Ett gammalt altarskåp,
förgyllt av hoppet
om himlens salighet,
snidat av tron
och grannt bemålad av en klarögd kärlek
– där står du nu, Maria, klädd i solen,
med barnet på din arm,
han som är hoppet
och det forna löftet,
din livsfrukt välsignad.
Runtom dig bönens rosor.
Öppet är skåpet
med Maria,
öppen är vägen
till hennes son.
Rena jungfru, du Guds moder,
dig har ingen man fått binda,
dig har ingen man fatt famna,
du är fri som aldrig annars
någon kvinna kunde vara –
tjänarinna åt Den Högste
och av Honom gjord till moder.
Kring dig slingrar bönens rosor,
när vi minns din fröjd och smärta,
o Maria rosenljuva,
o Maria törnestungna.
Alla våra böner hör du,
också dem som ingen bönhör,
och du ler sengotiskt älskligt
men du vet så väl, så sorgset
hur så mycket av vår längtan
blir en gråt i vinden bara.
Änglar spelar häpet kring dig,
helgon flockas i ditt följe.
Rökelse och rosor doftar
kring Guds verkliggjorda dröm.
Öppen står himlen
ör den som söker.
Vägen dit in
är Marias son.
In memoriam
Aron Andersson