Signums sommarakademi

Vilka värden är vägledande för människan i det nutida samhället? Finns det några fasta, eviga värden, och hur kan vi i så fall nå kunskap om dem? Hur kan vi resonera om värden på ett sätt som tillåter oss att mötas över yrkesmässiga, kunskapsmässiga och kulturella gränser? Dessa och liknande frågor behandlades under årets sommarakademi på Marieudds kursgård under temat ”Värden som inte kan mätas”. Arrangörer var Signumredaktören och jesuitpatern, Philip Geister och biologen och forskaren vid Lantbruksuniversitetet i Uppsala, tillika Signumskribenten Stig Olsson.

Akademin utspelade sig på flera plan, dels under föreläsningarna, som hölls av personer från skilda vetenskapliga discipliner, dels i informella diskussioner under pauser och måltider, framför brasan och på klippan med vidsträckt utsikt över Mälaren.

När diskussionerna led mot sitt slut märktes en påtaglig motvilja mot en gemensam sammanfattning av kursinnehållet. Istället för att ”knyta ihop påsen” ville kursdeltagarna smälta intrycken mer på egen hand, med påsen så att säga fortfarande öppen.

Några gemensamma teman för föredragen kan ändå försiktigtvis urskiljas. Flera av föreläsarna arbetade med någon form av tudelning av värdebegreppet. Mellan deras uppdelningar av värdebegreppet fanns tydliga olikheter, inte minst vad gäller användningsområde, men också vissa likartade eller parallella resonemang.

Stig Olsson angav tonen i ett inledande föredrag som kretsade kring skillnaderna mellan mätbara och icke-mätbara värden. Å ena sidan finns det ”kontinuerliga” värden, som karaktäriseras av gradvisa övergångar, är inbördes jämförbara på olika typer av kvantitativa skalor och för det mesta avser lagbundna företeelser. Sådana värden förkommer i meningar som ”hon hade dåliga blodvärden” eller ”börsvärdet stiger”. Å andra sidan finns det värden som handlar om det unika och särskilda och därför inte på samma sätt kan mätas eller jämföras, till exempel uttrycken ”han kände sig värdelös” eller ”varje människa har ett unikt värde”. Det handlar om ”diskontinuerliga” situationer som utmärks av gränser, tvära övergångar och plötsliga stup, såsom i gränsen mellan det profana och det heliga. Stig Olsson varnade för att den västerländska civilisationen slagit in på en historiskt unik och farlig väg när den kommit att nästan uteslutande behandla världen som lagbunden och mätbar och systematiskt negligera dess diskontinuerliga aspekter.

En liknande varning utfärdades av jesuitpatern och professorn i medicinsk etik, Erwin Bischofberger, som uppehöll sig kring frågorna om människosyn och människovärde. Människan är både en person som är och en aktör som gör. Människan som person har ett ontologiskt värde, en särskild värdighet, medan människan som aktör behöver värden i bemärkelsen etiska principer, det vill säga riktlinjer för sitt handlande. Varken foster, svårt sjuka eller utvecklingsstörda är aktörer i ordets egentliga bemärkelse. I vår tid fokuseras nästan uteslutande människan som aktör, vilket skapar brist på beredskap för de situationer då människan hamnar i hjälplöshet och beroende. Till och med inom jesuitorden finns en tendens att se en fullvärdig medlem som en aktiv medlem, menade Bischofberger, som också underströk det ansvar som alla katoliker har att sprida den kunskap och insikt om personens värde som trots allt finns inom katolska kyrkan och som resten av samhället är i stort behov av.

Dessa värdebegreppets två huvudaspekter återkom också i föredraget utifrån ekonomins och näringslivets synpunkt, alltså den samhällssfär som närmast förkroppsligar det mätbara värdebegreppet och männi-skan som aktör. Ingenjören och organisationskonsulten Gustaf Juell-Skielse talade om hur kompetens kan mätas hos företag och individer. Till viss del kan den kompetens som behövs definieras, brytas ned i sina beståndsdelar och beräknas, men en organisations kompetens är ändå inte detsamma som summan av dess medlemmars kompetens. Det finns också behov av samordning och samsyn, och vad som bidrar till detta är svårt att urskilja som mätbara egenskaper eller förmågor hos enskilda individer. Juell-Skielse framhöll också att det inom företagsvärlden finns åtminstone två skilda och inflytelserika perspektiv på människan, dels human resource management som ser den anställde som en resurs som kan användas mer eller mindre effektivt, dels human relation-skolan som betonar organisationsmedlemmarnas behov av mening, sammanhang och social gemenskap.

Rainer Carls, ännu en jesuitpater och dessutom doktor i filosofi, föreläste under rubriken ”Värdepluralism och samvetet”, och visade att värdepluralism inte bara har med rivaliserande värderingssystem att göra, utan att pluralism uppstår redan i och med att det finns flera slags värden att förhålla sig till. De valsituationer som vi ständigt ställs inför innebär i princip aldrig ett val mellan något absolut gott och något absolut ont. Det är alltid blandade varor som ligger i vågskålarna, både i mer triviala frågor – ska jag ta en chokladbit och njuta lite av livet eller ska jag tänka på figuren? – till mera allvarliga, exempelvis: Ska jag engagera mig i en ideell förening eller finns det någon i min omedelbara närhet som behöver mig mer? Alla värden vi konfronteras med och väljer mellan måste ytterst bedömas utifrån vår existens, vårt ontologiska värde. Vi blir vad vi väljer. Ofta gör vi oss stora mödor för att slippa medvetenheten om vad vi håller på med. En ärlig och förnuftig granskning av vår livssituation kan därför räcka långt när det gäller att göra riktiga värderingar. Men ibland räcker det inte, ibland måste vi välja mellan alternativ som vid närmare eftertanke visar sig vara värdemässigt lika. Det är i sådana situationer som vi måste lita till samvetet. Samvetet är också viktigt eftersom vi aldrig fullt ut kan genomskåda våra egna motiv med förnuftet och att vi ibland måste bryta oss loss från de värderingssystem som samhället erbjuder. Då träder samvetet in som ett slags inre kontrollinstans.

Det föredrag som gav upphov till mest diskussion hölls av hjärnfysiologen Matti Bergström på klingande finlandssvenska. Han charmerade deltagarna med sitt stora kunnande, sin personliga berättarteknik och sina underbart slarviga men märkligt begripliga teckningar på blädderblocket. Redan det mycket lilla, mänskliga fostret har en värderingskapacitet, berättade Bergström, en förmåga att rygga tillbaka eller närma sig, att säga ”ja” eller ”nej”. Hos både barn och vuxna sker en ständig värdering av å ena sidan de kaotiska impulser som utgår från hjärnstammen och å andra sidan de ordnade intryck som hjärnstammen tar in och bearbetar från omgivningen. Det ”neurofysiologiska jaget” är förlagt till den hjärndel som heter limbus och kan beskrivas som en emotionell process som värderar. Hos barn spelar de oordnade impulserna en större roll än hos vuxna, och så bör det också få vara. Barn behöver få leka, fantisera, stoja och stimma, och den moderna uppfostran och skolväsendet lämnar för lite utrymme för detta till förmån för en alltför tidigt påtvingad ordning.

Samtidigt får inte hjärnan betraktas som ett mekaniskt system. I synnerhet modern forskning betonar att hjärnan fungerar som en helhet. En viss del av hjärnan kan ändå vara särskilt intressant ur religiös synvinkel, enligt ett resonemang som Bergström presenterade. Mycket tyder på att medvetandet hänger nära samman med gravitationen. Att vakna upp och komma till medvetande är nära förknippat med att resa sig upp. I hjärnstammen finns ett centrum för rymduppfattning, för upp och ned, framåt och bakåt, ett centrum som utvecklas redan när människofostret är fem till sju veckor gammalt. Men det finns en hjärnstruktur som utvecklas ännu tidigare, ett ”pregravitatoriskt centrum”. Detta centrum genererar också impulser, och utgör därför en egen sorts kanal för medvetandet. Eftersom Gud inte är bunden till tid och rum, inte kan mätas och vägas, kan detta centrum ses som en kanal till Gud, en kanal som alltså är tidigt formad och helt grundläggande för det mänskliga medvetandet.

Matti Bergströms föredrag väckte högst olikartade reaktioner hos deltagarna och diskuterades livligt efteråt. Några fann det fascinerande och hoppfullt att det finns något sådant som ett pregravitatoriskt centrum, alltså en möjlig kanal till Gud som finns redan i grunden av vårt medvetande. Andra var mer tveksamma till att föra den sortens resonemang utifrån hjärnfysiologiska observationer och teorier. De underkände i synnerhet talet om ”jaget” – åtminstone i filosofiska sammanhang kan man bara tala om ”jag” som just ”jag”, och jag kan inte delas upp och lokaliseras till en del av min hjärna.

Vid den avslutande genomgången av sommarakademin stod det klart att fastän de flesta kommit dit med en eller annan yrkesrelaterad ambition, alltifrån sjukvård till ledarskap inom flygvapnet, hade de flesta på något sätt engagerats i en mera personlig bemärkelse. Det hade säkert underlättats av det låga antalet deltagare, den utsökta vegetariska maten som tillagades av akademins verkliga hjältinnor Maria Ekelund och Mia Bohlin, och kanske även av den natursköna miljön.