Rosenbaum och den farliga glömskan

”Den tanke jag inte talar om för dig dyker aldrig mera upp. Den händelse du inte far höra om utplånas för alltid ur historien. Allting blandas redan samman i mitt huvud.” Så talar huvudpersonen i Elie Wiesels roman Det glömda. Märkt av förintelsen har denne professor Elhanan Rosenbaum drabbats av långt driven minnesförlust. De ord han ännu äger riktas till den 40-årige sonen Malkiel, som på hans enträgna begäran sedan reser till Karpaterna för att i faderns födelsestad identifiera familjens drömmar och förlorade bilder. Elhanan avtvingar sonen löftet att försöka minnas i hans ställe.

Än en gång återkommer alltså 1986 års Nobelpristagare till temat om glömska. Som överlevande från Auschwitz ser han glömskan som kunskapens, fantasins och hoppets död. Den förnedrar offren och hela det kulturella arvet. Mot denna av rädsla betingade nedbrytning sätter Wiesel ordets kraft. Att ta det till sig är de överlevandes skyldighet. Språket och historierna finns. Det handlar om att vittna.

Orden bortom glömskan är djupt och smärtsamt närvarande i denna briljant komponerade roman – och etappvis hos den plågade och skuldträngde som ser glömskan som straff för underlåtelsen att bekämpa ondskan. Inom honom finns stoffet alltjämt kvar

fastän minnesförlusten förhindrar processen att lyfta upp det som redan tidigare försänkts i mörker. Med syfte att tala genom sonen lyckas fadern därför i sina bättre stunder förmedla hågkomster från krigsåren och staten Israels födelse.

I dessa tillbakablickar ges gripande brottstycken av hans upplevelser från kriget och det antisemitiska järngardets operationer mot synagogor och judiska hem kring Bukarest och i landsorten. Här berättas om motståndskampen tillsammans med partisaner, tidig förälskelse, möten med rabbiner, officerare, tiggare, botgörare, psykiskt svaga, m.m. Utan tillrättalägganden berättar den åldrande mannen om getton, tortyr, förföljelse – och om hus där kvinnor våldförts av tyska och sovjetiska soldater.

Ur hans och andra människors perspektiv framväxer efter hand ett förtätat mönster centrerat kring det judiska lidandet och dess mening. Inlaga efter inlaga rymmer denna eviga klagan: Vad gör människors konung av folkets lovord? Varför sände han dem i döden? Som tidigare i författarskapet bereder Wiesel sålunda rikt utrymme åt teodicefrågan och dödslägrens kvardröjande signaler. Samtidigt ljuder i texten ständigt frågan om hämnd: Vems är hämnden? Har offret rätt att bestraffa sin bödel? Diskussionen bär historiska och dagspolitiska undertoner.

Tankar om motstånd och hämnd bildar ram när Malkiel i romanens nu-skikt dagligen besöker farfaderns gravsten på en övergiven judisk begravningsplats i Rumänien. Formellt är han utsänd på specialuppdrag för New York Times. Han tilldelas en kvinnlig guide, vars funktion dock väger lätt i förhållande till den talföre dödgrävare som mot betalda krognotor matar Malkiel med sanna och osanna historier, mer hisnande för varje glas. Somliga av dödgrävarens monologer rymmer enastående fantasirikedom: läsaren lotsas på en häpnadsväckande vandring genom gravar befolkade av personer med uppfordrande stämmor, alla med levande rötter i den judiska traditionen.

Fabulering eller ej – dödgrävarens inlagor döljer en sanning inför vilken det är klokt att dröja. Däri ligger författarens övertygelse – också det minsta fragment tjänar ändamålet att belysa det förflutna. För Wiesel far ingenting falla i glömska, inte ens om glömskan för stunden skänker lindring. Frågan

tillspetsas när Malkiel möter en ung tysk kvinna: ”Ligger det inte i människans natur att glömma sådant som gör henne illa? Var inte förmågan att glömma en skänk från ovan för antikens människor? Utan den vore väl livet olidligt?” För honom är emellertid minnet judens band till sitt ursprung; att förneka minnet är att förneka sin rätt till heder. Ändå betecknar han så småningom sitt vittnesmål som lamt och färglöst. Sökandet förlorar rum bland vännerna i den östamerikanska judiska övre medelklassen; sonen, den gode journalisten, förlamas i denna för fadern så naturliga miljö. Varken toleransen eller talmudlegenderna tycks kunna öppna hans springor mot gårdagen.

Få diktare känns så angelägna som Elie Wiesel, född 1928 i Transsylvanien men sedan länge bosatt i USA. Med Det glömda, publicerad i Frankrike år 1989, sträcker han fram ännu ett starkt budskap för att i spåren av det självupplevda kasta ljus över seklets mörker.