Till exempel Linares

En landsortsstad, trettio mil söder om Santiago, 50 000 invånare, stifts- och garnisonsstad. 28 februari 1981 häktade hemliga polisen (Central Nacional de Informaciones = CNI) sexton personer. Fram till den 7 mars på eftermiddagen visste ingen var de fanns. Sedan fick de anhöriga veta att tio av dem fanns i stadens fängelse och att de fick motta besök söndagen den 8 mars. Solidaritetsvikariatets (Vicaria de la Solidaridad, jfr Signum 1979, sid. 158) advokat fick tala med några av dem den 9 mars. Han fick reda på att de blivit ”hörda” tre respektive fyra dagar av CNI på okänd ort. Alla hade torterats med slag i ansiktet och på kroppens känsliga delar, många hade behandlats med den fruktade eltortyren. De hade därefter den 3 och 4 mars förts till stadshäktet i Linares. En av dem släpptes den 9 mars. De sex andra skickades hem efter förhören. Ingen av dem kommer att ställa sina plågoandar till svars, även om den formella möjligheten finns. Ingen i Linares lilla värld kommer att få veta att de varit hemliga polisens fångar. I så fall skulle de nämligen förlora sina arbeten och utlämna sina familjer till repressalier.

Just här kommer systemets diaboliska sida i dagen. Den ”frivilliga” tystnaden ger bödeln fritt spelrum, de som – civilklädda – nattetid rycker intet ont anande människor ur sängen. Den nya författningen som trädde i kraft 11 mars gör sitt till. Den föreskriver att häktade måste ställas inför domstol först tjugo dagar efter häktningen. Tjugo dagar! Det finns människor som förlorat förståndet efter två dagars tortyr. Under de drygt sju år som gått sedan kuppen har tortyr-experterna ständigt förfinat sitt instrumentarium. Man vet att deras uppfinningsrikedom inte vet av några gränser. Till de mest brukade verktygen hör ”papegojgungan” som utsätter de fullständigt värnlösa offren för misshandel av könsdelarna.

Ingen av de tillfångatagna i Linares kommer att delges några skäl för häktningen. Många häktningar tycks endast ha till syfte att hålla befolkningen i tingest och skräck. Lokalpressen kommer att meddela att polisen återigen lyckats gripa några ”extremister”. Blir det trots allt rättegång av så sker den inför militärdomstol. Anklagelsen lyder obligatoriskt: extremism.

Det finns en instans i Linares som genomskådar systemets medvetna obskurantism och till vilken människor kan vända sig i sin nöd: biskopsämbetet. Med en liten skara medarbetare, däribland flera frivilliga, försöker biskop Carlos Camus att hjälpa. Till honom kommer anhöriga till försvunna och häktade, arbetslösa som inte vet hur familjen skall överleva, campesinos som inte har ett rött öre till utsäde och gödsel och som står under ständigt tryck från storgodsägare och agenter att sälja sin lilla jordbit. Biskopen och hans medarbetare kan visserligen inte hjälpa dem till deras rättigheter, men de lyssnar, de försöker trösta och uppmuntra. Ingen i det lilla röda huset som rymmer biskopsämbetet frågar efter konfession. Ingen värvar proselyter.

De senaste årens erfarenheter har lärt att den verksammaste hjälpen är främjandet av egna initiativ, inte överförmynderi. Man vill peka på värdet av enhet, av gemensam handling. Alla som vill kan delta i veckoslutskurser i de teoretiska grunderna för gemensamt handlande. Därigenom uppstår ett nätverk av frivilliga instruktörer som förmedlar dessa insikter i sin omgivning.

När campesinos i bergstrakten sluter sig samman för att reparera vägen, bygga en liten skola eller en bro, när ungdomen erbjuder sig att hjälpa till på sommarlovsläger för de fattigaste familjernas barn, när folket i en förstad går samman för att bygga en liten kyrka åt campesinos på landsbygden – då märker man hur säden börjar spira.

En söndag i mars – här är det nu höst, och de ihållande vinterregnen står för dörren – var jag med när gamla och unga, hantverkare och amatörer, arbetare och arbetslösa arbetade för andra på denna lilla kyrka ända till mörkrets inbrott. Kvinnorna hjälper till med att laga mat på den lilla skogstomten. Det sätt på vilket de umgicks med varandra, talade, skrattade, tog hand om barnen, tog emot mig, främlingen, i sin mitt – allt detta slet sönder sorgens och vanmaktens bojor, som så lätt förlamar en inför denna verklighet.

Mitt i nöden och den dagliga kampen för överlevnad uppstår en ny mänsklighet. Det kristna budskapet får en ny omedelbarare klang. Människorna öppnar sig, de känner igen sig i evangeliets liknelser. Jesu broderlighet tycks mig vara det mest påtagliga inslaget i deras fromhet. Kyrkan blir till frihetens och det ömsesidiga förtroendets hemvist. Därför växer hoppet där inget hopp tycks möjligt. ”Om vi inte vore kristna”, säger en av biskop Camus medarbetare, ”skulle vi inte orka arbeta vidare.”

Kyrkan träder upp mot omänskligheten. I fem stift – Linares, Talca, Temuco, Ancud, Valdivia – där kyrkan omedelbart konfronteras med tortyren, tillgrep biskoparna det verksammaste vapen de förfogar över: de exkommunicerade alla ”som utövar tortyr eller deltar i den, dem som uppmanar till, kräver eller ger order om den eller inte förhindrar den trots att de skulle kunna det”. Tortyr är enligt biskoparna ”förakt och svår kränkning av människans värdighet, eftersom den står i strid med den av Guds stadgade ordningen”.

Det är betecknande för undertryckandet av kritiska åsikter i dagens Chile att den chilenska pressen omnämnde exkommunikationen ytterst kortfattat och på undanskymd plats. Någon offentlig debatt kom aldrig till stånd.

Där återstår bara kyrkans röst

”Högerkatolikerna vill manipulera kyrkan.” Under den rubriken publicerades i marshäftet av Analisis (utgiven av Academia de Humanismo Cristiano vid katolska universitetet i Santiago) en intervju med biskop Camus av Linares. Journalisten utgick från högerkatolikernas offentliga krav att få kyrkans godkännande av sin regimtrohet. Här följer Camus ord:

”De verkar (som aktiva katoliker) mot kommunismen och extremvänsterns positioner. Men när kyrkan tar ställning mot kapitalismen och extremhögern anklagar de den för att blanda sig i politiken. Det finns också folk på vänsterkanten som försöker ”utnyttja” kyrkan, och det är begripligt eftersom en marxist inte skiljer på det religiösa och det politiska planet. För dem är marxismen en religion som engagerar hela deras person. Därför förstår de inte skillnaden mellan den timliga och den transcendentala dimensionen. För dem finns ingenting transcendent. I detta perspektiv är kyrka och parti samma sak. Men en katolik måste vara medveten om skillnaden och förstå den. Den som har fått kristen uppfostran och försöker göra kyrkan till verktyg för vissa syften, han kan inte göra detta i god tro.”

Kyrkan splittrad?

”Splittring och åsiktsskillnader (i Chiles katolska kyrka) gäller mindre teologiska och pastorala uppfattningar, utan de kan närmast jämföras med landets politiska splittring: på ena sidan anpasslingar och profitörer (som kryper för regeringen), å andra sidan oppositionen. Alla dessa människor är också medlemmar av kyrkan, men en religiös schism är det inte frågan om. Vi biskopar är eniga om faktum: tortyr finns och regeringen utövar tortyr. Också inför orättvisorna är vi ense – från de mest konservativa till de mest progressiva – att de existerar, såväl beträffande de mänskliga rättigheterna som i affärslivet. I bedömningen går biskoparnas åsikter isär: några menar att de måste fördöma status quo som något oacceptabelt, medan andra fruktar att man därmed blir en boll i det marxistiska spelet och hjälper den ’internationella kommunismen’. Denna senare grupp är alltså emot offentligt agerande, i stället förespråkar man ’privata kanaler’ för att förbättra läget: ’ett närmande till regeringen’; ’vore vi regeringens vänner kunde vi uträtta mer’. Den inställningen liknar den som intogs av ”’Kristna för socialismen’ på Allendes tid: ’gå ombord för att kunna hjälpa till att styra’. I praktiken blir resultatet det samma: kyrkan reduceras till redskap åt en ideologi.”

Var går gränsen?

Mellan engagemanget i det timliga (påbjudet av Andra Vatikankonciliet) och en kyrka som bedriver politik: var går gränsen, frågade journalisten. Biskop Camus vill skilja läget i en demokrati och i en diktatur: ”När lekmännen kan göra sin stämma hörd skall kyrkoledningen inskränka sig till sin enande och orienterande roll. Men där det inte finns demokrati eller valmöjligheter, där de andra rösterna har förstummats och den skrämmande tystnaden breder ut sig där återstår bara kyrkans röst, och den finner ett helt nytt gehör.”

Övers. Anders Piltz