Teologi

De senaste åren har i vårt samhälle döden varit föremål för ingående diskussion. Debatten har pågått på minst tre fronter. Bland läkare, särskilt neurofysiologer och neurokirurger, och jurister har mest själva dödsdefinitionen, dödskriterierna och diagnosmöjligheterna belysts. För personalen och patienterna i intensivvården och långvården har frågorna kring döendet stått i förgrunden. Psykologer och psykiatriker har dryftat många patienters erfarenheter i ”den kliniska dödens” gränsland. Den i egentlig mening teologiska tolkningen av döendet och döden som mänsklig verklighet har nästan helt lyst med sin frånvaro.

Författaren till den föreliggande boken uppfattar sin framställning som ett påkallat komplement till och en utvidgning av dagens dödsproblematik och diskussion i samhället. Han anser att den människosyn som utvecklas i detta sammanhang kan ge en djupdimension åt all mänsklig omsorg om livet inte minst i dess slutskede.

Herman Seilers teologiska reflexioner kring de yttersta tingen har verkligen kommit i grevens tid. Det är främst tre uppgifter han tar itu med. Den första grundläggande uppgiften består i en hermeneutik av Skriftens eskatologiska utsagor, dvs. i förståelsen och tolkningen av bibelns budskap om de yttersta tingen som framställs i bilder. Dessutom försöker författaren att till läsaren förmedla större klarhet om innebörden beträffande de yttersta tingen. Vad innebär uppståndelsen från de döda? Vad innebär skärselden, det eviga livet, himlen och mycket annat? Slutligen söker han en motivering för tron i fråga om dödens mening och det eviga livets innebörd. Även välvalda bibelord räcker inte längre för att på ett varsamt, trovärdigt och vederhäftigt sätt tala om dessa ytterst sublima sammanhang för dagens tvivlare, sökare och tröskelnyfikna.

Med denna trefaldiga intention ger sig författaren i kast med ämnet. Man kunde också säga att han med detta trefaldiga sökarljus ger sig iväg till döendets dystra, dödens skrämmande och det eviga livets okända regioner. I själva verket tar han läsaren med sig på en ovanligt medryckande upptäcktsfärd i ett landskap där döden kanske inte förlorar sin ödslighet men väl sin hopplöshet. Människan far distans till sin förtvivlan inför dödens ofrånkomlighet.

Vid den kunnige färdledarens sida som tycks känna sin vägkarta mycket väl far läsaren-ledsagaren bekanta sig med de erfarenheter som människor har gjort i dödens omedelbara grannskap. Under ledningens kritiska kommentar dämpas hans intresse för en del spektakulära berättelser om upplevelser i den grå zonen mellan liv och död. Därefter lär han känna delvis nyodlade marker och trakter som reinkarnation och själavandring. De framträder i skärpt dager när ciceronen riktar sitt sökarljus mot dem. Följeslagaren börjar också snart ana sambandet mellan människans synd och döden, uppståndelsebegreppets innebörd och skymtar glimtar till svar på frågan om ”mellantiden” mellan död och uppståndelse.

Pilgrimen på väg mot sanningen är positivt överraskad över guidens öppenhet och inlevelseförmåga. Denne framhåller efter en paus vikten och vinsten av andlig vård i livets slutskede, men han är också beredd att samtala om etiska kriterier för tillämpningen av livsuppehållande medicinsk teknologi. Därefter inbjuder han med målmedveten beslutsamhet till en fortsatt dialog om de specifikt teologiska frågorna som tar sikte på människans fulländning bortom jordens synrand: Finns det ett slutgiltigt misslyckande för någon människa inför Gud? Vad innebär skärselden? Är det meningsfullt att under jordelivet göra en insats för en bättre värld? Kommer denna värld att förintas, att förvandlas eller ersättas av en annan värld? Hur skall man ge relief åt bibelns apokalyptiska bildspråk? Vad är evigt liv?

Under överläggningens gång visar sig möjligheten av en människas slutliga misslyckande inför Gud vara ett särskilt allvarligt samtalsämne. Denna fråga har länge oroat pilgrimen på väg mot den yttersta (och innersta) verkligheten. Med bibehållen, ja växande mänsklig och teologisk suveränitet förklarar ciceronen läran om Guds allmänna frälsningsvilja som gäller alla människor utan att vika en tum från den lika solida läran om människans frihet. Guds frälsningsvilja berövar inte människan hennes frihet.

Mitt i det bibliska landskapet som färdledaren är så förtrogen med och som han belyser i all dess väldiga mångfald far vandraren också lära känna en rad litterära gestalter som K Vennberg, A Camus, B Brecht och J-P Sartre. I närheten av dem reser sig medicinare som E Kübler-Ross, Ulla Qvarnström och L Feigenberg, etiker som H Fagerberg, filosofer som L Kolakowski, religionshistoriker som M Eliade. Vandraren känner igen de ”klassiska” teologerna K Rahner och H U von Balthasar men också befrielseteologerna G Gutierrez och j Moltmann, och något i bakgrunden skymtar och lyser mystikern P Teilhard de Chardin. Pilgrimen får höra många oförglömliga ord i dödens och det eviga livets förgård. Så säger en psykoterapeut om en gammal människas ansikte: ”Människans ansikte innehåller i stenografi hela hennes biografi.”

Pilgrimen-läsaren inser att han har gjort en mycket viktig, upplysande och kanske livsavgörande resa. Det var nämligen just inte någon teoretisk föreläsningsserie om helt abstrakta ämnen utan en väg och ett samtal om livets mening och mål han fatt vara med om. Han känner sig indragen och påverkad. Resan under författarens ledning har varit intellektuellt spännande, existentiellt gripande och andligt befriande.

Uppfyllda av tacksamhet vågar pilgrimen ändå framföra en blygsam kritik mot sin färdledare. När denne nämligen talar i egen person använder han stundom vi- och stundom jag-formen. Och när han ger eftertryck åt en ståndpunkt så upprepar han lite för ofta det emfatiska uttrycket ”i grund och botten”. Dessutom citerar han källorna till sina auktoriteter dels mitt i framställningen, dels i slutet av varje samtalsetapp.

Ett litet frågetecken gör vandraren också bakom färdledarens uppfattning att döden inte låter sig definieras. Han påminner honom om att jurister, läkare, etiker och rentav teologer länge har brottats med att ge döden en definition, t.ex. följande: Döden är den oåterkalleliga förlusten av förmågan att förena och samordna kroppens funktioner till en fungerande enhet (Aspelinutredningen). Givetvis är denna medicinarnas och juristernas definition av döden inte uttömmande. Den kan inte helt och fullt tillfredställa teologen. Men den är hållbar som utgångspunkt. Det skulle ha varit nyttigt att utvidga den filosofiska och teologiska dialogen om dödsbegreppet till dem som för närvarande så intensivt befattar sig med denna fråga.

När de nämnda yrkesgrupperna – särskilt inom vårdpersonalen – tar del av Herman Seilers bok kommer de kanske inte alls att lägga märke till den nämnda bristen. Däremot skall de i likhet med de flesta andra som kommer i beröring med hans reflexioner med stor sannolikhet känna ett starkt stöd i sin strävan och sitt behov att träna upp en större beredskap inför dödens ofrånkomliga verklighet – för andras och för egen räkning. När man mediterar igenom denna framställning växer sig det kristna hoppet allt starkare under det att döden allt mindre framstår som livets stora fiende. Man önskar att många skall slå följe med denne ledare och ta del av hans reflexioner.