Svårigheter på vägen till en gudstro – En psykoanalytikers synpunkter

Konflikten mellan skapandet och hindren för skapandet (eller den rena förstörelsen) är det centrala ämnet för den psykoanalytiska forskningen och terapin. Vi lever alla och alltid i denna konflikt. Den lever inom oss och vi lever omgivna av den. Detta är ångestväckande.

Denna konflikt tar sig skiftande former under olika stadier av våra liv. I denna artikel ämnar jag beröra några av de tidigt väckta, ångestdrivande konflikter vi ofrånkomligen måste gå igenom för att bli människor. Jag söker också att nå en psykoanalytisk förståelse för hur dessa konflikter kan påverka oss i vår strävan att nå fram till – eller att återvända till – Gud.

Dessa konflikter är inte psykoanalytikernas upptäckt. Psykoanalysen som organiserad vetenskap är ungefärligen årsbarn med vårt århundrade – Sigmund Freud publicerade sitt första stora verk, Drömtydning, år 1900. Teologin – och jag använder just nu ordet i vidaste mening, utan att begränsa mig till kristendomen – har sysslat med dessa problem så länge människan funnits. Psykoanalysens bidrag är en speciell metod för att gå in i och förstå dessa konflikter och ett speciellt språk för att förmedla kunskap om dem.

Psykoanalysen har sin människokunskap att bidra med, redan förvånansvärt rik efter så kort tid. Teologin har sina kunskaper om människan, omätligt rika efter mångtusenårig reflexion. Det rör sig om samma människa. Det som gäller är att komma till tals om henne.

När jag läser god teologisk litteratur slås jag av i vilken stor utsträckning den sysslar med svårigheter – svårigheter att tro; att verkligen möta Gud, att be, att leva upp till ett minimum av det tålamod och den kärleksfullhet man, i Kristi efterföljelse vill ska strömma från hjärtat till de andra.

Vore jag teologiskt mer beläst skulle jag göra ett försök att precist knyta an de svårigheter teologerna talar om med de ångestsituationer jag ämnar kartlägga. I dag får detta för mig bli ett projekt att kanske återkomma till. – Förhoppningsvis i samarbete med teologer.

Paradismyten

Som analytiker tar jag nu närmast automatiskt till det utvecklingspsykologi ska perspektivet. Hur ser jag på det nyfödda barnet? Det är en varelse som drivits ut ur en enkel och klar trygghet, där världen vilade i ett begränsande mörker och där mina enkla önskningar tillfredsställdes genast eller snarare oavbrutet – utanför tiden.

När jag skriver detta slås jag av att jag egentligen intet vet om detta. Vad vet jag om den oföddes lidande? Hans missnöje, otillfredsställelse? Förr romantiserade man barndomen. Nu vet vi för mycket om dess plågor, bland annat tack vare den psykoanalytiska forskningen. Har vi flyttat vårt omättliga romantiseringsbehov till livmoderslivet, dit den psykologiska forskningen ännu inte når?

Drivits ut förresten. Jag tänker på vad jag en gång hörde överrabbin Morton Narrowe säga om paradisberättelserna. Han säg våra urföräldrar lämna paradiset av fri vilja. De valde att ta för sig av kunskapens träd. Paradiset hade helt enkelt blivit dem för trångt. Givetvis blir också livmodern för trång. Och vägen ut är en kamp, säkert ofta ångestväckande.

Många analytiker menar att dessa upplevelser rimligtvis inte kan sätta bestående spår: helt enkelt emedan vi ännu inte har redskap till att registrera dem. Jag menar att de flyr från en svårighet, kanske en personlig svårighet; att riskera möta den ångest och tveksamhet som födelseprocessen kan skapa. Jag vill inte – teoretiskt – se någon gräns för vad vi omedvetet bär vidare.

Visst längtar vi ut – våra ögon har mognat till seende, våra händer kan gripa, vi kan suga och svälja. Men samtidigt – så svår är passagers ut, och vad väntar oss? Och när vi var tillräckligt små och outvecklade – hur ljuvligt bra hade vi det inte i livmodern!

Vår föreställning om ett, förlorat paradis är givetvis färgad av denna tidiga upplevelse. När jag hörde Morton Narrowe började en fråga utkristallisera sig: Hur kommer det sig att han ser paradisets sammanbrott som följden av ett val, medan de kristna ser det som ett syndafall och ett utdrivande? Födsloprocessen kan bidra till ett svar:

Vi är helt enkelt ambivalenta till paradiset, vi har blandade känslor inför livmoderlivet. Då blir bägge senpunkterna psykologiskt sanna: Vi känner oss utdrivna och syndfulla emedan vi en gång, som tillräckligt små levde ett ljuvligt liv där. Men den tiden är förbi. Vi väljer att ta oss ut. Men även inför det valet har vi blandade känslor, ty livet i världen är svårt.

Nå, för oss är skapelseberättelsen en myt, dvs. en mötesplats för en mängd sanningar – men en myt om det förgångna. Men Kristi löfte om riket är för den kristne ingen myt. Det är ett löfte om ett kommande tillstånd. När moderna teologer talar om detta rike är de mestadels ytterligt noga med att inte bli konkreta i sina bilder. Det är inte bara ädelstensbelagda zator och harpospel som gått all världens väg utan varje handfast detalj. I riket skall kärlek och rättfärdighet rada. Resten lämnas till den enskildes fantasi. Det är nog bra, men vad kommer då att befolka denna fantasi? Säkerligen både den bild som genesis ger och den som den personliga genesen, födelsen, lämnat i vårt omedvetna. Och den bilden är som vi sett en bild av både ljuvlighet och trånghet, av kärlek och hotande begränsning.

Nu vet jag att Kristus, Paulus, teologerna och predikanterna, alla talar om det kommande riket som platsen att växa vidare i, att fullkomnas i. Dock: vi vet vad vi varit med om – resten kan vi bara ha föreställningar om och bilden av det kommande formas utifrån bilder av det erfarna. Således: den tanke jag nu vill pröva: den som tvekar inför, eller avvisar Kristi erbjudande om riket kan vara under inflytande av sin privata arkaiska bild av paradiset som en plats som blir för trång; som hotar växten – desto mera som vår kulturs arkaiska bild av paradiset, den som framställs i genesis, kan ge liknande känslor.

Redan oändlighetsbegreppet och föreställningen om en fullkomlighet kan för många väcka skräcken för stagnation och en annan slags död än den efter vilken tomhet följer. Den döden, som är tomhet, kan synas trösterik jämförd med en utlovad salighet, vars njutningar blir ett hot.

Ont och gott

Åter till vårt spädbarn, som nu kommit till världen (obs! livmodern är i vårt språkbruk tydligen inte världen). Låt oss anta att han vill ut, därför att paradiset blev för trångt. Men vet han vad han gett sig ut i? Även om han haft turen att komma ut genom en mjuk förlossning utan den sinnenas våldtäkt som våra traditionella klinikförlossningar utgör, så står han inför en överväldigande uppgift. Inför denna rika värld hans ännu ostrukturerade redskap för att varsebli och förstå. En kraftfull livsvilja som söker sin anknytning till denna ostrukturerade värld men också redan upplevelsen av att livets baksida är döden – hungern, kylan, ensamheten är hot mot existensen; och dessa hot möter den nyfödde även under de bästa omständigheter.

I den situationen måste barnet göra en första grunduppdelning av världen i ont och gott. Den första uppgiften: att inom sig bygga upp en tilltro till att det goda finns, stark nog för att han ska överleva. Utan denna tilltro hotar döden. Växer den sig inte stark nog kommer faktiskt döden. Allt detta har du som läser min artikel, överlevt. Men ursprungligen till priset av en grundläggande förenkling, en uppdelning av världen i skarpt åtskilda kategorier, ont och gott. Jag vill göra klart att jag nu talar om våra första sex levnadsmånader.

Vi behöver den skarpa uppdelningen av det skälet: vår tilltro till styrkan hos den livgivande kraften är inte sådan att vi kan låta det onda komma alltför nära. Vi kan inte låta vår goda mor komma alltför nära den onda (hon som sviker oss, som inte är där vi behöver henne, som är spänd och pressad när hon kommer, osv.). Vi håller dem isär helt enkelt. Vi gör två skilda bilder av två skilda varelser.

Följden av en sådan process blir bl.a. att det svarta hotar att bli allt svartare, ondare, och mer aktivt, direkt hotande. I samma mån behöver vi en motpol som framstår som ofelbar, oändligt givande och kärleksfull; ett gott modersbröst som inte sviker. Detta är den psykologiska grundvalen för gudsupplevelsen. Vi kan se hur den i denna primitiva form är förknippad med, beroende av, sin motpol ondskan. I den här livsfasen utvecklar vi en manikeism, som vi sedan bär med oss som en mer eller mindre djupt liggande benägenhet att dela upp världen och livet.

Från ca halvårsåldern och framåt har vår iakttagelseförmåga utvecklats så att en tidigare fragmenterad värld börjar fogas samman. Detta framsteg ställer problem: jag kan inte längre hålla isär den onda och den goda modern, jag tvingas stå ut med att hon är en och samma gestalt, en upptäckt som väcker oro (ty intet är längre så enkelt), sorg (ty jag tvingas inse att jag angripit den jag älskar, att jag sett den goda som ond) och omsorg (ty jag vill gottgöra den jag skadat) … Detta är en svår process, som i många stycken fortgår hela livet. Därför når oss Kristi erbjudande så på djupet, när det når oss: Gottgörelse är möjlig. Uppståndelsen är det trösterika budskapet om att det goda överlever även en hatisk, mordisk attack. Men alltför ofta nås vi inte av budskapet – vi är inte mogna för det, det skrämmer, emedan Kristus gör det som inte far göras – han för samman det onda och det goda i intimast möjliga kontakt. Genom sin pina och död. Detta sammanförande vågar vi endast om vi är djupt övertygade om det godas möjligheter. Kristi mysterium är att han inför oss låter denna konfrontation äga rum. Och detta prov ställs vi själva inför redan vid ett halvt års ålder! Det är inte underligt att vi tvekar, att vi söker andra vägar, att vi fortsätter att stå inför frågan hela livet även när vi gått modigt in i detta möte som små och fatt god hjälp.

Vilka är då de andra utvägarna? En är att retirera till och bita sig fast vid den gamla uppdelningen i svart och vitt, ont och gott. Den radikalaste hållningen innebär att bli psykotisk – då håller jag de första levnadsmånadernas fragmenterade värld vid liv och kan placera ont och gott på avstånd från varandra, förutsatt att jag kan hindra fragmenten från att glida samman.

Tydligast ser vi detta i den välorganiserade paranoida psykosen: Det onda finns klart placerat hos en gestalt, en organisation e.d. Religionen kan underlätta den här uppdelningen genom att själv erbjuda sin egen klara uppdelning, men vart har djävulen tagit vägen i dagens teologi?

En religion med en klar djävul och en Gud på stort avstånd från min egen synd underlättar för mig. Men den gör det genom att kringgå en svårighet – den svårighet som Kristus går rakt in i genom att erbjuda detta farliga möte mellan ont och gott. Inte bara teologiskt utan även utvecklingspsykologiskt betyder således detta att röra sig på en högre nivå.

Utifrån mina psykoanalytiska resonemang har vi sett något av de psykologiska svårigheterna i att våga låta det onda och det goda mötas. Jag ska ta upp ytterligare några sådana svårigheter.

Avunden som grundproblem

1957 skrev psykoanalytikern Melanie Klein en stor artikel om avundens destruktiva roll. Den artikeln har haft ett alltmer fördjupat inflytande på oss som är uppmärksamma på hennes synpunkter. Det paradoxala och fruktansvärda med avunden är att den inte står ut med det goda. (Vi ska skilja den noga från svartsjukan. Den strävar efter ett positivt mål, riven om den är beredd att ställa till skada för att nå detta.) Ursituationen för denna plåga är det lilla barnets förhållande till det goda, givande bröstet. Ska vi förstå varför den situationen kan fylla det lilla barnet med en avund som gör att det i fantasin eller i verkligheten försöker skada eller utplåna det givande bröstet, så måste vi först inse att barnet nödvändigtvis också kommer att uppleva sin egen litenhet och utsatthet, sitt beroende, som hotande och kränkande. Regelbundet utvecklar barnet allmaktsfantasier för att kompensera denna kränkande litenhet. Denna avundskamp är en del av varje barns utveckling. Den finns kvar som en reaktionsbenägenhet hos oss alla. När vi varit borta från ett barn och återförenas med det kan det hända att barnet först vänder sig bort – ett hungrigt spädbarn som skrikit länge kan vända bort huvudet från bröstet när detta äntligen erbjuds. Ett äldre barn låtsas inledningsvis som om vi inte existerar. Och även många av oss kan påminna sig ett paradoxalt motstånd som kan uppstå när vi som vuxna ska återförenas med någon vi håller kär.

En vanlig vardaglig förklaring är att man behöver vänja sig vid varann igen. Men det är ingen rimlig förklaring när det gäller människor som stått varann nära i åratal. En djupare tanke är att frånvaron känts så oroande att jag återupprättat min gamla omnipotensfantasi: Jag klarar mig själv’. Den andras återkomst påminner mig om det faktum att jag alls inte klarar mig själv. I goda fall blir det snart befriande att få erkänna detta. Men när det omnipotenta försvaret mot smärta är starkt och segt riskerar min allmaktsfantasi att kränkas och jag avvisar den andre, helt eller delvis. Det bidrar till min utarmning, inte till mitt berikande.

Omnipotensfantasin är alltså en av drivkrafterna bakom den destruktiva avunden. Det finns andra källor som jag inte ska gå in på. Men jag vill peka på att avunden kan bli en direkt komplikation i det psykoanalytiska arbetet. Det finns analysander som är så präglade av sin avund att de inte kan ta emot just det goda som analytikern i bästa fall har att ge, i form av god grundhållning och tolkningar som öppnar nya perspektiv. Just det goda måste förnekas eller direkt attackeras och förstöras därför att den andre inte står ut med att något gott kommer från någon annan – bl.a. därför att detta ju innebär att detta goda inte står under den andres kontroll och totala disposition. Vem vet kanske analytikern behåller något gott för sig själv, eller för andra patienter eller för sin familj eller sina vänner.

Det här dramat har vi alla att gå igenom redan som mycket små och i förhållande till moderns

kropp. Dess utveckling varierar beroende på konstitutionella faktorer, på modersgestaltens hållning och på rent yttre omständigheter. I goda fall kan vi ta emot det goda andra bjuder och gå in i ett skapande förhållande till dem. I svåraste fall kan situationen leda till omedvetna fantasier om förödande attacker på moderns kropp och hennes skapande och återskapande organ och funktioner. Om dessa fantasier kommer att dominera oss kan vi bli människor som måste dra oss undan från eller direkt gå till angrepp mot skapande samband – därför att de väcker vår avund och ifrågasätter vår grundläggande fantasi om självtillräcklighet och allmakt. Jag ser djävulen som grundtypen för denna utveckling – ’hellre den förste i helvetet än en bland många i himlen’. Detta innebär att det inte är någon enkel sak att ta emot Guds godhet. Den är oändligt stor och påminner mig alltså om min oändliga litenhet. Den riskerar att väcka avundsjuka och därmed raseri. Analytikern Bion har myntat uttrycket ”attacks on linking” för det han iakttagit i synnerhet hos psykotiska patienter som söker krossa alla relationer till analytikern för att undgå den plågsamma upplevelsen av godhet. Hur mycket av Guds tystnad är en följd av att vi dödar honom inom oss för att slippa ifrån denna förfärliga, oändliga godhet? Utvägen, den goda utvägen, är naturligtvis att komma fram till att jag, trots min litenhet är en nödvändig del, inte i den färdiga skapelsen, utan i de fortgående skapelsen, där jag inte är en schackbonde utan en medskapare. En sämre utväg kan vi se hos den som överväldigas av sin avund och sitt kränkta raseri men inte vill rikta det mot Gud, som ateisten gör, eller mot banden till Gud, likt den som lever i Guds tystnad. Han kan istället rikta hela raseriet inåt mot sig själv och vältra sig i en osund syndamedvetenhet, som är en omedvetenhet om att han på detta sätt blott söker skona Gud från de attacker som egentligen är avsedda för honom. Den utvägen kan leda till något som på ytan kan framstå som djup fromhet, som djup kärlek till Gud, när det djupare sett rör sig om ett inverterat hat mot Gud. Kyrkans historia saknar inte exempel på sådan religiositet.

Jaget – min skapelse

’Jaget’ är i psykoanalytisk teori de funktioner som ska förmedla vår kontakt med omvärlden, hjälpa oss att strukturera och förstå den och att medla mellan våra egocentriska behov och kraven från denna omvärld. Jaget är vår dyrbara utrustning för livsvandringen. Vi bygger själva upp det, i glädje och möda, i klarhet och i oro. Vårt jag är vårt barn – vi kan se på det med svart blick, men det är likväl vår stolthet. Vad begär nu Kristus’ Att vi skall överge detta barn! Att bryta upp från jaget far olika innebörder i kristendomen, beroende på var tyngdpunkten ligger. Ur mer etiskt betonade aspekter betyder det att radikalt byta livshållning, att förhålla sig annorlunda till sina medmänniskor. För mystikern, och ej blott för den kristne mystikern, utan för alla mystiker, innebär det att ge upp hela den verklighetsupplevelse vi byggt upp under ett liv och att våga tomheten, ur vilken en annan upplevelse kan födas.

För den sanna tron hänger dessa båda aspekter nära samman – att ändra hållning utan en djupare ändring av livsupplevelsen betyder grundhet. Att gå in i privata djupupplevelser men inte visa skapelsen mer kärlek betyder ännu en egotripp.

”Omvändelsen” har jag förstått som en ständig vandring tillbaka mot punkter där jag kan se världen på nytt och öppna mig något mer för det enda nödvändiga. Det betyder också att öppna mig för en djupare enhet med Gud, ett uppgående som mitt alltför fasta jag kan hindra. Även om det för de flesta goda kristna inte innebär en vandring ända till den nollpunkt dit den verklige mystikern strävar så bär vägen i den riktningen.

I analytiskt arbete möter vi regelbundet anklagelser mot modern för att inte vilja släppa en fri. Och visst har varje moder att kämpa mot sin ovilja att skiljas från den varelse som en gång var en del av henne. Men lika mycket handlar det om analysandens egen längtan tillbaka till en större enkelhet och trygghet, delvis verklig, delvis fantiserad. Men denna längtan känns också som ett hot – överjaget, denna väktare över lag och ordning hotar att straffa oss för den. Så skyller vi ifrån oss, på föräldrarna; ’dom vill inte att jag ska bli en självständig människa’. Och vårt vanliga västerländska överjag är strängt på den här punkten. ’Autonomi’ och ’individuell prestation’ är honnörsord. Och likväl anar vi att blott genom detta omvändande, uppgivande och vandring åter kan vi återfinna källsprång vi förlorat. För våra mellanmänskliga kärleks- och vänskapsförhållanden är detta ofta en konflikt vi inte förmår bära. Vi skärmar av oss för att rädda våra jag och berövar den andre oss själva. Eller vi berövar oss själva vår egen person i en underkastelsens gemenskap. Den goda vägen, en trygg pendling mellan uppgående och självständighet, når somliga av oss, i lyckligaste fall i en högre enhet där uppgående och självständighet betingar varandra. Så har jag förstått det sanna skapandet och den sanna kärleken, mellan människor och mellan människa och arbete. Så har jag också förstått Kristi löfte till människan – genom att gå upp i Gud, och först genom att gå upp i Gud, blir vi verkliga människor, självständiga och i gemenskap med de andra.

Att komma fram till förtröstan om att uppgåendet inte innebär underkastelse och slaveri förstår jag också som en av de svåra sträckorna på vägen till tron. Det finns mödrar som faktiskt önskar förslava sina barn. Kyrkans historia saknar inte exempel på sådana krav på underkastelse. Det har funnits kyrkopolitik som är erövrarpolitik. Det finns helgonberättelser som gör mig misstänksam. Men jag vill nu inte ta fasta på det utan på den längtan till underkastelse som kan finnas hos oss och som vi kan projicera på den Gud och den kyrka som i själva verket ger oss det goda löftet om ett rikare liv. Här möter vi återigen misstron mot det oändligt goda. Denna gång inte därför att det väcker vår avund utan därför att det väcker vår längtan efter sammansmältning och därmed hotet om att förlora vad vi så mödosamt byggt upp, våra jag, på gott och ont.

Oidipus vid korsvägen

Jag vill avsluta med att ställa upp korset framför den korsväg som psykoanalysen, åtminstone i sin klassiska form, betraktar som den avgörande i vår utveckling; den oidipala konflikten. Detta drama utspelar sig i åldern 3 till 5 år. Dit har jag alltså nu kommit i denna vår vandring genom vår tidiga utveckling och det är en hög ålder i den psykoanalytiska utvecklingssynen. Efter den följer latensen, då mycket av det uppnådda stabiliseras och en pubertet, vars stormar – eller brist på stormar – väsentligen bestäms av den oidipala periodens utgång.

Vad innebär då den oidipala perioden? Nästa steg i utdrivandet ur paradiset – eller utvandringen, hur vi nu ser det. Adam och Eva varseblev att de var nakna och blygdes. Vi varseblir oss alltmer inte blott som avskilda varelser utan som könsvarelser skilda från och dragna till det andra könet. Eftersom vi lever intensivt i en familj och incesttabut inte är nedärvt utan måste läras in hamnar vi mitt i en svår konflikt. Jag håller mig nu av olika skäl till mannens utveckling. Vi vet från det analytiska arbetet att den starkaste drivkraften till att plantera in incestförbudet i den personliga föreställningsvärlden är ångesten inför kastrationshotet. Detta kan upplevas i bokstavligaste mening som riktat mot könsorganet eller förskjutet till andra kroppsdelar, t.ex. ögon eller händer. Det kan spridas till att gälla hela kroppen, bli ett dödshot. Bäraren av hotet är, för den lille pojken, i allmänhet fadern. Förr var det vanligt även i vårt land att man öppet hotade små pojkar med kastration om de inte skötte sig. Nu är det sällsynt. Likväl möter vi analytiker fortfarande denna föreställningsvärld. Tv detta drama av begär, förbud och bestraffning fortsätter som ett inre drama. Och våra inre dramer projicerar vi på omvärlden, lättare när vi är barn och våra jaggränser är mer genomsläppliga, eller då vi är upprörda och de inre stormarna bryter igenom skiljelinjerna till de andra.

Vad visar nu korset? En son, fastspikad och slutligen död, allt enligt faderns vilja. ’Ske icke min vilja utan din’. Han hänger där för våra synder. Synden, för den som är omedvetet upptagen med sin kastrationsångest, är de förbjudna lustar som fadern är beredd att bestraffa. Händerna, dessa lustans redskap, är genomstungna. Har detta skett av kärlek? Från sonens sida kanske, men vad är det för en fader som låter detta ske, som t.o.m. vill detta?

Den som är dominerad av sin oförlösta kastrationsångest kommer säkerligen att projicera ut dess drama i omvärlden, på sitt förhållande till chefer, myndigheter och all slags fadersfigurer. Han gör det säkerligen också inför Golgata som erbjuder så mycket spelrum för detta drama.

Att genomleva detta dödens drama och komma fram till uppståndelsen och kärleken kan säkerligen också vara ett sätt att ta sig igenom sitt högst privata oidipusdrama. Men i många fall har den som mött korset mitt för sin oidipala korsväg tagit till flykten, revolterat mot fadern och dödat honom inom sig till hämnd för den son man identifierat sig med. Eller gått in i en tro som inte är en god tro utan en ond tro; en tro där läpparnas bekännelse talar om den barmhärtige fadern, medan i djupet därunder lever en bild av en fader som är obarmhärtig och som man måste underkasta sig för att han skall blidkas.