Rumäniens kyrkor bakom liberalismens fasad

För västerlänningar är Rumänien och dess president Nicolae Ceausescu gåtor, ty Ceausescu lyckas förena en smidig, till stor del västinriktad utrikespolitik – som i många stycken skiljer sig från den sovjetiska kursen – med en inrikespolitik lika hårdför och stalinistisk som den hos vilken annan sovjetisk satellitstat som helst. Människor som bor i länder med demokratiska traditioner finner detta svårt att förstå. Eftersom Ceausescu har vägrat medverka till intåget i Tjeckoslovakien eller tillåta Warszawapaktsövningar på rumänsk mark, eftersom han uppehåller diplomatiska förbindelser med Israel och eftersom Rumäniens återstående 35 000 judar behandlas ganska väl efter östeuropeiska mått, måste han vara en ”liberal”. Men ingenting kunde vara mindre sant. Att han fördömer den fria fackföreningen Solidaritet i Polen och stödde Sovjets intåg i Afghanistan glöms ofta bort.

Under 1940-talet övergick Rumänien tvärt från att ha varit en högerdiktatur till att vara vänsterdiktatur. Med hjälp av hemliga polisen Securitate vidmakthåller president Ceausescu alltfort en kontroll över sitt förskrämda folk, en kontroll som är lika effektiv som den alltid har varit alltsedan det kommunistiska maktövertagandet genom företrädaren Gheorghiu-Dej år 1947. Fastän ekonomin är ohjälpligt körd i botten, hämmas motverkande lagstiftning genom besticklighet – något han inte kan kontrollera. Inte ens det största tänkbara anseende i utlandet kan ge gottgörelse åt människor som inte kan få livets nödtorft. Mjölk, kött, ägg, ost och färsk frukt är antingen ransonerat eller under åratal omöjligt att uppbringa. Rumänerna har den lägsta levnadsstandarden i sovjetblocket och har ingen förbättring att emotse.

Omfattande strejker i Jui-dalens kolgruvor år 1977 undertrycktes med hård hand, en fri fackföreningsrörelse – SLOMR – som grundats år 1979, har snabbt kuvats. Även om det har förekommit åtskilliga regeringsfientliga demonstrationer mot införandet av brödransonering år 1981, och allmän stenkastning har hindrat presidentens helikopter från att landa på en ort, kan man knappast vänta sig en oro av polska mått. Rumänerna är betydligt mera kuvade än polackerna. De har ingen tradition av medborgerlig ohörsamhet eller allmänanda. Rumänerna är rasmässigt djupt splittrade, med omfattande nationella minoriteter om mer än två miljoner ungrare och omkring 350 000 tyskar som lever bland 22 miljoner rumäner. (Dessa siffror är ungefärliga eftersom tillförlitlig befolkningsstatistik aldrig är tillgänglig.)

Eftersom Rumäniens kyrkor också de är så pass splittrade, kan de knappast förväntas uppbjuda något nämnvärt motstånd. Av de 14 erkända kyrkorna är ortodoxa kyrkan den största med 80 % av de rumänska medborgarna som medlemmar. Gudstjänstdeltagandet är gott, men ledningen är i vanrykte. Kyrkor, församlingar liksom grupper av enskilda kristna som har motstått statlig inblandning samarbetar inte sinsemellan. President Ceausescus system är väl ägnat att uppamma split och misstro på livets alla områden. Den befängda personkulten av honom fortgår ogenerat, och Sovjetunionens ekonomiska järngrepp hårdnar allteftersom Rumäniens olja sinar. Allmänandan, som aldrig varit god, har sjunkit lägre än någonsin.

I detta läge är religionen något som rumänerna – ett av födsel känslobegåvat folk – kan ty sig till. De är alltfort övervägande ett bondefolk, aldrig avkristnat och av hävd troende. Gudstjänstdeltagandet har bibehållits på en högre nivå än någon annanstans i Östeuropa med undantag av Polen. Religionen är en faktor som Ceausescu inte har kunnat förbigå, men han utnyttjar den i fullt mått för att tillvinna sig anseende utomlands genom att förete en bild av samstämmighet mellan kyrka och stat. Kristna besökare från väst ser välfyllda kyrkor och träffar religiösa ledare som lägger ut texten om fördelarna med att hjälpa staten att skapa ett verkligt socialistiskt samhälle, och därför sluter de sig till att president Ceausescus religionspolitik måste vara liberal. Det är svårt att tro att religionen förföljs när det blomstrar så uppenbart och så öppet.

Ortodoxa kyrkans ”förmåner”

Den sanna bilden är ytterligt invecklad och full av motsägelser. Både kyrkan och staten har nödgats dagtinga, varför det finns avsevärda spänningar under det som på ytan framstår som en betryggande modus vivendi. (Längre fram skall vi se närmare på hur staten behandlar dem som uttrycker missnöje med dess ledsatser. Vi tar den ljusa sidan först.) Eftergifter har gjorts åt kyrkorna, eftersom man inser att de kommer att hålla ut länge än. Den främste förmånstagaren är ortodoxa kyrkan – ett förhållande som väcker ont blod bland de övriga. Skälet till dess gynnade ställning ligger i det förflutna. När kommunisterna grep makten saknade de det massiva folkliga stöd som bara ortodoxa kyrkan kunde uppbjuda. Den var oupplösligt förbunden med Rumäniens historia och kultur, vidare var den oavhängig och belastades därför inte av några bindningar med utlandet. Den frambringade också en ledare – en lantpräst med uppriktig socialistisk övertygelse, beredd att samarbeta med de kommunistiska härskarna vid återuppbyggandet av deras utarmade nation i syfte att säkra kyrkans överlevnad. Justiman upphöjdes inom kort till patriark och drog upp riktlinjer för relationerna mellan kyrka och stat som har bibehållits till den dag idag.

Rumänska ortodoxa kyrkan är den mest blomstrande ortodoxa kyrkan i Östeuropa. När dess biskopar jämför sin kyrka med den som finns i Sovjetunionen, måste de med rätta tycka att de själva har det avsevärt bättre beställt. För sina 17 miljoner medlemmar har rumänska ortodoxa kyrkan 11 000 kyrkobyggnader och 9 000 präster som är fullgott utbildade vid åtta teologiska läroanstalter. Ryska kyrkan har omkring 7 500 kyrkobyggnader och 6 000 präster för 30 till 40 miljoner medlemmar. Sovjetunionen räknar mindre än 20 kloster medan Rumänien har 122 – alla i gott stånd, med vidmakthållen andlig livaktighet och som det visar sig ovärderliga för de tusentals pilgrimer som år efter år vallfärdar till dem. Kyrkobyggnader besökes alltfort av människor i alla åldrar och från samhällets alla skikt. Rumänerna har en gemytlig förtrogenhet med religionen, och i motsats till sina ryska motsvarigheter spelar prästerna ännu alltjämt en väsentlig roll i gemenskapslivet i och med de talrika religiösa riter de utför.

Staten underhåller de flesta byggnader och avlönar prästerskapet till en tredjedel. Tillstånd beviljas för tryckningen av ett antal biblar och annat religiöst material, och understöd har givits till lärda insatser som har förskaffat rumänska ortodoxa teologer världsrykte. År 1961 tilläts denna kyrka ansluta sig till Kyrkornas världsråd. Efter mötet år 1967 mellan påve Paulus VI och ekumeniske patriarken Athenagoras har förbindelserna med Rom återknutits. Ortodoxa ledare har länge haft utomordentliga förbindelser med västliga kyrkoledare, och de ser den rumänska kyrkan som en viktig länk mellan österns och västerns andliga traditioner. De rättfärdigar sitt samarbete med staten som en återförsäkring för att deras kyrka skall ha tillräcklig självständighet på det andliga fältet. Regeringar kommer och går – ortodoxa kyrkan har bestått under snart 2000 år, och varje timlig olägenhet kan betraktas ”sub specie aeternitatis”.

De ortodoxa är givetvis inte de enda kristna i Rumänien. Katoliker i väst kanske blir förvånade när de får veta att det år 1948 fanns nästan tre miljoner rumänska katoliker som följde antingen den latinska eller den österländska riten och som utgjorde 15 % av landets befolkning. Deras båda riter har fortlevat men under villkor som varit oblidare än vad fallet blivit i andra länder.

Protestantiska kyrkor spelar likaså en viktig roll i Rumänien. Vi kan uppdela dem i två grupper, varav den första består av gamla icke-rumänska reformerta kyrkor – ungersk- eller tyskspråkiga – med en knapp miljon anhängare, alltjämt starka i de områden som förr lytt under habsburgska väldet. Eftersom de är nära förknippade med var sina nationella kulturer – som nu hotas av rumänsk likriktning – och eftersom de lider under viss diskriminering, är de gärna traditionalistiska; till viss del är de folkkyrkor. Trots denna nationalism ger staten stöd åt dem och förser dem med tillräckliga resurser för kyrkolivet – allt i medvetande om nödvändigheten av att inte stöta sig med grannlandet Ungern från vilket Rumänien tillägnade sig betydande områden efter andra världskriget. Ungerska reformerta kyrkan är alltjämt ytterst livaktig, men andra kyrkor är på fallrepet – i synnerhet de tyska. Orsaken är att 16 000 tyskar om året sedan 1975 har tillåtits flytta till ursprungslandet. På det hela taget erbjuder dessa kyrkor inga svårigheter för en ateistisk stat som ser som sin plikt att nödtorftigt hålla religionens betydelse inom utstakade gränser.

Helt annorlunda ligger det till med statens syn på den andra gruppen av protestantiska kyrkor, de till en halv miljon uppgående frikyrkliga. Deras kyrkor är av förhållandevis sent västerländskt ursprung. Fram till det kommunistiska maktövertagandet hade de lidit under avsevärd diskriminering, och de har för närvarande större frihet att evangelisera sedan de erkänts av kommunisterna. Deras tillväxt sedan kriget – vanligen på bekostnad av ortodoxa kyrkan – har varit utomordentlig. De utgör nu de största och snabbast växande frikyrkliga samfunden i Östeuropa.

Den största gruppen bland dem, baptisterna, nu med 300 000 medlemmar, säger sig ha vunnit omkring 20 000 nyomvända om året sedan 1975. En verkan av jordbävningskatastrofen år 1977 blev en uppgång i kyrkomedlemskap, särskilt bland de frikyrkliga. Nedslagna, tillintetgjorda människor förnyas därigenom att omvändelsen leder till en omdaning av livsföringen. Frikyrkliga predikanter begär åtskilligt: baptister förväntas numera avstå från alkohol. Deras höga moraliska krav och entusiastiska vittnesbörd verkar som en magnet i ett nedgånget samhälle. Besökare talar om kyrkor fyllda till bristningsgränsen, frikyrkliga massmöten, grupper om 500 ungdomar som samlas till bibelstudium, kyrkor som står öppna varje kväll under veckan, sporrande predikningar och medryckande sånger. Besökare får inte intrycket av en förföljd kyrka. Glöden och livskraften hos de tålda frikyrkorna skapar – som vi skall se – en avsevärd svårighet för staten.

Detta är den synliga åtsidan av religionen i Rumänien, och den är avgjort hoppingivande. Men till gengäld för lagligt erkännande och penningstöd underkastar sig kyrkorna dagtingan om heltäckande statskontroll över kyrkolivets alla sidor. Kontrollen utövas genom kultusdepartementet, en ateistisk instans som arbetar i nära samverkan med hemliga polisen Securitate i en strävan att nästla sig in och om möjligt fördärva. Departementet syftar vidare till att utnyttja skiljaktigheter inom och mellan kyrkor för att den vägen motverka religionen som en kraft i samhället och som en slumrande källa till motstånd i Rumäniens liv. Kyrkans tilltagande penningberoende gentemot staten innebär ett verksamt redskap för statskontroll över kyrkans personal och riktlinjer. Ändå har ett försök nyligen att skämma ut fem oförvitliga baptistpastorer genom beskyllningar för underslev, misslyckats tack vare tidningarna och stöd från församlingarna.

Godkännande från departementet krävs för varje pastorsutnämning. Baptisterna, som förbehåller sig rätten av välja sina pastorer via församlingarna, lyder inte alltid, och det finns ett antal framstående pastorer som verkar utan statligt godkännande och som därmed går en okänd framtid till mötes.

En undergiven kyrka

Staten betraktar och utnyttjar ortodoxa kyrkan som en förgrening av statsapparaten, detta som pris för dess gynnade ställning. Vissa församlingar klagar över präster vilkas predikningar liknar partianföranden. En präst kanske rentav finner sig nödgad att uppmana sin församling att besöka en lokal partisammankomst under en söndagsförmiddag. Kultusdepartementet anlitar den hörsamma kyrkoledningen, först för att tillrättavisa och sedan om så behövs avsätta det fatal präster som vågar klaga över att de förhindras utöver sitt prästämbete på vederbörligt sätt. Det är närmast ogörligt att forcera den fasad av samförstånd de ortodoxa omger sig med och komma till klarhet om vad människor verkligen tycker, men det finns också de som menar att Justiman fick betala ett alltför högt pris och att hans ”tjänande” kyrka alltför flinkt har förvandlats till en ”undergiven” kyrka. Denna invändning omfattas av omkring en halv miljon människor – huvudsakligen bönder – vilka samtidigt som de deltar i det ortodoxa gudstjänstfirandet också mer eller mindre i skymundan besöker de mera frikyrkliga gudstjänsterna hos Herrens här. Denna huvudsakligen lekmannabaserade väckelserörelse uppstod under 1920-talet och har varit förbjuden sedan år 1947. Herrens här har mycket gemensamt med de frikyrkliga, genomgår ett liknande skede av väckelse och betraktas med ogillande av såväl kyrkoledningen som staten.

Ytterligare statlig inblandning kommer till synes genom det sätt varpå man vållar svårigheter för prästmöten genom påtvingad närvaro av departementstjänstemän. Man omöjliggör ett öppenhjärtigt dryftande av problem. Vidare är det så, att ju djupare intryck en herde gör på sin hjord, desto försåtligare och olustigare blir de påtryckningar han far utstå. En del präster har utlämnat sig, men till gengäld inhöstar de yttre förmåner från staten.

Nära sammanhängande därmed är den statliga kontrollen över prästutbildningen. Inte något seminarium undslipper påtryckningar på de studerande, inberäknat talrika utfrågningar. Studenter vid det ortodoxa teologiska seminariet i Bukarest beskrev år 1978 sin skola som ”ett koncentrationsläger för andlig lemlästning”. De uppgav att det där bara fanns en enda föreläsare som de kunde vända sig till för andlig vägledning och inspiration till prästbanan, prästen Gheorghe Calciu-Dumitreasa. Vidare är det bara för ortodoxa kyrkans vidkommande man beviljar ett tillräckligt antal utbildningsplatser, nämligen 3 000 (trots att lika många sökande avvisas). Den nuvarande statliga politiken går ut på att påtvinga kyrkorna en stram tilldelning i syfte att äventyra framtiden på lång sikt. Vad gäller baptisterna med 1000 församlingar skulle de med den nya begränsningen till fem studerande om året komma i ett hopplöst läge redan om tio år; då 100 av deras 170 pastorer skall pensioneras.

Till och med de ortodoxa klostren underkastas en begränsning till 2 200 munkar – ett tvärt fall sedan år 1965 då det före ett dråpslag mot det monastiska livet fanns 7 000 munkar. Klostren står under strängt överinseende från kultusdepartementet. Präster av betydande andligt format som visar sig alltför framgångsrika med att tilldra sig anhängare, tvingas vanligen leva isolerat.

Förstörda kyrkobyggnader

En ytterligare källa till konflikt och spänning är inskränkningar på byggenskap. Mer än 500 kyrkor förstördes vid jordbävningen år 1977. Tillstånd för återuppbyggnad och iståndsättande förhalas alltjämt med avsikt. Vidare är många byggnader idag på långt när för små för de växande församlingarna, men när dessa sätter igång med att utvidga eller bygga om sin kyrka utan tillstånd, bötfälls de till höga belopp och far kanske se grävskoporna överta verksamheten på platsen.

Rumäner känner harm över förhållandet att de med avsikt hålls på indragningsstat till och med i fråga om de nödtorftigaste religiösa tryck. Sträng ”ransonering” av antalet biblar och sång- eller kyrkohandböcker är ett tvång. Det finns aldrig tillräckligt för att motsvara behovet, vilket för övrigt tilltar alltmer. År 1974 straffbelades spridandet av obemyndigade trycksaker, inberäknat bibeltryck. De frikyrkliga, som vanligen använder sina biblar avsevärt mera än de ortodoxa, är så förtvivlade att de vågar risken att hamna i fängelse genom att smuggla in ytterligare biblar från utlandet. Sedan år 1980 har minst 19 personer dömts till så mycket som sex års fängelse för delaktighet i införandet och spridandet av religiös litteratur. Några av dem förmedlade biblar till kristna i Sovjetunionen, där nödläget är ännu värre. Vid rättegångarna nämndes inte att de ifrågavarande böckerna var biblar.

Religionsundervisning av barn är likaså officiellt förbjuden, men en del kristna kringgår förbudet. Barn tillåts besöka gudstjänster och gör också detta i stort antal.

Så förhåller det sig med den kontroll som utövas över de erkända kyrkorna. Det bör nämnas att den näst största kyrkan i Rumänien, den romersk-katolska kyrkan, trots att den inte är lagligt erkänd ändå står under lika sträng kontroll som de andra. En del små protestantiska sekter är likaså olagliga, liksom två mycket viktiga kyrkor: Herrens här samt katolikerna av österländsk rit. Dessa förbjöds åren 1947 och 1948 och led ännu värre förföljelse än de andra vid en tidpunkt då behandlingen av kristna i fängelse var lika hårdhänt som någon annanstans i Östeuropa. Idag blir de som ertappas med att närvara vid olagliga gudstjänster vanligen bötfällda till höga belopp.

Den religionsfientliga propagandan är stark men uträttar inte mycket. Diskriminering i den högre undervisningen och i yrkeslivet blir många kristnas lott – särskilt gäller detta de frikyrkliga, vilkas öppna vidgående av sin tro gör dem lättare att urskilja. Trots detta tilldrar sig deras kyrkor allt flera välutbildade människor som i en del fall kanske finner sig nödgade att utöva en ledargärning.

Öppen opposition

Endast en mycket liten del av de kristna har vågat visa sig öppet oppositionella. De flesta människor kan trots allt ta del i ett aktivt kyrkoliv. Minnen av fasorna under tiden närmast efter andra världskriget och kännedomen om hemliga polisens allestädes närvaro och dess hårdhänta metoder avhåller dem från att ge fritt uttryck åt sina åsikter. De flesta församlingar har sina angivare, och en del baptistförsamlingar uppger att en tredjedel av deras medlemmar är misstänkta. Pastorer utfrågas ofta, och för att förhindra att upplysningar förmedlas mellan fyra ögon, tillåts besökare från utlandet inte att bo i enskilda hem. Fruktan och misstänksamhet genomsyrar alltjämt livet i Rumänien. En präst har beräknat att en fjärdedel av befolkningen antingen har suttit i fängelse eller har en nära släkting som har suttit i fängelse. Det är betecknande att ett stort antal protestdokument från olika kyrkor år utan underskrift.

Opposition från frikyrkorna – som har varit mest ihärdiga – fick sin första inspiration från den baptistiske seminarielektorn Iosif Ton. Det var han som tidigt under 1970-talet först uttalade skälet för kyrkolivets inre frihet. Men när en kommitté för försvaret av de religiösa rättigheterna (Apararea libertatii religiose si de Constiinti – ALRC) bildades år 1979 huvudsakligen av hans vänner, avstod Iosif Ton efter mycken eftertanke från att ansluta sig, ty han menade att förkunnelsen var hans främsta uppgift. Fastän det ursprungligen bestod enbart av frikyrkliga med inslag av en ortodox, prästen Calciu, visade sig ALRC stå över konfessionsgränserna och förespråkade återupprättelse av de förbjudna kyrkorna och lagligt erkännande av katolicismen. Man utsände utförliga dokument som skildrade kränkningar av religiösa rättigheter i Rumänien. Fastän ALRC bestod av djupt hängivna privatpersoner, belastades de av att inte ha stöd från de äldre medlemmarna i sina kyrkor. Staten tog itu med att avveckla det med sådan framgång att det miste nästan alla sina ursprungliga medlemmar, däribland dess ledare Pavel Nicolescu och Dumitriu Ianculovici.

Tortyr

President Ceausescus liberala fasad har visat sig bedräglig genom de metoder som använts mot ALRC-medlemmar och andra aktivister. En ”raffinerad” kombination av fysisk tortyr och systematisk misshandel som inte efterlämnar några märken används jämsides med psykologiska påtryckningar, såsom dödshotelser och insättandet av sanningsserum, tills offret bryter samman. Detta kan göras utan arrestering genom ett slags ”polikliniskt” system. Regimen är därefter beredd att låta offren utvandra. År 1981 blev en bibelspridare misshandlad till döds och en annan begick självmord, sinnesrubbad vid tanken att han hade förrått medhjälpare under påverkan av sanningsserum. Dödshotelser sätts ibland i verket – Sabin Teodosiv, en elektriker som hade vägrats tillträde till baptistseminariet, dödades ”av misstag” av elektrisk ström sedan han hade sänts upp i en transformator. Inte bara aktivister utan också gravida kvinnor, barn och åldringar utsätts för misshandel.

Åren 1980 och 1981 fängslades minst 34 kristna för försök att bege sig till Jugoslavien eller för att ha spritt kristen litteratur. Bland dem fanns den uppburne sångförfattaren Traian Dors, en 70-årig ledare inom Herrens här. Därmed överträffar Rumänien varje annat Warszawapaktsland utom Tjeckoslovakien i fråga om kristna fångar.

Men Iosif Ton betonar att när trycket från utlandet är tillräckligt starkt, friges kristna fångar. Rumäniens nödtvungna behov att vidmakthålla sin ställning som ”mest gynnad nation” till följd av sin ekonomiska kris, i förening med ihärdig korridorpolitik i Förenta staternas kongress, har oväntat lett till amnesti för alla bibelspridare, för Traian Dors och för den återstående ALRC-talesmannen Ioan Teodosiu – Sabins broder – som hade anklagats för spionage men frigavs efter tre månader i mars 1982. Men det bör nämnas att trakasserierna inte slutar bara med frigivandet ur fängelse.

President Ceausescu använder religiösa fångar som gisslan för utpressning – priset var 50 miljoner dollar. Men trots löften till Internationella valutafonden och trots ihållande protester från alla delar av världen återstår en fånge som presidenten tycks vara ovillig att frige – en man som framstår som en levande förebråelse mot allt som är himmelsskriande i det kommunistiska Rumänien. Det är prästen Calciu, 1979 dömd till 10 år på ogrundade anklagelser för nyfascism. Han hade blivit präst i tacksamhet för att Gud uppehållit honom under 16 år i fängelse, då han även underkastats långtgående experiment i Pitesti-fängelset där 1000 friska tonåringar under tre år underkastades en så ingående och diabolisk hjärntvätt att endast två klarade sig oskadda och tre som lyckades begå självmord betraktades som de mest tursamma. Prästen Calciu repade sig och anklagade fängelsemyndigheterna men blev inte frigiven. Han hade också nära förbindelser med den fria fackföreningen SLOMR (grundad av ortodoxa kyrkan) och var mycket verksam för kravet på religiösa och mänskliga rättigheter. Hans evangeliska förkunnelse särskilt inriktad på de ungas omvändelse, vann stora människomassor, och han hade modet att fördöma ateismen som ”en förtvivlans filosofi”. Han påstod att med endast 1000 präster som var helhjärtat hängivna, skulle hans kyrka kunna bli andligt förnyad. Regimen insåg att prästen Calciu var av sådant format att han kunde bli en anledning till opposition och också äventyra fasaden av ”samarbete” mellan kyrkan och staten. Rumänska ämbetsmän säger att han bara behöver göra avbön för att bli frisläppt, men det är något han inte kommer att göra – han vägrar säga att rätt är fel. Den handfull präster som vågade försvara honom öppet har blivit avsatta, och hans egna överordnade bara upprepar regeringens anklagelser – ett nedstämmande uttryck för det pris ortodoxa kyrkan har betalat för sina förmåner.

För rumänerna – kristna eller inte – är prästen Calciu en symbol för motståndet mot ondskan. För regeringen är han en levande påminnelse om Pitestifängelset. Hans fängelsevistelse har blivit ett martyrium under livstiden. Hans hustru har inte hört av honom sedan september 1982 och fruktar att han är död. Kanske är det inte för sent för Internationella valutafonden att fordra, att ingen ytterligare dollarvaluta tilldelas Rumänien förrän prästen Calciu fått tillfriskna och frigivits.

Översättning Berth Lundberg