Samuel, Strindberg och körsbärsträdet

Att religionen står för en central problematik i Sven Delblancs författarskap kan inte betvivlas. Den första delen i Samuelsviten Samuels bok (1981) är helt präglad av detta, men också de följande tre delarna behärskas till stor del av det religiösa temat. Sveriges religiösa mentalitetshistoria under 1900-talet skulle nästan kunna tecknas med ledning av dessa böcker. Till skillnad från Samuelsvitens mörka och i grunden tragiska prägel har Hedebysviten med sin ljusare, ibland nästa uppsluppna, framtoning inte så mycket att ge. Men även om de olika personerna i Hedeby inte på samma sätt står under religionens förtecken i sitt handlande, så tecknas där likväl bilden av ett sörmländskt samhälles historia under några decennier av 1900-talet. Indirekt framträder där även kyrkans roll i detta skeende.

I det följande skall göras ett försök att, främst utifrån Samuelsviten, visa hur Delblanc skildrar människors möte med svensk kristenhet. Den institutionella form av kristendom det här är frågan om är nästan alltid Svenska kyrkan. Den bild av kyrkan som tecknas skall vi söka fånga. Detta kan givetvis inte helt skiljas från huvudpersonernas religiösa utveckling och tankar, men huvudintresset är att belysa det sätt varpå Delblanc ger konturerna av de senaste hundra årens svenska historia som ett möte mellan individer och institutionell kristendom.

Samuel i det religiösa etablissemanget

Den första delen av Samuels bok (Pastor Eriksson) skildrar i form av kommenterade dagboksanteckningar hur Samuel Eriksson verkar som tjänstebiträ de i några församlingar på södra Gotland. Han är prästvigd inom Augustanasynoden, svenskamerikanernas lutherska samfund i Förenta staterna, men i avsaknad av akademisk examen kan han inte få svensk prästtjänst. Efter att ha flyttat till Sverige återstår därför för honom endast att hanka sig fram på korta vikariat som tjänstebiträde. Varje ansökan om dispens från examen avslås obevekligt.

Delblanc skildrar i Samuels bok skickligt och övertygande ett viktigt decennium i Svenska kyrkans historia, 1890-talet. Den som är något förtrogen med Visby stifts historia kan inte annat än beundra författarens suveräna inlevelse i en tid och en miljö, som måste ha varit honom ganska främmande. Prästernas bortkommenhet i det svenska kyrkolivet kommer på ett rörande sätt fram i de tafatta dagboksanteckningarna, som kongenialt utvecklas av författaren. Läsaren ser framför sig kontrasten mellan å ena sedan Kristinas längtan efter prästens besök med sakrament hos Vilhelm Moberg och å andra sidan den gotländske bondens massiva likgiltighet inför sin själasörjare. Det måste ha varit en omskakande upplevelse för pastor Eriksson.

1890-talet med sin litterära renässans och intresse för historia innebar inte utan vidare en förnyelse av kyrkolivet. Den stagnation som på allvar inletts på 1870-talet fortsatte i accelererande takt. Förutom den kritik som sedan länge utgått från frikyrkorna – där Svenska Missionsförbundet nu var etablerat – tillkom en mer eller mindre öppen fiendskap från arbetarrörelsen. Gotland var inget undantag. I den agrara miljön fick socialismen inget ordentligt fotfäste, men frikyrkorna – här främst metodister och baptister – hade en stark ställning. Någon inomkyrklig väckelse hade aldrig gått fram på Gotland, och Svenska kyrkans ställning var svag redan i utgångsläget.

Allt detta möter Samuel, och inget vill lyckas för honom. Av sina förmän far han ingen hjälp. Biskop Knut Henning Gezelius von Scheele tecknas – nog rätt orättvist-som prelatensiskt högdragen. Det bör observeras att von Scheele hade goda förbindelser med svensk-amerikanerna och att flera andra präster från Augustanasynoden under hans tid kom till Visby stift och tjänstgjorde där utan problem. De andra kollegorna är antingen även de prelatensiska (ett favoritadjektiv hos Delblanc) eller i alla hänseenden obetydliga. Vad värre är, kyrkan har förlorat kontakten med folket. Det förefaller som om frikyrkorna står för det som folkkyrkan egentligen skulle vara, men deras ideal är inte utan vidare Samuels. ”Det var en vitalitet och styrka i denna syn på religionen, som skrämde och stötte honom tillbaka. Hans eget ideal låg närmare vitkalkade valv, gyllene duvor och keruber” (Samuels bok, s 82). Detta tyder närmast på Tegners och Wallins fromhet och Wallins postilla lånar gärna Samuel från, men bilden är mera komplicerad än så. Samuel låser på fritiden Kvrillos av Alexandria på grekiska som en del av de studier som förhoppningsvis skall ge honom en egen prästgård. Något av ett fornkvrkligt ideal börjar avteckna sig för honom, men ett ideal i radikal riktning.”Ja, så skall vi tjäna Gud, en rätt fromhet, fjärran från de stora, prålande templen, där prelater med briljanterade ordnar ger folket stenar i ställer för bröd. Leva och förkunna ordet som bland de första krisnu. Se där min dröm” (Samuels bok, s 107).

Det personliga religiösa arvet

Till saken hör att Samuel bär på ett tungt religiöst arv. Hans fader grundade hemma i Värmland en sekt som efter grundaren kallades axeliterna. Det är inte helt klart vad deras lära gick ut på, men ett gnostiskt skiljande mellan skaparguden och frälsarguden tycks ha varit ett viktigt inslag jämte ett totalt avvisande av den officiella kyrkan och dess ordningar. Någon sådan riktning är inte känd i svensk kyrkohistoria, men flera drag och främst den radikala kyrkokritiken återfinns i Åkianismen, en småländsk väckelserörelse på 1780-talet. Grundaren, bonden Åke Svensson från Ljuders socken, dog på Danvikens hospital 1788. Rörelsen är mest känd genom att Vilhelm Moberg låter Danjel i Kärragärde återuppta läran. Redan namnbildningen visar en likhet mellan åkianer och axeliter, och liksom Åke Svensson kom Samuel Eriksson att dö på hospitalet. Samuel har visserligen tagit avstånd från sin faders förvillelse, men i motgångens dagar känner han en dragning till den lära som förnekar världsfurstens makt. Så länge han är på Gotland kan han motstå denna frestelse, men när han som folkskollärare förödmjukad kommer tillbaka till sin hemsocken i Värmland blir frestelsen övermäktig. Ännu finns på fattigstugan kvar några av profetens lärjungar, som nu far en ny ledare.

Om kyrkolivet i Visby stift är skildrat med kunskap och inlevelse, så måste axeliterna sägas vara ett bisarrt inslag i 1900-talets första decennium. De framstår snarast som en relikt från 1700-talet och fungerar väl närmast som bärare av en folklig religiös avart. Den faktiska väckelsen vid denna tid bars till stor del upp av de klassiska frikyrkorna, men om dem far vi nästan inget veta mer än att Samuel inte kunde acceptera Waldenströms försoningslära – ”hans gudsbild var en mörkare och strängare än profetens” (Samuels bok, s 179). Samuels yngsta dotter Rebecka ansluter sig till pingströrelsen längre fram, men endast som till en station på vägen till den totala förmörkelsen.

Prästporträtten

Nej, frikyrkorna är enligt vår författare inget alternativ. Hur är då bilden av Svenska kyrkan, bortsett Samufrån de något speciella förhållandena på Gotland? Els bok rymmer ett av den svenska litteraturens många prästporträtt: kyrkoherde Bergstedt i Väse. Som självskriven ordförande i skolrådet är han folkskollärarens förman. Bergstedt skildras som en i grunden redbar och välvillig präst, men utan större andliga gåvor. ”Teologiska spekulationer hade han aldrig brytt sig om, han var en kunglig ämbetsman, som hade nog med det pastorala, med kommunalpolitikens irrgångar och folkbokföringens vardagsmöda” (Samuels bok, s 207). Beskrivningen av honom stämmer nog ganska bra med många av den tidens präster, inte minst i Karlstads stift. Och sådan herde, sådan hjord. Sekulariseringen gick starkt framåt vid denna tid, kyrkorna avfolkades och inte minst bröts nattvardsseden nästan totalt i Karlstads stift, som Carl Henrik Martling har visat.

Det mentala och sociala utanförskapet

I Väse fortsätter den lidandesvandring för bokens huvudperson som redan börjat på Gotland. Pastor Eriksson blir Mäster Samuel som blir Tok-Sam, en smått förryckt lärare, som alla ostraffat kan driva med. Han tvingas tömma förödmjukelsens bägare i botten och familjen lever tidvis i ren misär. Det sextonde kapitlet av Samuels bok innehåller en i sin tragik sublim scen som visar den slutliga brytningen mellan Samuel och kyrkoherde Bergstedt. Samuel vill inget hellre än att få besöka prästgården och få tala teologi med Bergstedt. Att kyrkoherden inte är så kunnig i teologin och att Samuels tankar är minst sagt excentriska, betyder inte så mycket. I prästgården finner han en tillflykt undan en hård och oförstående omgivning. Han missuppfattar en dag några ord av prästgårdsdrängen och tror sig vara bjuden på middag tillsammans med prosten. Han kommer till prästgården, släpps in av misstag och uppsöker de båda prästerna som dricker sherry före middagen. Deras ovilja vid åsynen av den avsigkomne folkskolläraren känner inga gränser. Samuel förstår inte situationen och kastar sig ut i en förkunnelse av en svensk folkkyrka, omfattande det arbetande och betungade folket. ”Han såg syner, han föll i extas, han talade med en vältalighet och eld som aldrig förr, han hade i detta ögonblick kunnat röra folkmassor efter sin vilja och ändra nationers öden. Men han talade alltså till två högkyrkliga och tanklöst konservativa präster, som bara längtade efter sin middag. De fann honom överspänd, motbjudande, förryckt, de kände skam vid tanken, att denne man hade stått för altaret och i predikstolen som de själva.” (Samuels bok, s 210). Den pinsamma situationen upplöses genom att prästfrun helt resolut förklarar den objudne gästen för icke önskvärd.

Scenen är mästerligt skildrad. Den sociala och ideologiska kontaktlösheten mellan de båda välanpassade

prästerna och den i alla hänseenden utanförstående folkskolläraren är överväldigande. Sannolikt har författaren velat antyda de kontaktsvårigheter som rådde mellan Svenska kyrkans officiella företrädare och samhället vid början av 1900talet. Mycket har skrivits om hur Svenska kyrkan avvisade väckelsen och arbetarrörelsen under senare hälften av 1800-talet. Relationslösheten var kanske inte helt total, och under alla förhållanden var inte Samuels folkkyrkoideal lösningen på krisen. Vilket förhållande denna ”folkkyrka” står i till de gnostiska tankarna blir för övrigt aldrig klart.

Den sociala problematiken hade blivit aktuell för Samuel redan under tiden i Visby stift. ”En ständigt molande aning om sociala orättvisor gled upp till ytan av hans medvetande, sökte i hans religiösa språk efter ord och bilder och sjönk åter tigande till botten” (Samuels bok, s 33). Med dessa ord har Delblanc visat på problemen för den kyrka som inte har en utvecklad socialetik. Den lutherska traditionen har alltid haft en svag punkt i bristen på en socialetik, där den okritiska anpassningen till statens lagar till stor del fatt ersätta reflexionen över rätt och orätt. Att alternativet till detta skulle vara axeliternas förnekande av Guds skapelse är inte lätt att inse och är inte heller en slutsats som har dragits av något i Sverige verksamt samfund.

”Strindbergskristendomens” roll för sekulariseringen

Påfallande i Delblancs böcker är att klassisk, biblisk kristendom i dess olika former inte tycks upplevas som något alternativ att räkna med. Detta hänger samman med att författaren helhjärtat ansluter sig till den primitiviserade bild av kristendomen som alltsedan Strindberg blivit något av ett axiom för svenska författare. Den bild av kyrkan som en trosgemenskap, öppen för alla som söker sig dit och med intellektuellt redbara – om än inte omedelbart övertygande – svar som är så utmärkande i Stig Strömholms romaner med antikt motiv, av detta finns inget hos Delblanc.

En präst som kyrkoherde Bergstedt kan behålla sin position inte i kraft av religiös övertygelse utan endast genom den institutionella tröghet som innebär att kyrkan överlever några generationer av andlig likgiltighet. I en mångfald av situationer tecknar Delblanc den svenska sekulariseringen och dess konsekvenser. Och en av dessa följder är att tron på Gud dör ut men att Guds lag lever kvar. Med andra ord: religionen ersätts av moralen, kravet återstår utan möjlighet till förlåtelse. Romanen Samuels döttraren av de litterärt starkaste i hela sviten – står under detta förtecken. Flera gånger varieras detta tema: ”Gud försvinner, men hans stränga lag består” (s 260 f), ”Gud är allt mera avlägsen men hans lagar äger bestånd” (s 261), ”ja, det är med denna gud som med fader Samuel, i mitt samvete och mitt hjärta skall han leva till min sista stund” (Maria ensam, s 57). Samuels dotter Maria övervinner i Kanada sin tro, men detta ger henne ingen lättnad eller glädje. Hon och hennes moder får rikligt erfara hur Gud har sin lust i människornas lidande och är döv för deras böner. ”Gud flyttar pjäserna i sitt outgrundliga spel, och det enda människan vet, är att hon slutligen blir matt” (Kanaans land, s 371).

Denne gud är inget föremål för tro och kärlek, men väl för fruktan och hat. Enstaka personer kan behålla tron, men till ett fruktansvärt pris. En sådan är Abraham Styf i Hedebysviten.

Han företräder en fromhet, där Gud själv tycks ha abdikerat. ”Bara i den stunden är han mitt hjärta nära, då han tvivlar på sitt uppdrag och ropar ut den djupaste förkrosselse: min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” (Maria ensam, s 96). Styfs fromhet rör sig med ett mera traditionellt språk än axeliternas, men inte heller honom kan religionen ge tröst och vägledning. Hans tro är helt fixerad vid den utblottade, den kenotiske Kristus. Alla inslag av seger och glädje är borta.

Det är inför en tärande, plågsam sjukdom som Styfs förtröstan har gjort halt. På samma sätt är det med den isländska kvinnan Vigdis, väninna till Maria i Kanada. Hos henne är det idealismen av 1800-talsmärke som har fått sträcka vapen inför en svår sjukdom. Vigdis och Abraham Styf visar idealismens respektive religionens bankrutt inför det mänskliga lidandet.

Tro utan hopp

Det finns i Delblancs romaner ingen person, för vilken tron fungerar som en befrielse och som en andlig rikedom att förmedla till andra. Prästerna är antingen prelatensiskt slutna i sig själva (som von Scheele), eller groteska i sin oandlighet (som kyrkoherde Gadd i Oja) eller duktiga kommunalpolitiker (som Bergstedt) eller ömkligt obetydliga (som kyrkoherde Ahlenius i Hedeby). Med de andra är det inte bättre. Ingen av dem utstrålar den trygghet och andliga närvaro som det gamla paret på goldondern Aniara, så fint beskriven av Harry Martinson i den sextiotredje sången. Cecilia sluter sig i fromhetens pansar och moraliserar över de luffare som besöker henne, Samuel, Abel och Rebecka går sina egna vägar och slutar i själslig förmörkelse. Maria förlorar tron i Kanada och kan visserligen momentant ha behållning av kyrkobesök, men då är det närmast en fråga om folkgemenskap: ”den varma gemenskapen i kyrkan med ett folk av hennes egen stam” (Kanaans land, s 155).

Den kristna tron isolerar människor och för dem in i ofruktbara grubblerier. Det finns i Delblancs

båda romansviter inget exempel på den lugna och avspända dialog om trons mysterier, som gör Sven Stolpes Sakrament så befriande att läsa. Utan tvivel hör detta samman med den bild av Gud som presenteras. Gud är en illasinnad demon, vilkens oupphörliga strävan är att tillfoga människor så mycket lidande som möjligt: ”Mänskligt lidande är ett ljuvligt doftande rökoffer för vår Herres näsa, och Cecilia hade ännu ett dyrbart offer att bringa. Ännu kunde Gud ha mycken förlustelse ut av att tukta Cecilia” (Samuels döttrar, s 71 f). Samuel, Cecilia, Abel, Maria, Rebecka – alla i familjen får betala sin tribut till denne blodtörstige Molok. Enda undantaget är Benjamin, vars anpasslighet till denna värld är lika häpnadsväckande som hans faders nästan komiska förmåga att misslyckas med allt. Det är inte att undra över att de andra i avsky vänder sig bort från denne världsfurste, eller också, som Cecilia, bepansras i fromhet. Maria ensam kan mitt i allt lidande och alla motgångar finna en väg att gå och meningsfulla uppgifter.

Kyrkans kollaps och trancendensens närvaro

Kyrkans kollaps som institution är total hos Delblanc. Det är genomgående den sekulariserade svenskens perspektiv som anläggs: kyrkan är en plats, där prästerna klamrar sig fast vid privilegier och där en besynnerlig, onaturlig religion förkunnas. Inte en enda gång framträder bilden av kyrkan som trosgemenskap, buren av andra krafter än mänskliga stråvanden.

Tillvaron är likväl inte andelös. Genom Delblancs båda romansviter – och även i de rent självbiografiska böckerna – går som ett mäktigt ledmotiv det blommande körsbärsträdet i skogen. Det dyker upp i de mest oväntade sammanhang, som t.ex. en bild på ett förvaringskärl hos den kinesiske köpmannen i Kanada. Alltid för det med sig hopp, värme, ljus, ja, en i grunden gudomlig närvaro. Körsbärsträdet fyller samma funktion som den späda, av salighet doftande rosen i julpsalmen. Men kontakten är momentan och individuell; det byggs ingen församling i dess skugga, lika litet som mystikernas upplevelse är samfundsskapande. Om Delblanc haft ambitionen att som ett motiv i sina romansviter skildra den svenska sekulariseringen, så har han lyckats. Det är dock i grunden ingen fientlig bild av kristendomen. Åtskiljandet mellan den onde skaparguden och den gode frälsarguden – som körsbärsträdet väl far sägas stå för – är naturligtvis oförenligt med all klassisk kristendom. Men i den mån Delblanc påvisar och beklagar en bristande kontaktyta mellan kyrkorna och människan, är hans analys säkert riktig. Det är bara det att kyrkan är så mycket mera än prästerna och själva institutionen. Lika litet som Vibeke Olsson i den period av kyrkohistorien som hon behandlar har förmått nå fram till sakens kärna lika lite träffar Delblanc målet. Hans gudsbild är mörk och förfärande, hans bild av svensk kyrkohistoria delvis realistisk men mycket förenklande. Men hans avsikt har inte varit att skriva en vetenskapligt hållbar svensk kyrkohistoria. Han har behandlat sitt material med konstnärens frihet och som kanske ingen annan författare på 1900-talet har han lyckats.

Litteraturhänvisningar:

Om tillståndet i Visby stift vid slutet av 1800-talet kan man läsa i Sten Hidal, KH. Gez. von Scheele -prelat, pilgrim, politiker (1977). Den kyrkliga krisen i Karlstads stift vid samma tid belyser Carl Henrik Martling, Nattvardskrisen i Karlstads stift under 1900-talets senare hälft (1958). Om åkianismen finns nu ett specialarbete: Erland Torstensson, Åkianismen – en småländsk väckelserörelse på 1780-talet. Växjö Stiftshistoriska Meddelande nr 14 (1990). Tänkvärda synpunkter på religionsproblemet hos Delblanc ger Öyvind Sjöholm, Avlägset land – påskläsning av Delblancs Livets ax – Svensk Kyrkotidning nr 27-2811993.