Sekretesslagen och själavården

Det synes vara en allmän uppfattning att den nya sekretesslagen, avsedd att skydda den enskildes integritet också när hon/han blivit föremål för vård eller annat ingripande från samhälleliga myndigheter eller institutioner, fått orimliga konsekvenser. Skilda samhälleliga organ förhindras att effektivt ingripa, när den enskilde inte inser sitt eget bästa eller utsätter omgivning eller avkomman för uppenbara risker.

Den som blivit föremål för något ingripande, inklusive sjukvård, kan alltså förhindra att uppgifter lämnas vidare till andra myndigheter. Men det är också så, att det krävs ett uttryckligt medgivande från den vårdade eller omhändertagne, för att ”utomstående” skall underrättas om hennes/hans belägenhet.

Detta har lett till en icke uppmärksammad följd av sekretesslagen. Det gäller själavården på sjukhus. Ja, inte för medlemmarna av Svenska kyrkan eller de fria samfunden, vilka har tillgång till präster och pastorer, vilka befinner sig innanför systemet, och alltså inte berörs av sekretesslagen. Däremot rapporterar katolska präster, att möjligheterna drastiskt försämrats. Det fordras alltså uttryckligt medgivande av den sjuke för att ett prästerligt sjukbesök skall komma till stånd. Ingen kan undgå att förstå vad detta innebär för sjuka eller förolyckade invandrare med begränsade språkkunskaper (och dito sjukvårdspersonal).

Sedan länge har svenska myndigheter med ansvar för sjukvården, såväl landsting, utbildningsanstalter som Socialstyrelsen med företrädare för katolska kyrkan diskuterat möjligheterna att underlätta katolska patienters tillgång till själavård. Så mycket konkret har inte kommit ut av detta på grund av usel samordning och osäker ansvarsfördelning. Men nu har man alltså plötsligt klippt till med en radikal försämring för katolska, ortodoxa och muslimska invandrare att få möjligheter till andlig omvårdnad på sjukhus som ens avlägset liknar den som de flesta svenskar åtnjuter. Var det inte något om ”jämlikhet, valfrihet, samverkan”?