Samhället och samfunden. Invandrarpolitiken och religionsfriheten.

”Invandrarsamfund” är en beteckning som också företrädare för dem som brukar benämnas så ofta tar avstånd ifrån. Och givetvis med goda skäl. Många av de kyrkor och religionsgemenskaper det gäller har också svenska medlemmar och hoppas att i ett längre perspektiv bli ”svenska”. A andra sidan har det senaste decenniets invandring hos flera av dessa samfund snarast stärkt ”invandrar karaktären”. Därtill kommer att de vad gäller statsbidrag i sa måtto särbehandlas, som att de inte är medlemmar i det organ som fördelar bidragen, Samarbetnämnden för statsbidrag till trossamfund (SST), utan i en till nämnden knuten delegation. Statsbidraget till trossamfundens verksamhet är också uppdelat med 79 % till SST:s medlemmar, 21 % till delegationens. De förra hade 1983 ca 300 000 medlemmar, de senare ca 225 000. Därav framgår att bidrag utgår efter skilda grunder, vilket i och för sig är rimligt, när det gäller samfund med skilda medlemsbegrepp.

Även så kan man ju kanske tycka att de 6 mkr detta innebar för året 1982/83 är ett synnerligen blygsamt bidrag, med tanke på att det är samfund under starkt tryck från nyinvandring och i de flesta fall med synnerligen svag struktur av församlingar och personal. Nu utgår även ett lokalbidrag på 12 mkr. Man skulle kanske tro, med tanke på att det i Sverige finns tusentals frikyrkliga gudstjänstlokaler, medan ”invandrarsamfunden” totalt torde förfoga över färre än hundra, att en större del av detta bidrag ginge till de senares församlingar. 1982/83 gick emellertid endast 9 % av lokalbidraget till delegationens samfund.

Det är självfallet att SST prövar inkomna ansökningar efter de regler som är uppställda. Vad

man kan konstatera är, att detta bidragssystem som det nu är utformat inte rimligen bidrar till att utjämna villkoren. De etablerade har givetvis ett mycket större fastighetsbestånd att underhålla eller förnya än dem som inga lokaler hunnit eller haft råd att skaffa sig. Men ”invandrarsamfunden” är inte endast en angelägenhet för kyrkopolitiken, utan också för invandrarpolitiken i Sverige. Hittills har inga officiella uttalanden förnekat att dess generella mål om jämlikhet, valfrihet och samverkan också skulle gälla på det religiösa området. Invandrarpropositionen 1975 uttryckte det så att målet skulle vara att invandraren skulle ges möjlighet till religiös service i sitt eget samfunds ordning.

Med den bidragsordning som gäller måste medlemsantal vara grunden för statsbidrag. Problemet är dock att samfunden själva ofta inte vet mer om antalet potentiella medlemmar än någon annan. Detta beroende på att någon registrering eller hjälp från offentliga myndigheter att få kontakt inte förekommer. Därtill kommer att medlemskapsbegreppet inte är detsamma som för de fria samfunden och statsbidragets inriktning endast på församlingarna. För en katolik, ortodox eller muslim är inte den religiösa tillhörigheten bunden till en lokal församling på samma sätt som i de svenska frikyrkorna. Därmed skapas en skevhet i systemet. På grund av att man relativt nyligen kommit till Sverige, stor rörlighet, språkproblem etc. omfattar de av invandrarna som kan betecknas som församlingsmedlemmar i egentlig mening inte ens alla dem som uppvisar någon religiös aktivitet. Om församlingsprincipen strikt skulle tillämpas, vore underlaget ännu mindre än nu. Därför har det skapats flera skilda definitioner av underlaget: ”nådda av service” etc. SST och Sveriges Frikyrkoråd har haft mycken möda med att skapa ett bättre beslutsunderlag och fä samfunden till en pålitligare registrering av medlemmar.

Enkätundersökning av församlingar

Ett led i dessa bemödanden var den enkätundersökning till katolska, ortodoxa och östkyrkliga församlingar i Sverige, som Religionssociologiska institutet utfört. Fält- och insamlingsarbetet skedde hösten 1983, bearbetningen våren 1984 och resultatet publicerades som en Forskningsrapport av Religionssociologiska institutet, 1984:3, N r 180. Så mycket närmare en säker uppskattning av samfundens underlag kommer knappast denna enkätundersökning där 60 församlingar svarade. Svaren täcker ca 95 % av de berörda samfundens verksamhet, även om de givetvis är mer eller mindre utförliga.

Inriktningen på församlingarna har lett till att de katolska nationella själasörjarnas arbete endast blivit glimtvis belyst. Det är en delvis deprimerande läsning om isolering och ett förtvivlat slit med andra sysselsättningar för att kunna ha råd att arbeta som präst. Det är helt klart att talet om jämlikhet, valfrihet är meningslöst: talet om samverkan har något fog för sig. Paradoxalt nog skapar just kontrasten mellan den goda sociala servicen i övrigt och dess avsaknad på det religiösa området extra problem. Många präster har svårt att övertyga församlingsmedlemmarna om att de inte har någon mera hjälp från stat och kommun; de ser ju hur de profana invandrarorganisationerna lever under helt andra villkor. Många präster uppfattar detta missförstånd som ett hinder för självfinansiering genom egna insatser. Motsatsen och motsättningen till de profana invandrarorganisationerna var i vissa fall mycket påtaglig, i andra spelade den en mindre roll. Men tanken att de aktiva i de religiösa gemenskaperna på något sätt skulle uppfatta sig som representerade av invandrarorganisationerna fick inget som helst stöd i undersökningen. Därför har den samhälleliga isolering som i många fall framträdde inte kunnat brytas genom deltagande i rådslag eller i permanenta råd. Samfunden har i stort hållits utanför varje deltagande eller medinflytande i invandrarpolitikens utformning.

Isoleringen var särskilt påfallande på kommunal nivå. Något samarbete med kommunerna fanns egentligen inte att rapportera, och invandrarbyråerna spelade, märkligt att säga, ingen som

helst roll för församlingarna. En alldeles bisarr belysning av detta förhållande kom i en spontan kommentar, där man meddelade att turistbyrån däremot alltid underrättade sig om gudstjänsttider etc. Kommunal religiös service för turister, men inte för invandrare!

Som de helt överskuggande problemen i de katolska församlingarna framträdde behovet av hjälp med att få och hålla kontakt med presumtiva medlemmar och något slags offentligt bistånd med att bära upp medlemsavgifter från medlemmarna. För någon kyrka var det påtagligt att man uppfattade sin frihet att arbeta som inskränkt av den invandrarorganisation som gynnades såväl av regimen i hemlandet som av det allmänna i Sverige. Uppgifter till präster om trosförvanter i fängelse eller i flyktingläger synes fungera mycket illa och nyckfullt. Har de människor det gäller rätt till gudstjänst och själavård? Eller måste de först lära sig tillräckligt med svenska för att kunna begära det?

Ett annat nedslående besked från enkätundersökningen var den starkt markerade uppfattningen att radions program på invandrarspråk genomgående intog en likgiltig om inte fientlig hållning till religionen. (Begränsningen till katolska, ortodoxa och östkyrkor gör givetvis inte omdömet heltäckande.)

Statsstödet via SST var givetvis i kontrast med andra myndigheters bristande stöd och intresse, uppskattat och välkomnat. Däremot var kritik mot själva bidragssystemet tämligen vanlig.

Invandrarpolitiska kommittén

IPOK, Invandrarpolitiska kommittén har sedan 1980 arbetat med en utvärdering och översyn av den rådande politiken rörande invandring och minoritetspolitik. Redan för flera år sedan förekom från någon ledamot av kommittén förfrågan om Religionssociologiska institutets beredskap att göra en kartläggning om invandrare och religion. Därefter hördes ingenting av till en ny förfrågan i febr. i år, då IPOK var i slutskedet med sitt slutbetänkande.

Då hade SST i en skrivelse till statsrådet Gradin påtalat att trossamfunden inte var inbegripna i IPOK:s utredningsuppdrag och pekat på diskrimineringen i jämförelse med invandrarorganisationerna (dec. 1983). Likaså hade Invandrarverket, SIV, pekat på samfundens problem. SIV:s tämligen nymornade intresse och vilja till ansvarstagande också inom den religiösa sektorn är ett resultat av enskilda medarbetares engagemang och kunnande.

I febr. 1984 var redan arbetet med SST:s och RSI:s enkätundersökning i gång, och gav givetvis färska möjligheter att belysa situationen för samfunden i fråga. Den som skriver detta fick därför möjlighet att skriva förlagan till det kapitel i SOU 1984:58 som behandlar stöd till invandrarnas trossamfund, s 309-317. Likaså kunde innehållet ges i en föredragning för kommittén. Det är nu bara att hoppas att IPOK lyckas övertyga statsråd, regering och riksdag att de nuvarande förhållandena står i strid såväl med religionsfrihetens som med invandrarpolitikens ofta proklamerade principer. Det gäller alltså i första hand ”en förutsättningslös utredning av vilka möjligheter till ett bättre stöd som finns”.

Samfund och invandrarorganisationer

Ett av de mest påfallande resultaten, var den ständigt återkommande jämförelsen med de profana invandrarorganisationernas villkor i det svenska samhället. En fråga i enkäten var om konkurrens från sådana organisationer. Påpekandena om de stora olikheterna i det offentliga stödet till samfund resp. organisationer kom spontant som kommentarer, skrivna eller muntligt framförda, utan att provoceras av någon fråga. Sedan man sett framställningen i den färdiga utredningen och tagit del av Harry Bäcks ingående kartläggning av organisationerna på uppdrag av EIFO med ojämförligt mycket större resurser än enkätundersökningen av församlingarna hade, förstår man reaktionerna betydligt bättre.

Statsbidraget till delegationens samfund, dvs. de som kunde kallas ”invandrarsamfund”, 1982/83 var alltså sex mkr i verksamhetsbidrag och något mer än en mkr i lokalbidrag. Det gällde trosgemenskaper med sammanlagt ca 225 000 medlemmar.

Helt annorlunda ter sig bilden för invandrarorganisationerna. De har ett redovisat medlemsantal på ca 150 000, men de offentliga bidragen synes uppgå till ca 35 mkr. Denna siffra förefaller vara några år gammal, varför den helt aktuella sannolikt är större. Ungefär hälften är statsbidrag, dels direkt till centralorganisationerna, dels i form av tidskriftsstöd, dels flera mkr i AMS-medel till anställda i organisationerna. Landstingen synes dela ut ca 3 mkr och kommunerna ca 12 mkr till de lokala föreningarna. ”Självfinansieringsgraden” beräknas till 3-4 %, vilket givetvis är mycket lägre än i någon ”invandrarkyrka”.

En intressant belysning av de vitt skilda villkoren för religiöst och profant, framgår av förhållandet att ett av de kyrkoblad som redovisas i enkätundersökningen erhåller statsbidrag som ”invandrartidning”. Det gäller den rumänska ortodoxa kyrkans Candela, ett av de mest påkostade, som skiljer sig från övriga genom att innehålla en stor del politik och kultur, i oklanderlig anslutning till den rumänska regimens politiska linje. När ett kyrkoblad använder en del av sitt utrymme för att föra hemmaregimens politiska talan, far den alltså svenskt statsbidrag!

Registrering?

Alltsedan frågan på allvar aktualiserades 1970 har alla utredningar förklarat att någon som helst form av officiell registrering av religionstillhörighet av integritetsskäl vore otänkbar. Nu visar emellertid SOU 1984:58 att frågan kanske inte är så totalt låst som kunde synas. På s 162-167 finns en uttömmande diskussion om det frän både svenska myndigheter och invandrarorganisationer framförda kravet på språkregistrering i folkbokföringen, just för att kunna planera stöd och andra åtgärder på en fastare grund. Därtill för att ge invandrarorganisationer möjlighet att komma i kontakt med dem som talar samma språk. Likaså framhåller man intresset av att invandrare far information på sitt modersmål. Här har särskilt finlandssvenskarna som invandrat till Sverige haft anledning till irritation. Medan de i sitt hemland var lagligen tillförsäkrade offentlig service på sitt modersmål, behandlas de i Sverige som finskspråkiga.

Den utförliga diskussionen visar också på registreringens begränsning, den kan inte omedelbart nå alla berörda, den måste vara frivillig etc. Argumenten för en liknande registrering av religiös tillhörighet är i princip desamma, liksom svårigheterna är desamma. Kanske man kunde betrakta rätten till sin egen religion som lika viktig som rätten till sitt eget språk? Att denna senare inte är effektivt tillgodosedd genom rättigheten att tala ett främmande språk och att lära sina barn detsamma, torde alla vara överens om. Det är svårt att se att det skulle förhålla sig mycket annorlunda i fråga om religionen. Kommittén ställer sig bakom förslaget om språkregistrering och vill att den allra senaste översynen av folkbokföringen skall få i uppdrag att överväga tekniska lösningar etc. Några avgörande skäl emot att samtidigt en likadan registrering av religionstillhörighet utreds, kan väl knappast finnas. Därmed är givetvis inte frågan om uppbörd av församlingsavgifter avgjord. Men bättre möjligheter att hålla reda på medlemmar via folkbokföringen är hur som helst det första steget och skulle enbart det skapa helt andra möjligheter för att bygga upp ett fungerande avgiftssystem.

Hittills har alla utredningar som tagit ställning till frågan motsatt sig registrering av religionstillhörighet i den officiella folkbokföringen. Däremot har man menat att saken kommer i ett helt annat läge, om folkbokföringen tår civil huvudman och Svenska kyrkan därför måste bygga upp en egen kyrkobokföring. Då skulle det givetvis vara fritt för andra samfund som så önskade att på liknande sätt skapa en egen registrering och därvid få tillgång till samma service med uppgifter från den offentliga folkbokföringen som Svenska kyrkan skulle vara i behov av. Genom att hittills ingenting har hänt i frågan om civil huvudman för folkbokföringen har varje sådan jämlikhetsreform uteblivit, vilket alla förefaller att ha tagit med stor fattning. Stundom kan tydligen rättvisan vänta.

Information om befintliga samfund

De utredningar som avböjt officiell registrering har alla uttalat som sin uppfattning att de nuvarande förhållandena är otillfredsställande och föreslagit massiva informationsinsatser. Sålunda Invandrarutredningens slutbetänkande. SOL; 1974:69, i sina förslag: ”Detta (förmedlande av information) kan lämpligen ske genom att folkbokföringsorganet där invandraren anmäler sig tillhandahåller blanketter för anmälan om medlemskap i olika samfund och genom information om aktuella samfund via bl.a. SIV och invandrarbyråerna.” I propositionen 1975:26 s 49 har detta blivit: ”information om befintliga samfund bör ges i samband med folkbokföringen”. Senast upprepades samma fromma önskningar i SOU 1981:101, Folkbokföringens framtida organisation, s 122: ”Enligt kornmitténs mening bör det i det fortsatta utredningsarbetet övervägas vilka åtgärder som kan behövas för att ge invandrare möjligheter att här i riket kontakta sitt trossamfund. Frågan bör därvid tas upp med de berörda samfunden.” Det märkliga är nu att av alla dessa rekommendationer och t.o.m. av skrivningen i invandrarpropositionen 197,5 har blivit absolut intet. Som klart framgår av enkätundersökningen ges ingen rutinmässig information om befintliga ”samfund” på pastorsexpeditioner, och invandrarbyråerna, vilka Invandrarutredningen ville ge en nyckelroll, synes överhuvud helt sakna kontakter med samfund och församlingar. Det måste vara unikt i svensk politik att förslag från utredningar och regering, stödda av riksdagen, på detta sätt totalt nonchaleras. Det är knappast tänkbart att det skulle kunna drabba grupper med ett reellt medinflytande i svenskt samhällsliv. Nu har samfunden hållits utanför alla råd, rådslag, forskningsdelegationer etc. och därför har de ouppfyllda löftena inte kunnat påtalas för ansvariga politiker och myndigheter.

Svenska kyrkan och jämlikheten

Helt utan skuld till de nuvarande förhållandena står knappast heller Svenska kyrkan. I hela reformarbetet var en större jämlikhet mellan samfunden ett av de bärande argumenten. De krafter i Svenska kyrkan kom att bestämma utvecklingen, vilka inte önskade en friare ställning i förhållande till staten. Därmed skärptes den bestående ojämlikheten. Detta har man tagit med stort jämnmod inom Svenska kyrkan. Det finns ju så mycket viktigare frågor: t.ex. hur Sv. k:ns skogar skall skötas. Då kan man ju inte ägna något intresse åt dem som inga skogar har.

Nyligen har flera jämmerrop utbringats av statskyrklighetens ivrigaste väktare. Övriga samfund skulle vara i färd med att åter söka strid i statkyrka-frågan och därmed sätta sig över folkmeningen och ifrågasätta Svenska kyrkans rätt att bevara sin egenart. Om denna egenart är att vara en privilegiekyrka av ett slag som numera i västvärlden endast existerar i Grekland (men där är under avveckling), ja, då är beskyllningen alldeles riktig.

Det måste dock vara varje medborgares rätt att peka på hur utvecklingen i Sverige är alldeles unik. I år har sålunda statskyrkosystemet avvecklats i Italien och den italienska staten ingått fördrag med valdenser, metodister och judar av i princip samma slag som med katolska kyrkan, just för att markera den principiella neutraliteten och likabehandlingen. (Att katolska kyrkan med sin historiskt betingade dominans delvis ändå far en särställning är lika naturligt som att Svenska kyrkan skulle få det vid en friare ställning gentemot staten.) Det måste också vara vår rätt att påtala att alla löften om större likhet i arbetsvillkoren hittills stannat på papperet. Förslag som vid senaste kyrkomöte att höja den del av kyrkoskatten som betalas av icke-medlemmar är en ren utmaning, så länge inte folkbokföringen ger samma service till andra samfund som till Svenska kyrkan.

Vi befinner oss alltså långt från det förslag som fanns i Samhälle och trossamfund, SOU 1972:36 s 136, den myrdalska beredningens slutbetänkande. ”Därför finner vi det lämpligt att Trossamfundens samarbetsråd fr.o.m. år 1983 disponerar ett sådant belopp” (100-110 mkr uttryckt i 1972 års penningvärde, i dagens ca 300 mkr). ”Det anslag som står till förfogande bör alltså fördelas mellan de samfund som är företrädda i Trossamfundens samarbetsråd enligt normer man kan enas om.”

Det blev inget Trossamfundens samarbetsråd inkluderande Sv k, som skulle kunna enas om fördelningen, och det blev en mycket blygsammare summa att fördela. Men början av 70-talet var en tid av såväl ekonomiska som ekumeniska illusioner.

I de två avseenden som är de viktigaste för ”invandrarsamfunden”, bistånd med någon form av registrering av medlemmar och hjälp med uppbörd av församlingsavgifter, är läget i Sverige ojämförligt mycket sämre än i Finland och Norge. I Finland finns en fullständig officiell registrering av tillhörighet till erkänt trossamfund, medan frågan om statligt bistånd med uppbörd varit under utredning och diskussion, tillstyrkt av kyrkomötet. I Norge är sedan 1969 i så måtto de erkända trossamfunden likställda med statskyrkan, som lika mycket per kyrkomedlem som går till den senare över stats- och kommunalskatt, också går tillbaka till trossamfunden. Där finns ingen officiell konfessionsregistrering, men samfundens egen statistik underlättas på alla sätt, och folkräkningarnas uppgifter om tillhöriga andra trossamfund stämmer väl med samfundens uppgifter.

Som synes är nyckelordet ”erkända trossamfund”, vilka alltså legalt uppfattas som samfund vid sidan av statskyrkan (i Finland statskyrkorna). Dissenterlagssakkunniga 1949 ville också införa denna ordning i Sverige. Den gällde redan för ”främmande trosbekännare”, dvs. främst katoliker och judar, som delvis hade egen kyrkobokföring med legalt vitsord (de mosaiska församlingarna beskattningsrätt) och vilkas religionstillhörighet antecknades i folkbokföringen.

Emellertid avböjde de fria samfunden denna ordning för egen del, och då kom riksdagens beslut 1951 att bli den ordning och registrering som fortfarande gäller. Dock utreddes 19,50 en ordning nära liknande den nuvarande norska. Formellt gällde det de fria samfundens avböjande av varje form av statlig ”auktorisation”. Just denna inställning måste väl sägas vara överspelad i en situation, där Frikyrkorådet och SST uppträder som offentliga myndigheter, och fördelar bidrag i förhållande till medlemsantal.

Det avgörande är idag något annat. Erkända trossamfund, som i alla våra nordiska grannländer, utesluter dubbelt medlemskap. Och här är åtminstone en punkt, där Svenska kyrkan och frikyrkorna delvis har gemensamma intressen. Svenska kyrkan vill inte förlora ett par hundra tusen medlemmar och de fria samfunden har tvekat att ställa medlemmarna inför ett direkt val. Pingströrelsen intar i alla de nordiska länderna en avvikande hållning, av tveksamhet mot statligt erkännande eller av önskan att stödja den religiösa delen av den offentliga sektorn. I grunden ligger att man inte betraktar sig som ett ”samfund” i samma mening som andra frikyrkor eller som folkkyrkorna.

Men de fria samfunden i Sverige har genom sin nyckelställning i SST och i stödet till invandrarsamfunden åtagit sig ett ansvar gentemot dessa. Det råder heller inte delade meningar om de insatser man med sin organisation och ställning i samhället, har gjort för ”invandrarsamfunden.” Men i detta frågekomplex om registrering, uppbörd och statligt erkännande bar de flesta ”invandrarsamfund” en helt annan tradition och en helt annan, ”folkkyrklig”, medlemsstruktur än de svenska fria samfunden.

Därför är det väsentligt att i dessa frågor, t.ex. när det gäller remissyttranden över IPOK:s betänkande, dessa olikheter får komma till uttryck, att de kyrkor och gemenskaper det gäller, verkligen kan föra sin egen talan.