Romerna – en ansökarnation utan land

Uppgifterna om antalet romer i världen och i Europa är osäkra. Ett skäl är att etniskt ursprung sällan registreras i offentlig statistik, ett annat att ständiga förföljelser och diskriminering gjort att många romer döljer sitt etniska ursprung när forskare eller myndigheter försöker kartlägga deras situation. Nationalencyklopedin anger antalet europeiska romer till 15 miljoner, varav 2/3 i Östeuropa, Isabel Fonseca1 och UNHCR2 talar om minst 8 miljoner i Europa, varav 6 miljoner i de tidigare kommunistiska centraleuropeiska staterna. Vad som är ovedersägligt är att de utgör vår kontinents största och mest utsatta etniska minoritet.

Romerna har lyckats behålla sin kulturella särart och sina traditioner levande under tusen år av främlingskap, förföljelser och umbäranden. Det är så mycket märkligare som de egentligen saknar en egen historisk tradition och egna myter. Dessutom är de inbördes splittrade i olika klaner och släkter. De saknar också ett komplett gemensamt språk. Det har under årens lopp funnits många spekulationer om deras ursprung. Är de perser, indier, egyptier (eng. gypsies)? Redan på 1700-talet var språkforskarna på det klara med att deras ursprung är indiskt. Någon gång kring förra millennieskiftet tvingades de utvandra, troligen på grund av förföljelser i samband med islamisering. Man antar att de utgjorde en musikerkast av ganska låg rang. Via Persien, Armenien och Turkiet dyker de sedan upp i Europa omkring 1300. Andra grupper tog vägen via Syrien, Egypten och Kreta. Skillnader i språket mellan olika grupper ger en antydan om de olika vägar de har tagit sig till Europa. Majoriteten av dem etablerade sig kring Svarta havet, främst i det nuvarande Rumänien och Bulgarien.

Under feodaltiden kunde de röra sig fritt mellan länderna och utöva sina näringar. De uppskattades för sina färdigheter i metall- och konstsmide, snickeri, läkekonst och musik. Deras sociala utanförskap gjorde det möjligt för dem att driva handel med både hög och låg. Med nationalstatens inträde kom de att uppfattas som ett hot. Deras exklusivitet och avvikande kultur gjorde dem politiskt misstänkta och socialt och ekonomiskt diskriminerade. De misstänktes gå turkarnas ärenden och anklagades för spioneri, vapenhandel och samröre med fienden, ett mönster som bestått genom historien ända in i våra dagars Kosovokris. De hölls ansvariga för att sprida pest och framkalla olyckor med hjälp av spådom och trollkonster. Nomadiseringen har i stort sett hållit dem utanför etablerade sociala system, och för dem som blev bofasta gällde ofta speciella och diskriminerande lagar.

Nazisternas raspolitik drabbade romerna hårt. De betraktades, trots sitt ovedersägligen ariska ursprung, som exponenter för Untermenschen. De beräkningar som finns om antalet zigenare som avlivades i koncentrationslägren varierar starkt, från 1 upp till 2,5 miljoner. Trots att de var den näst största gruppen som drabbades av nazisternas människoutrotning har de hållits nästan helt undan från diskussionerna om kompensation för sina lidanden i lägren och sina umbäranden som tvångsarbetare. Starkare grupper, som judar, polacker och homosexuella har inte velat förhandla med eller för dessa sina olycksbröder. Ett exempel på dessa attityder är att romerna i USA inte släpptes in i organisationen Holocost Memorial Council förrän efter dess starke ordförande Eli Wiesels avgång 1986.

Kommunisteran i Östeuropa var i vissa avseenden en bra tid för romerna. ”Avskaffandet av arbetslösheten” innebar för majoriteten av dem ett tvång till permanent bosättning, något som flertalet inte hade något emot, även om bostadsstandarden inte nämnvärt översteg nomadlivets. Men det innebar också arbete och en fast inkomst, även om de hänvisades till de minst kvalificerade och eftertraktade jobben. De gavs nya möjligheter att organisera sig och att få inflytande i samhället. När det kommunistiska systemet kollapsade 1989 slog arbetslösheten massivt till mot romerna. Dels hade de arbeten som varken krävde utbildning eller yrkeskunnande och som försvann först, dels levde det mesta av de diskriminerande attityderna mot dem kvar. Eftersom analfabetismen bland dem fortfarande är omfattande har deras möjligheter på den nya arbetsmarknaden varit starkt begränsade. Men marknadsekonomin erbjöd också en ny chans för många romer. De hade egentligen aldrig upphört med sina gamla näringsfång och hade kvar traditionen att klara sig på egen hand. När därför legala möjligheter till privat hantverk och handel öppnades lyckades många av dem snabbt komma på fötter i den nya ekonomin och skaffa sig en god ekonomisk ställning. Eftersom de heller inte är blyga att visa upp sin rikedom skapade det avund och en grund för nya motsättningar till den fattiga nationella majoriteten.

Kultur och språk

Den romska kulturen skiljer sig på ett iögonfallande sätt från den gängse europeiska vad gäller sociala umgängesregler och attityder, könsroller, hedersbegrepp, renhetsregler etc. Hela kulturen har bevarat de typiska komponenterna i det indiska kastsystemet. Man föds in i kasten, gifter sig inom kasten, har inget nära umgänge med någon utanför kasten, avslöjar inte kastens seder och traditioner för utomstående. Tilllämpningen av de kulturella mönstren skiljer sig dock ganska mycket åt i olika romska folkgrupper. Trots att de saknar gamla myter, inte har någon egen helig skrift, inga monument eller hjältar i det förgångna som legitimerar traditionerna, binds de samman av gemensamma föreställningar, främst om vad som är rent och orent. Deras renhetsbegrepp omfattar mycket mer än hygien, mat och hälsa. Det handlar allmänt om vad som är rätt och fel, tillåtet och förbjudet, om den sociala ordningen mellan romerna själva och mellan romer och icke-romer. Till följd av renhetsreglerna har de upprätthållit en social distans till andra grupper. Umgänget med gadje, ”främlingar”, är strikt reglerat. Mat som köpts från en gadje tvättas noga innan den tillagas. Man kan inte dela sin måltid med dem och det är förbjudet att gifta sig med en gadje. En partner från en annan zigensk klan eller släkt kan däremot tolereras. Gadje kan man lura och utnyttja för sina egna syften, men man ska inte lita på dem eller anförtro sig åt dem. De betraktas som farliga därför att de utgör ett ständigt hot mot den egna rituella renheten.

Klanen är alltså omgärdad av de hundratals oskrivna lagar, levnadsregler och ofta vidskepliga föreställningar som individerna måste leva med och rätta sig efter. Så länge de följs skyddas och försvaras individen med obrottslig lojalitet av klanen. Den som däremot bryter mot reglerna stöts ut. Ingen kan tala till eller med den utstötte utan att själv drabbas av orenheten. Ska den utstötte tas till nåder igen krävs att han genomgår noga föreskrivna rituella reningar. Det gäller även om brottet mot regelsystemet varit oavsiktligt. De strikta reglerna gör klädtvätten till en omständlig och tidskrävande procedur för kvinnorna. Manliga och kvinnliga plagg får inte blandas, inte heller plagg från överkroppen och nedre delen av kroppen. Fruktan för rituell orenhet gör också att avlidnas kläder inte ärvs utan bränns.

Klansystemet är strikt hierarkiskt och könsrollerna klart utmejslade. Männen är kvinnornas övervakare och förmyndare. Men klanmödrarna har också en stark social ställning. Barnen är klanens gemensamma ansvar och omhuldas av alla. Men armodet och de stora barnaskarorna får ibland till följd att barn överges. Det hävdas att en stor del av Rumäniens gatubarn är övergivna zigenska barn. De unga flickorna gifts normalt bort vid 9–10-årsåldern, helst inom den egna klanen. De flyttar till sin man ett par tre år senare. Livet i storfamiljen är glatt och högljutt och ger inget som helst utrymme för en privat sfär. Allt sker under sträng kontroll av klanen.

På grund av den utbredda analfabetismen är uppfattningen av omvärlden ofta bristfällig. Man känner till det närmaste grannskapet, men knappast några fakta om det land man bor i, för att inte tala om grannländer eller världen i stort. Den ”nedärvda” analfabetismen visar sig i att romani saknar egna ord både för ”läsa” och ”skriva”. De ansträngningar som gjorts i många länder att erbjuda skolgång åt både barn och vuxna har gett blygsamma resultat. Ett problem har varit att ett romskt skriftspråk inte började utvecklas förrän under senare delen av 1800-talet. Den stora språksplittringen har därvid skapat problem. Bara i Europa finns ett 60-tal olika romska dialekter. Trots denna splittring har man lyckats bevara ett gemensamt centralt ordförråd av huvudsakligen ”hushållsord”. För att hålla obehöriga utanför klanens hemligheter har de utvecklat ett komplicerat kodspråk. ”Du kommer aldrig att kunna lära dig vårt språk. För varje ord du skriver i din lilla bok har vi ett annat – en synonym, som vi använder och som du aldrig kan få veta. Du kanske lär dig dem, men du kommer inte att få reda på hur man använder dem eller vilka nyanser de förmedlar. Vi vill inte att du ska få veta. Du skulle ha fötts som zigenska, chei.”3

Den stolte och dominerande ”zigenarhövdingen” är en välkänd kliché som fortfarande har stor relevans. Men stolthet är något som karaktäriserar varje roms attityd till andra folk, stolthet över den egna traditionen och stolthet över att inte ta efter andras seder och bruk. I mycket påminner det om de attityder till det omgivande samhället som man finner bland t.ex. Afrikas masajer och ortodoxa judar. Relationerna mellan de olika romska klanerna kan ofta vara spänt. Samtidigt finns det en skyldighet att ta sig an resande zigenare och visa dem full gästfrihet under ett fastställt antal dagar.

De avvikande levnadsmönstren och annorlunda moraliska värderingarna fortsätter att skapa konflikter med majoritetssamhället. Känslan för vad som är mitt och ditt är inte särskilt utvecklad i den kollektivistiska klankulturen. Att lura en gadje betraktas som en merit. Modern skattelagstiftning och andra regleringar gör att en romsk analfabets kvittolösa affärsverksamhet oftast klassas som kriminell. Ett fängelsestraff för ett brott mot statens lagar och regler tas solidariskt av klanen. Det spelar ingen roll om det är den skyldige eller någon annan i klanen som tar på sig straffet. Att ha suttit i fängelse räknas ofta som en merit bland unga manliga romer.

Romerna saknar egen religiös tradition. De accepterar majoritetens religion i det land där de bor. Men religionens betydelse inskränker sig för de flesta till de riter som är knutna till avgörande skeden i livet. Man är noga med att präster eller imamer inte fuskar med de religiösa formerna och ceremonierna. Ändå har de begränsad betydelse i jämförelse med deras egna mer eller mindre magiska riter i samband med giftermål, födelse och död. Den magiska traditionen visar sig också i den betydelse man tillmäter olika slags omen och spådom.

Dagsläget i Centraleuropa

Analfabetism, bostadsbrist, arbetslöshet och fattigdom är särskilt utbredd bland romerna i länderna i Centraleuropa, där deras andel av befolkningen också är störst. Alla jämförande ekonomiska och sociala indikatorer pekar på minus för deras del, inklusive medellivslängden, som är 1/3 kortare än deras landsmäns. Statistiken över antalet romer i Centraleuropa är osäker. UNHCR redovisar följande ungefärliga maximisiffror i sin statistik från 1999: Bulgarien 800 000, Polen 60 000, Rumänien 2,5 miljoner, Slovakien 520 000, Slovenien 10 000, Tjeckien 300 000, Ungern 600 000 och f.d. Jugoslavien över 1 miljon. Som en jämförelse kan nämnas att det i Sverige finns 20–25 000 personer med romsk bakgrund, varav 3 000 ”födda svenskar”.

Efter Berlinmurens fall 1989 exploderade romernas invandrartryck mot väst. Men också mer utvecklade öststater som Ungern, Tjeckoslovakien och Polen översvämmades av framför allt rumänska romer. Reaktionerna från Västeuropa blev att snabbt göra överenskommelser med de forna öststaterna om återsändande av de romska flyktingarna. Det ledde till att praktiskt taget alla som försökte ta sig till väst skickades tillbaka utan individuell prövning av deras asylskäl. Bäst i klassen när det gäller att ta tillvara de romska flyktingarnas rätt till individuell asylprövning har, enligt UNHCR, Polen varit.

UNHCR är med rätta kritisk till hur Västeuropa levt upp till Genève-konventionens regler för romska asylsökande. UNHCR:s statistik talar sitt tydliga språk. Enligt den kom under perioden 1990–1999 sammanlagt 620 000 asylsökande från Bulgarien, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Polen och Rumänien till Västeuropa och Nordamerika. En betydande del av dessa var romer. 69 % av de asylsökande kom från Rumänien, som mest hela 165 000 år 1992. Av den totala flyktingströmmen till Västeuropa under 1990-talet kom 11 % från dessa centraleuropeiska länder. Den andelen minskade kraftigt mot slutet av perioden. Tyskland fick ta emot större delen eller 63 % av den östeuropeiska flyktingströmmen, Frankrike 6 %, Belgien 5 % och Österrike 4 %. Under första delen av perioden, 1990–1993, kom hela 87 % till Tyskland, mot bara 5 % under 1998 och 1999. 1999 var Belgien den största mottagaren med 19 %, följt av Storbritannien med 18 %, Irland med 14 % och Kanada med 12 %. Men då var antalet asylsökande betydligt färre än under de första åren. Av de nära 600 000 centraleuropeiska flyktingar som under 1990-talet sökte sig till Västeuropa fick knappt 11 000 stanna. 70 % av dem fick flyktingstatus och 30 % fick stanna av humanitära skäl. Mindre än 1 % av de romska asylsökande beviljades asyl i Västeuropa.

Speciell uppmärksamhet har de senaste åren villkoren för romerna i Kosovo fått. Enligt de frivilligorganisationer som arbetar i området flydde 80 000–100 000 kosovoromer till Serbien och 7 350 till Montenegro. UNHCR anger lägre siffror över sina registrerade kosovoromer: 40–50 000 i Serbien och Montenegro, 1 000 i Bosnien och 7 000 registrerade och 2000 oregistrerade i Makedonien. Enligt folkräkningen 1994 fanns då 45 000 romer i Makedonien av en totalbefolkning på 2,1 miljoner. Men International Roma Union hävdar att över 11 % av landets befolkning, 230 000, är romer. En ljusning inträdde i kosovoromernas situation i april 2000 när UNHCR slöt ett 8-punktsavtal med de kosovoalbanska ledarna som bl.a. innebär ett fördömande av våldet mot romerna som grupp och ett erkännande av deras rätt att återvända till sina hembyar och städer.

Integrationssträvanden

Alla europeiska länder har under årens lopp utsatt romerna både för grymma förföljelser och för brutal tvångsassimilering. I äldre tider löste man ofta problemen genom att deportera dem från moderländerna till kolonierna: Sverige skickade på 1600-talet sina romer till Finland. Ironiskt nog började de strömma tillbaka när vi på 1950-talet fick nordisk passfrihet och gemensam arbetsmarknad. Portugal använde sina kolonier i Afrika och Brasilien, Frankrike hade Martinique och Louisiana, England Västindien. Program för tvångsassimilering och lagstiftning om fast bosättning och alfabetisering har praktiserats sedan 1800-talet, men med ringa framgång.

I Sverige drevs assimilationslinjen ända in på 1980-talet. Den var relativt framgångsrik när det gällde att skapa möjligheter till permanent boende för romerna, men barnens skolgång och alfabetiseringsprogram för vuxna misslyckades i stort sett. Arbetslöshet och fattigdom förblev omfattande. De senaste årtiondenas stora invandring från den indiska subkontinenten, Iran, Irak och Mellanöstern med deras klanbaserade kulturmönster har ökat kunskapen i Sverige om den typen av samhällen och deras sociala och kulturella system. Det har lett till ökade kunskaper om hur även romerna, utan att uppge kärnan i sina kulturella traditioner, ska kunna inlemmas i vårt samhälle och berika det. Förra året fick de också det officiella erkännandet av sin etniska särart genom att romani fick ställning som minoritetsspråk med rätt till hemspråksundervisning för romska barn.

Flertalet europeiska romer är numera bofasta. Men de bevarar sina egna kulturella traditioner, vilket fortfarande är en källa till irritation och problem. Diskriminering från samhället och ren förföljelse från nynazistiska och antizigenska grupper är omfattande i alla postkommunistiska stater, men särskilt påtaglig i Rumänien, Tjeckien och Ungern. Ett specifikt problem för myndigheterna i de centraleuropeiska länderna är att deras program till stöd för den romska befolkningen, vare sig de finansieras nationellt eller med externa medel, genast väcker avund bland de lika utsatta och fattiga delarna av majoritetsbefolkningen: ”Varför ska de få nya fina hus när vi bor i ruckel?”

Romerna och EU

Ökad läskunnighet och högre utbildning har successivt skapat en romsk elit som bildat egna organisationer för att ta tillvara alla romers intressen. Många har engagerat sig politiskt, och i flera länder finns nu romska parlamentsledamöter. I ett par länder finns också romska partier. De har egna FN-delegater, säte och stämma i UNESCO, Europarådet och OSSE, egna radio- och TV-program, egna tidningar, poeter och författare. Ett problemen är att romerna inte utgör ett enhetligt folk utan en grupp klaner och släkter under ett auktoritärt ledarskap som ofta konkurrerar om inflytande inbördes och även bekämpar varandra. Romerna har aldrig gjort anspråk på att få ett eget territorium. Deras ”nationalistiska” strävanden handlar om rätten till sitt eget språk, sin egen kultur och allmänna mänskliga rättigheter.

Hittills har EU-ländernas insatser för romerna i öst mest bestått i att visa dem ifrån sig. Men vad händer när de sex eller kanske tio miljoner centraleuropeiska romerna blir EU-medborgare? Själva EU-medborgarskapet kan för många av dem ligga bara tre till fem år in i framtiden. Sedan kräver de nuvarande medlemsländerna ytterligare minst en femårsperiod innan de skulle få tillträde till den gemensamma EU-arbetsmarknaden. Men de som bara vill ”resa” och dra sig fram på traditionellt romskt vis i väst lär man inte längre kunna hindra att komma till oss.

Det finns alltså tungt vägande skäl för väst, utöver de uppenbara humanitära och människorättsliga motiven, att omedelbart ta sitt ansvar för romernas integrering i det gemensamma europeiska samhället. Många av de program och insatser som gjorts och görs av statliga organ och ideella organisationer i olika EU-länder och i ansökarländerna har visat på framkomliga vägar för att nå en integrering med bibehållen kulturell identitet. Ett ambitiöst program i samverkan mellan dagens EU-länder och ansökarländerna, som tar tillvara erfarenheterna och kraftigt utökar omfattningen av insatserna, borde därför vara en högt prioriterad angelägenhet för EU. Inte för att skydda oss mot en befarad flodvåg av rullande zigenarföljen från sydost, utan för att en gång för alla utplåna en 700-årig skamfläck på Europas människorättsliga samvete. En central roll i ett sådant program måste spelas av de allt fler och allt kompetentare romska organisationerna för mänskliga rättigheter. En växande resurs för ett sådant program är de allt större skarorna av ”välutbildade romska unga som aldrig kommer att tolerera de fördomar och det rashat som deras förfäder tvingas leva med”.4

Noter

1. Isabel Fonseca: Begrav mig stående, Ordfront 1998.

2. Roma Asylum-Seekers, Refugees and Internally Displaced, UNHCR Geneva October 2000.

3. Fonseca, sid 23.

4. Irka Cederberg: ”Tusen år i Europa” i Världspolitikens dagsfrågor 9/1998.