Ricoeur på den svenska scenen

Den nu drygt åttioårige Paul Ricoeur har under decennier varit en av de mest uppmärksammade rollinnehavarna på den franska filosofiska scenen. I slutet av fyrtiotalet kom hans första bok, Karl jaspers et la philosophie de l existence (med Mikel Dufrenne, 1947). Sedan dess har en strid ström av böcker och artiklar flutit ur hans penna. I fråga om produktivitet kan han påminna om Jaques Derrida, vilken annars kommit att framstå som hans motpol i fransk filosofi. En del av de hätskaste angreppen mot Ricoeur har kommit från Derridas anhängare och epigoner. Omvänt kan det sägas att Ricoeur framträtt som den skickligaste och mest framgångsrike försvararen av traditioner som under 1960-, 70- och 80-talen utsattes för strukturalisters och poststrukturalisters eldgivning, av fenomenologin, av hermeneutiken, av existens- och subjektsfilosofi, av tanken på dialog och kommunikation. Alla dessa traditioner har Ricoeur knutit an till och förnyat.

Just kommunikationstanken har ställts i centrum för den första svenska doktorsavhandlingen om Ricoeur, Bengt Kristensson Ugglas Kommunikation på bristningsgränsen, framlagd i Lund vid teologisk fakultet. Kristenssons bok har ambitionen att vara på en gång en avhandling och en bred presentation – c:a 600 sidor bred – av Ricoeurs filosofi för en svensk publik. Som den röda tråden i Ricoeurs mångfasetterade verk urskiljer författaren iden om kommunikation, förstådd som en ”kärlekskamp” i Karl Jaspers anda, en kommunikation som innebär konflikt och konfrontation, men samtidigt kärlek och ömsesidigt beroende. Jaspers beskriver kommunikationen som ”en kärlekskamp, i vilken envar utlämnar alla vapen till motparten”, den har förlorat sin karaktär av konsensus och samförstånd och blivit en kommunikation ”på bristningsgränsen”. Starkare än tidigare uttolkare har Kristensson framhållit hur Jaspers, som Ricoeur ägnade sina tidigaste böcker, haft fortsatt och ständig betydelse för den franske filosofen.

Kristenssons avhandling är inte utan brister, men bristerna är avigsidor av förtjänster. Kristensson är utomordentligt lojal mot Ricoeur- om avhandlingen utgör en kärlekskamp så ligger betoningen avsevärt starkare på ”kärlek” än på ”kamp”. Kristensson har också haft förmånen att kunna utarbeta sin avhandling under samtal med Ricoeur. Om man ibland irriteras av bristen på kritik har man oftare anledning att glädjas över framställningens auktoritet och tillförlitlighet och över att främmande interpretationsmodeller inte pressats på materialet.

Kristenssons ambition att ge en heltäckande presentation av Ricoeurs filosofi har hindrat honom från att fullfölja någon mer specifik frågeställning. Den har också hindrat honom från att göra djupdykningar i speciella textställen, begrepp eller problem. A andra sidan har han lyckats genomföra sin ledande ide om ”kärlekskampens” betydelse tvärs genom sin långa text. Ricoeur har inte bara presenterats, han har tolkats och förändrats genom Kristenssons arbete.

Syntetisk bild

Utmärkande för Ricoeur som filosofisk författare är, som Kristensson poängterar, hans ambition att skriva under ständig debatt med andra, under hänsynstagande och ställningstagande till en omfattande litteratur. Ricoeur ser sig noga för innan han sätter ned foten. Steg för steg arbetar han sig fram till en syntes, en noggrant avvägd balans där en mängd olika synpunkter vägts in. Därmed är också sagt att Ricoeur inte är någon slagordens eller ens någon de pregnanta formuleringarnas man. Här finns inte de flotta svepen med penseln utan snarare en pointillistisk teknik där en bild långsamt manas fram med de många små punkternas hjälp. Ibland kan läsaren känna frustration över det tålamodsprövande i denna metod, misströstande om att mästaren någonsin skall få sin bild färdig. Men rätt vad det är finns resultatet där, ofta lysande och upplyftande.

Som exempel kan tjäna Ricoeurs stora arbete om tid, berättande och historieskrivning, Temps et recit I-III (1983-85). Ricoeur går här sorgfälligt igenom de viktigaste teorier som framställts av samtida författare kring de teman han behandlar, varvid han demonstrerar en filosofisk beläsenhet som med lätthet rör sig mellan fenomenologi, poststrukturalism och analytisk filosofi, men som lika självklart är förtrogen med Aristoteles och Augustinus, Kant och Hegel.

Berättandet som humaniserar

Ett tema i Temps et recit handlar om skillnaden mellan den yttre, astronomiska tiden och den inre, själsliga. Det fysikaliska universums tid är lineär, utan återvändanden. Den är strikt uppdelbar och kronometriskt mätbar. Dess oändliga sträckning bakåt och framåt är omöjlig att föreställa sig med hjälp av mänskliga kategorier. Den inre själsliga tiden är kvalitativ, upplevd, fylld av minne och antecipationer. Så mycket hade redan Henri Bergson sagt. Men Ricoeur nöjer sig inte med att likt Bergson konstatera den psykologiska tiden mot den fysikaliska och betrakta den förra som mera verklig. Han vill tvärtom visa hur vi upprättar förmedlingar mellan dessa båda, hur den subjektiva tiden finner sin plats inom den objektiva. Det är framförallt berättelsen som har denna förmedlande funktion.

Berättelsen humaniserar den fysikaliska tiden. Kalendern ger ett exempel. Kalendern ger stommen till all mera utvecklad mänsklig kronologi och därmed till allt historiskt berättande. Kalendern bygger på den astronomiska tiden, på solens och månens rörelser. Men den transformerar också denna astronomiska tid. Tiden görs i viss mening cyklisk – samma månader, dagar och högtider återkommer år efter år. De olika årstiderna, månaderna och dagarna tilldelas en mänsklig och symbolisk innebörd. Tiden läggs till rätta så att det blir möjligt för oss att hitta i den och känna oss hemma i den. Kalenderåret och ännu tydligare kyrkoåret väver in tiden i en berättelse och humaniserar den därmed.

Berättandet uppfattas överhuvud av Ricoeur som ett djupt mänskligt behov. Det är kanske därför inte förvånande att han bestämt vänder sig mot en tendens i modern historieskrivning att underkänna berättandet. Det är framförallt den franska så kallade Annalesskolan som framgångsrikt bestritt det historiska berättandets legitimitet. Både händelser och aktörer bör enligt denna skolas företrädare bannlysas ur den historiska forskningen och framställningen. Deras förkunnelser har fatt många anhängare runt om i världen, inte minst i Sverige.

Ricoeur ifrågasätter dock om ens Annalesskolans främsta representanter lever som de lär. Exemplet framför alla andra på Annalesskolans historieskrivning var Fernand Braudels arbete Medelhavet på Filip II:s tid. Här existerade det till synes inga händelser och inga huvudpersoner. Men Ricoeur ifrågasätter Braudels självförståelse. Vad Braudel egentligen gjort är inte att avskaffa den historiska berättelsen utan att uppfinna en ny sorts intrig. Han har gjort ett hav, Medelhavet, till huvudpersonen i stället för en människa. Och han har låtit intrigen bestå i en långsam utveckling i stället för en kortvarig händelse. Det hela är lika gammalt som Gibbons Decline and fall of the Roman empire (men naturligtvis inte sämre för det).

Det var en gång…

Man kan ställa frågan om Ricoeur alltför litet beaktat den historiska forskningens kritiska funktion. I

vart fall har den inte legat i fokus för hans framställning. Men den låter sig utan större svårighet infogas inom samma perspektiv. Den historiska forskningen handlar inte bara om att berätta utan om att underminera berättelser. Den avslutas aldrig. Varje version av ett förlopp eller en epok blir förr eller senare ratad och ersatt av en ny. Varje destruktion av en berättelse bereder väg för en ny berättelse. Berättaren säger: ”Det var inte så som man tidigare har sagt utan så här…” Sagans intrig handlar ofta om hur en illusion eller en falsk berättelse genomskådas. Rödluvan som avslöjar den till mormoder förklädda vargen är redan en kritisk forskare.

Hos Ricoeur finns alltid en teologisk eller religionsfilosofisk dimension som dock endast ibland görs explicit. Bengt Kristensson ägnar ett avslutande kapitel i sin avhandling åt frågan vad Ricoeur har att ge teologin. Vad kan man exempelvis genom Temps et recit lära sig om Bibelns berättelser?

Svaren kan bara bli mycket tentativa. Trots att de flesta av Ricoeuus skrifter utövar en sorts teologisk suggestion – referenser till hans verk blir också som Kristensson påpekar allt vanligare i teologiska avhandlingar – är Ricoeur ofta blyg inför direkta ställningstaganden. Det är sålunda påfallande att han i Temps et recit säger mycket om astronomins tid och om människans tid men ingenting om Guds tid, detta trots att Guds tid tilldelats en central roll i västerländsk historiefilosofi från Augustinus till Hegel och senare. Tydligt är likväl att den stora betydelse Ricoeur tillmäter berättandet vinner bekräftelse genom hur viktiga berättelser, myter och legender alltid varit för den religiösa tolkningen av verkligheten. Berättelsens meningsstiftande funktion blir aldrig så tydlig som inom religionen. Kanske kan det också sägas att kyrkornas historia uppvisar exempel på samma sorts kamp om rätten att berätta som historieskrivandets historia. Reformationen förstör sålunda vissa berättelser – t.ex. helgonlegenderna – och nyberättar andra, vilka uppfattas som äkta evangeliska. Den moderna bibelkritiken från Strauss och framåt förstör evangelieberättelserna och andra bibelberättelser i deras ursprungliga version, men ersätter dem med exempelvis unghegelianismens eller liberalteologins optimistiska berättelser.

Bengt Kristensson har skrivit en uppslagsrik och tankeväckande avhandling och samtidigt skapat ett utmärkt uppslags- och referensverk över Paul Ricoeurs filosofi. Det är en aktningsvärd presentation.