inte sällan har tvingat oss att tänka om. Det skulle vara konstigt om det inte också inom teologin – och inte minst där – funnes såväl misstag som möjligheter att rätta till dessa och komma vidare.