Religionssamtal i Asien

Asiatisk teologi verkar befinna sig i fokus idag och tilldrar sig Vatikanens intresse. Vad beror detta på? Har det att göra med den asiatiska biskopssynoden i fjol eller finns det andra orsaker?

Tidigare var det Latinamerika som var i centrum, men det stämmer att det nu är Asien som intagit den platsen. Detta beror inte på att något särskilt nytt hänt inom teologin i Asien, utan den främsta orsaken finner man faktiskt utanför den asiatiska kontinenten. Några teologer, framför allt i USA och Storbritannien, upptäckte nämligen vissa intressanta element i de multireligiösa asiatiska kulturerna. Dessa västerländska teologer använde sig av den asiatiska kontexten i sitt eget teologiska arbete. Vad det är frågan om är framför allt den religiösa pluralismen i Asien som är ett konkret faktum. Det är ju välkänt att många kulturer i Asien är multireligiösa. Vissa amerikanska och brittiska teologer byggde in pluralismen i ett helt teologiskt, abstrakt system som egentligen är ganska främmande för asiatisk mentalitet. Det problematiska i detta systembygge är att pluralismen hos dem lett till en religionsteologisk relativism. Kardinal Josef Ratzinger och Troskongregationen har reagerat mot denna relativism, som alltså inte skall kopplas samman med några speciella teologer i Asien, utan snarare skall ses som ett västerländskt problem.

För övrigt bör det också sägas att det inte finns så många inhemska asiatiska teologer som skrivit riktiga teologiska verk. De som verkligen publicerat böcker är kanske ett tiotal personer, medan övriga asiatiska teologer endast har skrivit artiklar.

Är det möjligt att i summerande ordalag säga något om var katolska kyrkans dialog med buddhismen befinner sig idag?

I vår dialog med buddhismen kan man skönja två tendenser. Den första är att buddhismen kan uppfattas på många olika sätt och på så vis fascineras vissa människor av buddhismen därför att de där finner något drag som de personligen tilltalas av. Det kan t.ex. gälla psykologiska insikter, terapeutiska metoder, motiveringar för ett miljö- eller fredsengagemang etc. De människor som attraheras av något av detta blir mycket fascinerade av buddhismen, men man måste komma ihåg att buddhismen är mer än denna personliga attraktion och fascination. Den andra tendensen är att buddhismen framstår som mycket svårtillgänglig främst på grund av vad den lär om anatta (existensen av en evig själ förnekas; jaget och alla sammansatta ting är obeständiga) och frånvaron av en personlig gud. Dessa två centrala aspekter i buddhismen upplevs av många västerlänningar som ytterst frånstötande. Å ena sidan kan man alltså tala om en attraktion, man är attraherad av buddhismen på grund av någon speciell orsak, men motsatsen, att man stöts bort på grund av det svårtillgängliga i buddhismen är lika vanlig. Ingen av dessa båda tendenser gynnar egentligen dialogen. De som är för fascinerade förlorar den distans som är nödvändig för en dialog, och de som stöts bort saknar motivation för att gå in i en dialog.

Men det finns även andra mer positiva punkter. En sådan har att göra med Buddha som vägvisare ifråga om hur man kan leva. Buddha var en prins som mycket radikalt lämnade alla sina materiella tillgångar och gav sig in i ett existentiellt sökande. Detta gav positivt resultat. Han blev upplyst och visade dessutom en väg för många andra. Många i västvärlden skulle egentligen vilja göra som Buddha, lämna fångenskapen i det materiella och söka sig mot andra djup. De tilltalas av Buddha på ett existentiellt sätt och det är något positivt i dialogen.

Två personer har varit pionjärer på ett särskilt vis i dialogen med buddhismen. Den ena är Thomas Merton och den andra Henri de Lubac. De insatser som utfördes av dessa personer innan det ännu fanns någon etablerad dialog, har vi fortfarande nytta av.

För den aktuella dialogen med buddhismen har de två kongresserna som ordnats av det Påvliga rådet för interreligiös dialog varit särskilt betydelsefulla. Den ena hölls i Kaohsiung i Taiwan 1995 och den andra i Asirvanam i Bangalore 1998. (Se Signum 1999:4)

Vad finns att säga om vi ställer samma fråga beträffande hinduismen?

Först får vi konstatera att mindre gjorts tillsammans med hinduer än med buddhister. Det finns flera orsaker till detta. Ett skäl är historiskt, politiskt. I Indien betraktas kristendomen fortfarande som en främmande, utländsk religion, starkt förbunden med den tidigare kolonialmakten. Prägeln av den koloniala överhetens religion vidlåder fortfarande kristendomen och detta gynnar inte dialogen. Ett annat skäl är hinduismens inklusiva karaktär. Det är en mycket mångfasetterad religion med plats för det mesta. För dialogen är detta en svårighet, eftersom man i en dialogsituation ofta behöver mötas kring något specifikt och avgränsat. Liksom i fallet med buddhismen har det även i dialogen med hinduismen funnits katolska pionjärer som personligen engagerat sig mycket djupt i hinduisk askes och mystik. Bland dem kan nämnas Jules Monchanin och Henri Le Saux. Särskilt den senares närmande till advaita (”icke-två” – identitet mellan människans själ och den gudomliga världssjälen) har betytt mycket för hinduerna.

Såsom indier med famljetillhörighet både i hinduism och kristendom och såsom det Påvliga rådets ansvarige för dialogfrågor med Asien befinner du dig mitt emellan två världar, mellan Asien och Vatikanen, mellan öst och väst. Hur ser du på mötet mellan dessa världar?

Ja, det stämmer att det verkligen är stora skillnader mellan asiatiskt och västligt tänkande. Bara som ett exempel kan vi ta ordet ”kärlek”. I väst har det blivit ett förbrukat ord som för tankarna mer eller mindre till kommersialiserad sex. I den indiska bhaktitraditionen däremot är Krishnas erotiska relationer en bild för förhållandet mellan Gud och de gudshängivna människorna.

Det är välbekant att Vatikanen är en gammal institution som fungerar på ett traditionellt sätt. Vid den asiatiska biskopssynoden i Rom i fjol sades det att det skulle behövas fler asiater som representanter i Vatikanen. Detta skulle onekligen bidra till att överbrygga klyftan mellan de två tänkesätten.

Vi får inte glömma bort att man i Asien har mycket gamla filosofiska och religiösa traditioner. Somliga av dem är betydligt äldre än kristendomen. Det är mycket intressant att Johannes Paulus II i sin encyklika Fides et ratio nämner detta. Han ställer där på ett självklart sätt det asiatiska tänkandet kring livsfrågorna i paritet med det grekiska.

Nära två tredjedelar av världens befolkning lever i Asien. 60 % av dessa männi-skor bor i Kina och Indien. Endast 3 % av denna väldiga befolkning är kristen, om man inräknar Filippinerna, där det finns en katolsk majoritet. Om man undantar Filippinerna, uppgår antalet kristna i Asien inte ens till 1 % av den totala befolkningen. Det ligger en stor utmaning i detta att så få blivit kristna trots stora missionsinsatser på en kontinent där religiositeten är så stark. I sitt apostoliska brev Tertio millennio adveniente (Inför det tredje årtusendet, Katolska Bokförlaget 1996) skriver påven att frågan om mötet mellan kristendomen och de urgamla kulturerna och religionerna i Asien framstår som alltmer viktig.

Det är två stora frågor som kyrkan måste arbeta med i Asien, nämligen fattigdomen och inkulturationen. 80 % av alla asiater är fattiga, hungriga och förtryckta. De är fattiga inte därför att de är lata, ineffektiva eller dumma, utan på grund av de stora orättvisorna. Biskoparna och teologerna i Asien riktar sina insatser mot denna reella situation med allt vad den rymmer av konflikter och motsättningar.

När det gäller inkulturationen måste de kristna i de asiatiska kulturerna verkligen bygga ”lokalkyrkor”, och upphöra att existera som en förlängning av den västerländska missionen. Utgångspunkten, särskilt i Sydasien som jag studerat mest, är det jag just nämnt att människorna är mycket fattiga materiellt, samtidigt som de är kulturellt rika och starkt präglade av en mångfasetterad religiositet. I en rad dokument uppmuntrar kyrkan arbetet på inkulturation. För att verkligen bli universell behöver kyrkan berikas av de asiatiska kulturernas skatter, för kristendomen är inte bara en västerländsk företeelse. Om kristendomen enbart tolkas i europeiska termer i t.ex. Indien, förblir den en främmande religion där. I asiatisk teologi måste Jesu Kristi asiatiska ansikte återspeglas, han som är den ende Frälsaren och allas universelle Frälsare. Mycket har redan gjorts i den här riktningen i Sydasien, men det är bara en början.

De asiatiska biskoparna prioriterar alltså arbetet för de fattiga, inkulturation och religionsdialog. Hittills har dialogen mest handlat om att medvetandegöra katoliker om dess betydelse. När skall vi komma in i nästa etapp, en reell dialog med troende i andra religioner?

Vi måste först få något av en dialogkultur. Alla katoliker har inte heller riktigt förstått vad dialogen handlar om. Många tror att det är någonting för några få experter som sitter och utreder vissa begrepp. Detta är bara en liten del av dialogen och just den delen berör bara ett fåtal. Tyvärr har inte alla katoliker klart för sig att det finns olika typer av dialog och att alla har möjlighet att delta i den på något vis utifrån sina personliga förutsättningar. Detta sägs mycket tydligt i dokumentet The Attitude of the Church towards the Followers of Other Religions från 1984. Där nämns fyra typer, gräsrotsdialog eller livsdialog, humanitärt samarbete, teologisk dialog, dialog utifrån religiös erfarenhet. Knappast någon idag kan undgå att möta andra troende på t.ex. arbetsplatser och i skolor. En enkel vardaglig vänskap kan växa fram ur sådana möten. Den sortens vänskap är i högsta grad en dialog. I missionsencyklikan Redemptoris missio skriver påven att dialogen är en del av kyrkans evangeliseringsuppdrag. Katoliker måste förstå att dialogen verkligen är ett uppdrag, som kan utföras av alla och som de är förpliktigade att engagera sig i.

Vissa tror att det råder en motsättning mellan evangelisation i explicit mening, dvs. förkunnelse, katekesundervisning etc., och dialog. I dokumetet Dialogue and Proclamation har kyrkan försökt att förklara hur både den explicita förkunnelsen och dialogen på var sitt vis ingår i samma evangeliseringsuppdrag. Dessa båda uppgifter hör ihop men är inte utbytbara, står det i dokumentet.

Dialog handlar alltså mycket om vanlig vänskap mellan troende som bekänner sig till olika religioner. Det är inte på idéplanet som dialogen förs i första hand, utan konkret, i människors kontakt med varandra. När vi i Rom fick höra att en arbetsgrupp för interreligiös dialog hade bildats i den katolska kyrkan i Sverige blev vi mycket glada, för det är just sådana initiativ som för dialogen framåt och kan bidra till att vi får en dialogkultur. Vi tror också att ni med erfarenheterna från Sverige kan tillföra oss något.