Renässans och utopi

Den lärde dominikanen Tommaso Campanella levde mitt i en sällsynt konfliktfylld tid. Han föddes 1568 i Syditalien och dog 1639 i Paris. På många håll i Europa växte nya stater fram som förfäktade sin autonomi mot kyrkan, de profana vetenskaperna började hävda sitt oberoende mot den kristna uppenbarelsen, och i motreformationens tidevarv tog den katolska kyrkan nya andliga initiativ men fortsätter att göra sin auktoritet gällande på gmråden . där hon inte ägde formell kompetens.

Inom dessa dramatiska tidsramar tecknar Oreglia fra Tommasos färgstarka porträtt. Det som kanske först och främst är iögonfallande är munkens lärdom. Hans sakkunskap var inte begränsad till en viss disciplin eller vetenskap. Hans rika vetande sträckte sig från biologi till filosofi, från matematik till arkitektur, från grammatik till grafologi, från statsvetenskap till astrologi, från medicin till teologi. En helhetssyn på tillvaron formulerade han emellertid i sin posei. Ett trettiotal sidor av volymen ägnas åt Campanellas skönlitterära alster.

Förmodligen är Campanella mest känd för sin utopiska skrift Solstaten, men hans genomtänkta kunskapsteori är mer grundläggande och banbrytande. Enligt denna teori är självmedvetande och självkännedom själva grundvalen för människans existens (Cognoscere est esse. Notitia sui est esse suum). Hans empiriska kunskapslära innehåller i sig fröet till den engelska empirismen och den senare tyska idealismen. Med sin tes att själen inte endast är ”organet” för sinnesförnimmelser (sensus additus) utan även hemvisten för självmedvetandet (sensus inditus) visar han för första gången på medvetandet om det egna jaget som basen för all filosofi och förebådar därigenom Descartes och Kant.

Fra Tommaso själv var en synnerligen självmedveten person. Han var en renässansmänniska som kände upproret mot bestående institutioner och makthavare i både kyrka och stat resa sig i sitt inre. På ett ännu djupare och mer principiellt plan slits renässansmänniskan Campanella mellan teologiska insikter och empiriska iakttagelser, mellan trons lojalitet mot Guds transcendenta verklighet och vetandets bundenhet vid världen. Det är i beskrivningen av denna konflikt som dottore Oreglia demonstrerar sitt mästerskap. Med honom kan man gott påstå, att kyrkan på Campanellas tid inte rönte någon större framgång i försöket att lösa denna konflikt.

I stället för en lösning blev det en låsning, i varje fall under fra Tommasos liv. På grundval av sitt uppdrag sökte kyrkan genom sin förkunnelse förmedla och i sitt sakramentala liv förverkliga ett gemensamt trosmedvetande som skänkte gemenskapen stor trygghet. Tog kyrkan lika mycket tillvara den enskildes frihet? Tommasos liv åskådliggör kanske mer än något annat denna konflikt mellan institution och person, mellan trygghet och frihet.

Kyrkan på den tiden hade dessutom fortfarande uppfattningen att hon var väktare och hade ansvar för hela verkligheten. Detta anspråk på allomfattande kompetens ledde till orimliga konsekvenser. Man förankrade bokstavligen hela världsrymden i bibelns heliga skrifter som visserligen är normativa för kyrkans gudsbild och människosyn.Men de kan inte tillhandahålla en vetenskaplig världsbild eller en för alla tider giltig samhällslära. Genom Oreglias bok blir man påmind om att kyrkan själv har varit – och fortfarande är – i behov av en ständigt pågående inlärningsprocess. Det var först 2:a Vatikankonciliet som på 60talet slog fast den profana kulturens och vetenskapens relativa autonomi.

Campanella satt och led 32 år, nästan hälften av sitt liv, i något av Inkvisitionens fängelser eller i husarrest. Men det var inte bara på grund av teologiska avvikelser. 1599 organiserade han i sina syditalienska hemtrakter en väpnad revolt mot den spanska ockupationsmakten. Han förråddes av sina egna medbröder och dömdes till livstidsfängelse. Han red också spärr mot snart sagt vilken makt och vilka makthavare som helst. När Galilei 1616 fick sin första dom skrev Campanella en flammande försvarsskrift åt honom, fastän han inte delade hans heliocentriska världsbild.

Man är kanske inte förvånad över att Campanella mitt under dessa krisartade tider fick en vision om ett bättre framtida samhälle, där (i likhet med Thomas Mores Utopia) solen råder, där all egendom är gemensam och ytterst fa lagar behöver reglera människornas samliv. Individens intressen och gemenskapens krav, frihet och rättvisa möter varandra. Oreglia menar, att det visserligen var Campanella som tänkte ut Solstaten, men det var jesuiterna som i sina reduktioner i Latinamerika förverkligade utopin. I själva verket talade dominikanen ofta och i regel berömmande om jesuiterna. Oreglia vill inte vara sämre: ”Jesuitorden representerar den kanske förnämsta modellen för en ideologisk-kulturell organisation i modern tid.”

Giacomo Oreglia, sedan 1949 bosatt i Sverige, är Dantespecialist, regissör, prisbelönt översättare och docent i litteraturhistoria. Han betraktar och betecknar sig själv som ”anarkist och katolik”. En glimt av anarkistiska förhållanden skymtar också i denna bok. Den är ingen vetenskaplig avhandling utan en provokativ stridsskrift som är avsedd att väcka instämmande eller motstånd. Tankegången är ofta abrupt och rapsodisk. Den kan inte liknas vid ett lugnt flytande vattendrag utan snarare vid ett vulkanutbrott. Hans katolska identitet låter honom betrakta kyrkan och världen som en spänningsfylld enhet. Hans lidelsefulla protest drabbar inte kyrkan som trosgemenskap, den rör inte vid hennes väsen och hennes integritet. Den är särskilt riktad mot allt maktmissbruk som även kyrkan inte är förskonad ifrån. Inte minst ur den aspekten är Oreglias bok angelägen och aktuell.