Romanen om Katarina Ulfsdotter

I år kan vi fira jubileum för ett av våra inte alltför många svenska helgon: det är 600 år sedan Katarina Ulfsdotter av Vadstena, den heliga Birgittas dotter, dog 24 mars 1381. I samband med detta har också en liten levnadsteckning, S. Katarina av Vadstena, 56 ss, getts ut av Aron Andersson på uppdrag av Birgittasystrarna i Rom. Det är en kunnig och fint gjord presentation av en kvinna som alltid kom i skuggan för sin märkliga mor.

Katarina av Vadstena var ett av de åtta barnen till den heliga Birgitta och Ulf Gudmarsson och det enda som förde moderns verk vidare. I unga år blev hon bortgift, men äktenskapet förblev sexuellt ofullbordat. När Birgitta som änka hade begett sig till Rom, följde den unga Katarina snart efter dit. Kort därefter dog hennes man hemma i Sverige, och de båda änkorna levde tillsammans ända till Birgittas död i hög ålder. Det var Katarina som fick fullborda moderns verk, få klosterregeln stadfäst och lägga grunden till helgonförklaringen av Birgitta. Hon var den första som förestod klostret i Vadstena, men formellt var hon inte ens nunna. Efter långvarig sjukdom dog hon, knappt femtio år gammal.

Hennes ben blev högtidligt skrinlagda 1489, första steget till en helgonförklaring. Minnet av detta lever fortfarande kvar i svenska almanackan, där namnet Karin för 2 augusti just syftar på festen för skrinläggningen, förskjuten en dag för att inte sammanfalla med en större fest. Däremot är Katarina den 25 november en annan person, en under medeltiden högt uppskattad martyr och jungfru från Alexandria, ett av de få helgon som både väst- och östkyrkan firade, ända tills Katarina av Alexandria försvann i den nya katolska kalenderreformen.

För katoliker är helgonen ett självfallet och värdefullt inslag i troslivet, och därför är det svårt för dem att riktigt förstå den djupa protestantiska misstron mot vördnaden av helgon. Det är viktigt med distinktionen mellan begreppen tillbedja och be till; man tillber endast Gud, men man kan be helgonen om deras förböner inför honom. De står Gud så mycket närmare än vi att det kan kännas tryggt med en förmedling.

På svenska har ordet helgon fått en lite nerstämmande klang. Ett helgon är ett dygdemönster som gör livet påfrestande för andra. Det är naturligtvis en missuppfattning. Ett helgon är egentligen en människa som har blivit erkänd som helig, vilket i sin tur innebär både ett förhållande till Gud och i många fall en makt som kan utövas till förmån för människor. Erkänd som helgon blir man – och det gäller alla kulturer, långt utöver den kristna – genom att ens förböner, i livet eller efter döden, anses kunna hjälpa de människor som anropar en. Ändå är sådana underverk bara en följdföreteelse, ett yttre tecken på ett inre skeende. Helgon är den som lever för att vara helig, vara inriktad på Gud.

Om man nu vill få en levande föreställning om ett helgon, finns det olika möjligheter. Somliga skrev, och deras skrifter kan fortfarande vara levande litteratur. Det gäller i hög grad den heliga Birgitta. I andra fall kan en förstående biografi utgå från legender eller historiska uppteckningar och där betona de drag som är aktuella, fortfarande eller på nytt. Ett tredje sätt, källkritiskt naturligtvis mindre pålitligt men mänskligt sett ibland givande, kan vara att gå till skönlitteraturen. Författaren är vår samtida, han har haft lika svårt som vi för att förstå helgonet, men dess dragningskraft har inte lämnat honom i fred.

Helgonromanen är en svår genre, ett särfall inom den historiska eller biografiska romanen. Den har större frihet än en strikt levnadsteckning – en hagiografi – men man kräver också att den skall verka övertygande även på skeptiska läsare. Sin största uppgift har den kanske i atmosfären, i skildringen av hela den förgångna miljö där helgonet levde och verkade.

För den som vill komma Katarina av Vadstena lite närmare in på livet finns det inte mycket material. Hon skrev inte själv. Hennes levnadstecknare antecknade fromt traditionerna i hennes kloster men utan någon djupgående analys. Däremot kan en modern läsare med stort utbyte läsa något så ovanligt som en svensk roman – i tre delar – om henne av Karin Thelander från början av 1960-talet.

Det är inte lätt att vara dotter till ett helgon och inte heller lätt att fullborda vad en annan har påbörjat.

Det är det bleka och kuschade draget som dominerar framställningen i trilogin: Ingen orm skall skada mig (1960), Av jordens mull (1961) och Helgonprocess (1963). Kristna problem står i centrum för Karin Thelanders hela författarskap. Trots sin suggestiva framställningskonst har hon förblivit underskattad, kanske därför att manliga kritiker inte har intresserat sig för hennes centrala konflikt, den mellan kvinnlig naturmystik (med hedniska eller halvkatolska förtecken) och rationalistisk, manligt betonad kristendom av svensk luthersk typ. Kvinnoemancipationens förkämpar å andra sidan måste känna sig främmande för denna världsbild, där erotiken aldrig löser några problem och religionen inte kan förnekas.

Karin Vallner föddes 16 januari 1916 i Stockholm, där hon också studerade. Senare arbetade hon som lärare och dog 13 april 1971. Som kvinnor har brukat, antog hon sin mans efternamn, vilket gör att man lätt tappar bort hennes första roman, Ung kvinna i spegel (1946), som kom under författarnamnet Karin Granstedt. Det var först senare, i sitt andra gifte, som hon under namnet Karin Thelander regelbundet publicerade berättelser. Hälften av dem är historiska och anknyter på ett eller annat sätt till birgittinska traditioner från Vadstena.

Dit hör hennes första romantrilogi, som behandlar brytningen mellan katolicismen och den svenska reformationen: Borttappad Marianyckel (1952), Förtappade systrar (1953) och Urarva (1954, där för övrigt ”den svenska skaldekonstens fader” Georg Stiernhielm uppträder som ung man). Hennes övriga romaner utspelas i moderna miljöer med inslag av gammal folktro: Eldmärkt (1956), Käringsjön (1959) och sedan, efter Katarina-trilogin, nutidsskildringarna Ung i stad (1964), Rita en fisk (1965), Spegelvändning (1967) och slutligen Drakmönster (1970, där man får veta något också om drakar). (Uppgifterna är tagna från Vem är det 1971 samt, under rubriken Döda, 1973, och från Svenskt Författarlexikon.)

De två första delarna av Katarina-trilogin har var sin undertitel som i koncentrat anger helgonskildringarnas speciella villkor, både i detta fall och strängt taget för genren i dess helhet: del I Från legend till verklighet, del II Från verklighet till legend.

En beskrivning av den faktiska individen, så långt man kan komma med hjälp av dåtida skildringar, i bästa fall vederbörandes egna skrifter eller anteckningar samt egen inlevelse, är den ena sidan av en helgonbiografi. Där är vi nuförtiden mycket mer kritiska än tidigare perioder, när vildvuxna legender tillfredsställde läsarnas behov. Den andra är framställningen av omvärldens och eftervärldens uppfattning av just denna människa som helig. Tonvikten läggs då normalt vid underverk. Där riskerar vi att bli så skeptiska att vi helt tappar förståelsen för vad denna människa har kommit att betyda. Underverken bekräftar heligheten. Ens eftermäle är en viktig del av ens liv.

Den här dubbelheten i synsättet antyds i romanserien på flera sätt. Först märks den i kompositionen. Första delen börjar med en framställning av några mirakulösa skeenden, som tillskrivs Katarinas ingripande närmare hundra år efter hennes död. Det är inte förrän vi har fått veta att berättelsens Katarina (eller Karin, som hon genomgående kallas) med tiden betraktades som helgon som beskrivningen av hennes liv börjar.

Den dubbla synen märks också i dotterns bild av sin mor, särskilt efter Birgittas död, när den jordiska verklighet hon minns tycks suddas bort av det flitiga insamlandet av vittnesbörd inför kanoniseringsprocessen.

”Karin teg. Hon tyckte att hon vanmäktigt bevittnade en obönhörligt fortskridande process: hur moderns bild långsamt åts upp, frättes bort inför hennes ögon. I stället fanns där en glättad, skön miniatyrmålning med opersonligt rena helgondrag. Karin såg varje detalj: hur moderns fasta, knubbiga händer glättades ut, sträcktes, blev långa, vita, orörda av jordisk smuts, lämpliga att hålla en bok eller en lilja men aldrig en grytviska eller en borste att skrubba smutsiga fötter med. Hur ansiktet miste sina karakteristiska drag: den lilla dubbelhakan, de inflammerade ögonlocken, som vittnade om alla tårar hon hade gråtit i ensamheten, linjerna runt näsa och mun, som skvallrade om trötta dagar, då ’ängeln inte kom’. Det var i skuggan och svagheten Karin hade älskat sin mor: nu måste hon maktlös se på, hur skuggorna omsorgsfullt polerades bort från bilden.”

Också synen på Katarina själv förändras. Det svenska helgonets stillsamma dotter får själv helgonrykte redan under sin livstid, något som mest skrämmer henne.

De tre delarna i romanserien är kronologiskt upplagda. En viss förändring i språket kan iakttas. Den sista delen har mer än de tidigare av mustigt folkspråk och av birgittinsk poesi, därtill reflektion över människans svåra villkor. Ingen orm skall skada mig handlar om Katarinas barndom och ungdom, helt dominerade av modern. Titeln är tagen från en läsning till den irländska Brigida, moderns namnhelgon. Berättelsen förs fram till Katarinas resa till Rom, bort från maken som hon aldrig kommer att återse.

Av jordens mull behandlar livet i Rom fram till Birgittas död. Kontrasten mellan livshungern och bräckligheten i den lycka människor söker sig är starkt framhävd, vilket förklarar titeln. Den italienska renässansen har börjat, damerna reciterar Petrarcas kärleksdikter, men samtidigt dras de till den franciskanska enkelheten. Minnena från Franciskus spelar en ganska stor roll i denna del. Helgonprocess slutligen handlar inte bara om de faktiska förberedelserna för att få Birgitta vederbörligen kanoniserad utan också om den förvandling som bilden av henne undergår, också hos dem som stod henne närmast, och om Katarinas egen omvandling. Slutscenens korta ord om Katarinas egen skrinläggning (motsvarande en officiell saligförklaring, steget före helgonförklaringen) blir väl motiverade också psykologiskt.

Den person som gör det starkaste intrycket är utan tvivel Birgitta själv, inte dottern. I en värld av bundenhet vid köttet och dess osäkra villkor är Birgitta den som talar om himmelska ting utifrån den auktoritet som hennes erfarenhet av kvinnolivet har gett henne. Katarina är en orörd jungfru, vars äktenskap förblev ofullbordat, en främling i kvinnovärlden, medan modern vet allt om dess glädje efter ett lyckligt äktenskap, åtta barn och praktisk duglighet. Birgitta förkastar inte något okänt, medan Katarina inte har mycket annat än en skygg medkänsla att komma med. Till det mest givande hör skildringen av den nordiska naturen med all dess sugande längtan, dess bleka svårmod, dess så att säga uråldrigt hedniska karaktär. Själva kvinnovärlden är en av huvudpersonerna, gestaltad i en rad episoder. Det är storhushållet med alla dess sysslor – från vilka Birgitta gärna hämtar bilder för sina andliga utläggningar -, barnafödandet som ett främmande och farligt hednaland, det är bundenheten vid barnkropparna och underkastelsen under mannen, som tröttnar så snart den första skönheten har bleknat bort, det tidiga och förnedrande åldrandet. Om moderskapet heter det bland annat:

”Och som så ofta översköljdes Karin av en våg av medlidande vid tanken på alla dessa stackars mödrar, som inte bara hade den egna kroppens sårbarhet att lida under och förnedras av, utan som dessutom var liksom utspridda i barnens ännu sårbarare kroppar.”

I denna värld skall Birgittas kloster ta vara på kvinnovärdet. Med Jungfru Maria som den stora förebilden skall systrarna leva sig in födelsens och lidandets hemligheter, glädjen och smärtan. Här finns en uppgift för alla dem som inte alls eller inte längre ryms i den hjärtlösa livsnjutningens sinnesvärld. Man påminns också om vilken chockerande djärvhet Birgitta visade, när hon föreskrev dubbelkloster, det ena för män och det andra för kvinnor, där en kvinna skulle vara den högsta auktoriteten. (Sådana birgittinska dubbelkloster existerar inte längre, lika litet som de fåtaliga äldre klostren med en liknande ordning.)

Omdömet om romanen som helhet kommer delvis att bli beroende av läsarens egen bild av Katarina. Hon kan här verka alltför skugglik, blodlös och livssvag, en människa ständigt plågad av tanken på Kanske fel, som det uttrycks. Hennes kraft i berättelsen är av en helt annan art än den expansiva, oförfärade moderns.

Ett liv i skuggan av andras vilja är hennes lott.

Utbytet av läsningen ökar – naturligt nog – om man har en egen sympati för huvudpersonernas ideal och ansträngningar. Även annars är stämningen stark, både av det svenska svårmodet, mot vilket föga hjälper i längden, och av bundenheten i kroppen och dess villkor, främst beskriven genom de många kvinnorna.

Den historiska romanen är en svår genre, om den skall höja sig från den rena underhållningen – i och för sig legitim – av Alexandre Dumas’ eller Walter Scotts typ. Här slipper man allt krystat arkaiserande. Problemen och människorna har en giltighet långt utöver kostymstyckets eller den kyrkliga uppbyggelsens.

Till och med för de saligas problem har författaren känsla. Den dödssjuka Katarina får inte vara ifred för klostersystrarnas krav och böner. ”Det började gå upp för henne, vad de måste offra som efter döden försökte hjälpa de levande. Hur de inte fick leva i den salighetens ljuvlighet, som de nu hade inom räckhåll, utan ständigt måste lyssna till bönerna från dem som var fångna i eländets dal, låta sig tyngas av deras tyngd, grumlas av deras mörker.”

Helgonromanen är en krävande genre, som kan ge stimulerande resultat. Katarina-jubiléet kan vara ett tillfälle att ta upp bekantskapen med två intressanta kvinnor: festföremålet självt och Karin Thelander. Denna typ av romaner riskerar dels att undervärderas av litteraturkritiker – vanligen inte kristna – för vilka dess gestalter är ovidkommande, dels att missförstås av fromma människor, som ofta saknar humor eller sinne för litteraturens ganska speciella krav idag. Just därför kan den behöva extra uppmärksamhet från läsare som anser att man inte bör skriva mindre väl eller nyanserat om det mest hemlighetsfulla i människans liv – trons innehåll – än om andra inslag i tillvaron.