Rosenkransmadonnan

Ett gammalt altarskåp,

förgyllt av hoppet

om himlens salighet,

snidat av tron

och grannt bemålad av en klarögd kärlek

– där står du nu, Maria, klädd i solen,

med barnet på din arm,

han som är hoppet

och det forna löftet,

din livsfrukt välsignad.

Runtom dig bönens rosor.

Öppet är skåpet

med Maria,

öppen är vägen

till hennes son.

Rena jungfru, du Guds moder,

dig har ingen man fått binda,

dig har ingen man fatt famna,

du är fri som aldrig annars

någon kvinna kunde vara –

tjänarinna åt Den Högste

och av Honom gjord till moder.

Kring dig slingrar bönens rosor,

när vi minns din fröjd och smärta,

o Maria rosenljuva,

o Maria törnestungna.

Alla våra böner hör du,

också dem som ingen bönhör,

och du ler sengotiskt älskligt

men du vet så väl, så sorgset

hur så mycket av vår längtan

blir en gråt i vinden bara.

Änglar spelar häpet kring dig,

helgon flockas i ditt följe.

Rökelse och rosor doftar

kring Guds verkliggjorda dröm.

Öppen står himlen

ör den som söker.

Vägen dit in

är Marias son.

In memoriam

Aron Andersson