”Salt är mitt stoft, min levande törst”

Den irländske poeten John F. Deane är en eldsjäl som outtröttligt verkar för lyrikens sak. Han har givit ut sju egna diktsamlingar, senast den betydande Christ, with Urban Fox (1997), och därtill tolkningar av bl.a. Marin Sorescu och Tomas Tranströmer. Men han har också grundat Poetry Ireland, ett nationellt poesisällskap med en egen tidskrift, och förestår dessutom det ambitiösa lyrikförlaget Dedalus. Med sina täta internationella kontakter har han slutligen meriterat sig för posten som generalsekreterare i The European Academy of Poetry, som har sitt säte i Luxemburg.

Deane har färdats långt bort från sina barndomstrakter – han är född 1943 på Achill Island, en västlig utpost i det fattiga grevskapet Mayo – och har med sådana perspektiv fått en skarp blick för den brytningstid som Irland befinner sig i efter sin bittra historia, det ekonomiska uppsvinget på senare år som medfört känslan av att erövra världen – men kanske också kommit landet att förlora något av sin själ. Städer kan ha en ödslig aura i Deanes dikter, i kontrast till naturen och kosmos, som visserligen fyller honom med existentiell bävan men också med religiös förundran. Från naturen hämtar han många av sina starkaste bilder. Räven och kaninen som symboler för den lidande Kristus är djur som Jean Paillard skulle kunna införliva med sitt teologiska bestiarium.

Deanes tro har präglats av den traditionella katolicismen på Achill Island, med dess närhet till Sankt Patricks berg och vallfartsorten Knock. Men det är en tro som har sargats av insikten i världens ondska och olyckor. Alltmer skeptisk till den gängse religiositetens uttrycksformer tycker han sig ibland stå inför ”trons ruiner”. Ändå har han bevarat en lyhördhet för de djupare värdena i denna nedärvda tro. Och för den ursprungliga religiösa upplevelsen har han använt en expressiv bild från det svallande landskapet utanför barndomsön: ”Du har danat mig av havsvatten … till Din avbild, salt är mitt stoft, min levande törst.”

John F. Deane

Tystnad

Jag spanade efter en komet som var på väg

att passera, för att sedan inte återvända

förrän om tusentals år. Det enda som syntes

på natthimlen var stjärnorna och en gång

en vanlig människotillverkad skrothög

som i stadig fart drev förbi i rymden.

Men jag var till freds, än en gång

bävande inför den outgrundliga natten.

Någonstans i jordemörkret skällde en hund

för att sedan tystna. Jag andades in

stjärnorna och stillheten, förnam hur obemärkt

jag stod vid världens rand, hur tystnaden

som bredde ut sig hitom sfärernas musik

kunde ha varit en orkester som stämde

sina stridiga instrument innan symfonins

mäktiga knackning på porten, då plöstligt

växternas och djurens dröjande stillhet ödelades

när en människa gav till ett skri bakom en kulle.

Tolkning Ingemar och Mikaela Leckius

John F. Deane

Rävguden

Tvärs över fält och diken, tvärs över mörkrets grymma

oöverstigliga vidder, ylade en räv ut sin vånda. Hela natten

snodde den runt, gnällde som ett utsvultet barn,

och regnet föll skoningslöst. Räven bet i sitt eget kött,
gnagde in på bara benet, tills den dog framemot gryningen.
Rävar är bara ohyra, kommer man att säga, och deras gud

en ohyra till gud. Stackars kräk, de förstår ju aldrig

att de lider – det är sig själv man sörjer. Jag däremot,

som alltjämt var en änglarnas tillbedjare och som begärt

en Jakobs stege på andra sidan våra fält, viskade

in i mörkret: Må El Shaddai trösta dig. Jag vet

att det inte fanns någon tröst. Ingen rävgud kom.

Men i gryningen klev människan-fienden över fälten

med snaror i jaktväskan och osäkrat hagelgevär. Stackars

varelser. Öppningen ut ur livet, så har vi lärt oss,

har ett stängsel av smärta. En gång i skymningen kommer

även vi att få en sten till huvudkudde och snärjda ligga

på den likgiltiga marken. Arma varelser. Arma varelser.

Tolkning Ingemar och Mikaela Leckius

John F. Deane

Knock

Vi travade runt, runt den gamla byggnaden
som om vi kom någon vart, medan fingrarna
irrade kring rosenkransens kulor och huvudet böjdes
mot de förtretliga vindarna och regnskurarna.

Vi var ett gammaldags folk, våra hjärtan

var fulla av fäderneärvd hyfs, osköna

fjärilar som sökte en låga att brinna mot.

Gavelväggen på kyrkan, så berättade man,

<och det karga landskapet i väst hade flammat upp

av ett himmelskt ljussken. Sedan dess

har vi lärt oss att se ned på alla sådana påhitt,

förlöjliga stånden som dignar av fromt krafs.

Numera gäller en snabb och rak glidflykt

mot rikedom, välmåga och slutlig tillfredsställelse.

Men ibland, när det gamla dunkla budskapet

om frid och kärlek och bön och barmhärtighet

tonar bort under trafikstockningarnas oväsen,

undrar jag om inte den perfekta vallfärden är en kretsgång,

eller bättre: ett avsiktligt trampande på stället,

eller allra bäst: en orörlig närvaro med slutna ögon.

Tolkning Ingemar och Mikaela Leckius