Samvetenas solidaritet.

Händelserna i Polen kring decennieskiftet 1980 skilde sig på flera sätt från vad man kunde vänta sig – åtminstone från svensk horisont. Till skillnad från tidigare revolter och reformförsök i det kommunistiska Östeuropa var Solidaritet i första hand en arbetarnas egen rörelse och en fackförening. Samtidigt som man artikulerade det polska folkets demokratiska och nationella förhoppningar satte man upp gränser för sin egen verksamhet. Solidaritet var inte en reformkommunistisk rörelse och inte heller revolutionär. Man ifrågasatte inte Polens tillhörighet till Warszawa-pakten och åsyftade inte ett maktskifte. Samhället skulle successivt frigöras från partiets dominans. Programmet, som det framträder i ”Dokument från Solidaritets kongress” (sv. övers. 1981) handlar snarare om ett successivt och fredligt införande av demokratiska fri- och rättigheter och nationellt oberoende (inom gränserna för det geopolitiskt möjliga) än om vare sig reformering av ett kommunistiskt system (reformkommunism) eller ett omedelbart och totalt störtande av detsamma.

Detta särdrag i den polska frihetsrörelsen – i jämförelse med Östeuropas tidigare efterkrigshistoria – är resultatet av en lång utveckling, vars avgörande punkter ligger mellan 1970 och 1980. En viktig faktor i denna utveckling är den katolska kyrkan i Polen. Det förefaller knappast vara en tillfällighet att den nyss skisserade hållning som Solidaritet intar till samhällets omvandling passar som hand i handske med katolsk sociallära, och med det polska episkopatets sätt att bemöta det kommunistiska styret.

I programmet från Solidaritets kongress 1981 sägs: ”Solidaritet bygger sitt program på kristen etik, på våra nationella traditioner och på arbetarrörelsens demokratiska traditioner. En ny ingivelse för vår verksamhet är påven Johannes Paulus encyklika om människans arbete.”

I Sverige har man visserligen uppmärksammat den roll den katolska kyrkan och särskilt den polske påven spelat för Solidaritet. Men frågan är har man förstått den? Hur kan en så ”konservativ” Kyrka spela en så ”progressiv” roll?

Frågan måste inte nödvändigtvis ses som typiskt svensk. Visserligen har man i vårt land ringa kännedom om den katolska socialläran och de viktiga encyklikorna i arbetarfrågan, såsom Leo XIII:s Rerum novarum 1891 och Pius XI:s Quadragesimo anno 1931. Detta kan ta sig uttryck i att man framhåller att den nuvarande påven ”t.o.m. försvarar strejkrätten”, som om det vore något nytt. Men faktum är att den katolska kyrkan i Polen, trots sin traditionellt stora betydelse för den nationella identiteten, först genom den utveckling den genomlöpt under efterkrigstiden blivit den samlande faktor för oppositionen som den nu är.

Adam Michnik, en av den demokratiska rörelsens förgrundsfigurer, skriver att de polska biskoparna blivit beskyllda för konservatism. Michnik, som själv inte är katolik och har sin bakgrund i vänsteroppositionen (1977 skrev han den betydelsefulla boken: Kyrkan och vänstern. Dialog.) menar att beskyllningen var berättigad så till vida, ”att biskoparnas motstånd (nämligen mot den kommunistiska staten) också var motståndet hos en konservativ institution, som försvarade sina särrättigheter och inte de universella mänskliga rättigheterna”. Men, fortsätter han, ”det var tillika motstånd mot sovjetiseringsprocessen och mot kyrkans underordning under en ateistisk och totalitär statsmakt. Till sitt väsen var detta motstånd egentligen ett försvar av hela nationens rättigheter.” Michnik menar alltså att Kyrkan just genom sitt hårdnackade motstånd mot en förment progressiv regim försvarade de grundläggande mänskliga rättigheterna, fastän den till synes blott kämpade för sin egen position, eller t.o.m. privilegier. Detta är enligt Michnik början, och det andra steget symboliseras av den man som senare blev utnämnd till påve. Karol Wojtyla, då ärkebiskop av Kraków, bidrog aktivt till en dialog mellan Kyrkan och den intellektuella vänstern, ”han representerade kyrkans öppenhet mot nya innehåll, nya frågor och nya behov”. Michnik konkluderar: ”Tack vare det mödosamma sökandet efter ett gemensamt språk lever de polska intellektuella idag i en helt förändrad verklighet. För första gången på 100 år uppträder katoliker och folk ur lekmannavänstern solidariskt tillsammans. För första gången finner alla människor av god vilja skydd hos det kyrkliga korset.”

Den katolska Kyrkan har därmed blivit ett stöd, inte bara för polackernas nationella medvetande utan också för hela den demokratiska oppositionen. Kyrkan bedriver inte politik. Biskoparnas försiktiga hållning och inriktning på kompromisser har lett till kritik från Solidaritet, liksom till kritik mot Solidaritet från episkopatets sida. Ändå förblir Kyrkan ”väktare av folkets rättigheter och de oförytterliga mänskliga rättigheterna” (Michnik). Kyrkan är, enligt Michnik, oumbärlig för Polens framtid, först och främst därför att den är ”en lärare i moraliska värden”.

Vi har nu möjlighet att på svenska ta del av en introduktion till dessa värden. I boken ”Solidaritetens etik” (Bokförlaget Åsak 1984) ger nämligen Jozef Tischner under en rad nyckelbegrepp korta utläggningar av den kristna etik som Solidaritet säger sig bygga på. Boken är försedd med en nyskriven efterskrift av Lech Walesa och med ett förord av översättaren Anders Bodegård, tidigare svensk lektor i Kraków. Av de korta ”betraktelserna” i boken är tre predikningar (två från Solidaritets kongress i Gdansk 1981). De övriga texterna publicerades först i den katolska veckotidningen Tygodnik Powszechny. Som bok utkom de i Polen 1981 och har därefter översatts till en rad språk. Författaren är professor i Kraków, stod Karol Wojtyla nära och var fackföreningspräst vid kongressen i Gdansk. Boken är lättläst och väl översatt. Den är präglad av den typiskt polska situationen men är också ett utmärkt exempel på hur katolsk moralteologi arbetar. Här finner vi i lugnt resonerande ton, utan rädsla för ovetenskaplighet, en argumentation i etiska frågor som i hög grad är allmängiltig. Att den samtidigt är traditionellt katolsk är ingen motsägelse. Den katolska läran om den naturliga lagen är, så vitt jag förstår, inte en empirisk teori, utan en teologisk. När påvliga encyklikor och katolsk moralteologi (inkl. Tischner) försvarar människans värde och värdighet appellerar man varken till empirin eller till Bibeln. Man företräder en kristen människosyn och vädjar till människans samvete. Endast samvetet kan bekräfta eller förneka de värden och den människans värdighet som det här gäller.

Samvetet utgör också centrum i Tischners argumentation. Solidariteten är främst en ”samvetenas solidaritet”. Den växer inte fram därför att det finns en gemensam fiende. Den kan inte påtvingas människan utifrån. Grunden är ”människans samvete och hennes naturliga band med dem som lider”. Solidaritetens etik vill rara en ”samvetets etik”. Solidariteten gäller det elementärt mänskliga, men framförallt gäller den ”dem som sårats av andra människor”. ”Solidaritetens gemenskap skiljer sig från många andra förmer av gemenskap genom att i den kommer ’för henne’ först och ’vi’ kommer efteråt. Först finns den sårade och hans rop. Sedan vaknar samvetet, hör ropet och förstår det. Det är först ur detta gemenskapen växer fram.”

I den långa katalog av nyckelbegrepp som raden av korta avsnitt är en uttolkning av dominerar helt det etiska perspektivet. Antingen nu Tischner, bland mycket annat, talar om demokrati, utsugning, socialism, makt eller om fosterlandet, familjen, vetenskapen och konsten, är det alltid fråga om moral: ”Det vi upplever är ett skeende som inte bara är samhälleligt eller ekonomiskt utan som framför allt har en etisk karaktär. Saken gäller människans värdighet, vilken i sin tur har sin grund i hennes samvete.”

En av faktorerna bakom protesterna och Solidaritets bildande är Polens ekonomiska misslyckande. Ändå handlar Tischners argumentation inte mycket om ekonomi. Det stora problemet är den officiella lögnen och arbetets meningslöshet. Människan kan bära de naturliga plågorna, säger Tischner. ”Men till dessa har fogats onödiga plågor. Solidaritetens etos har fötts bland de arbetande människorna för att frigöra människans arbete från onödiga plågor.”

Solidariteten är särskilt knuten till arbetet: ”Arbetet är solidaritetens axel.” Och frågan om arbetes väsen hör till ”det centrala i solidaritetens etik”. Med rätta pekar A. Bodegård i sitt förord på likheterna mellan Tischner och Johannes Paulus II:s encyklika om människans arbete, Laborem excercens. Arbetet är enligt bada centralt för människan. I arbetet blir människan människa, den mänskliga värdigheten utvecklas där. Arbetet kan därför ej underordnas ekonomin och politiken. Det enda mål arbetet kan tjäna är livet självt: ”arbetet är en särskild form av samtal mellan människor, vilket tjänar till att upprätthålla och utveckla det mänskliga livet.” Om arbetet ej tjänar livet är det ej arbete, ty från livet härleder det sitt värde.

Om arbetet är ett samtal, kan det liksom talet rara sant eller falskt. När det finns lögn i arbetet finns det utsugning. Tischner finner inte de vanliga definitionerna av utsugning tillfredställande. Eftersom arbete är samtal/-arbete mellan människor för det gemensamma goda är utsugning ”en störning av den grundläggande strukturen i arbetets dialog.” Det handlar åter mera om etik och om människan än om ekonomi och produktionsförhållanden. ”En störning i arbetes dialogstruktur av detta slag tänker jag kalla för en moralisk utsugning av arbetet. Iden om den moraliska utsugningen av arbetet är det allmänna. Särfallet utgörs av utsugningen i form av oskälig betalning för ett arbete.” Tischner säger vidare att den utsugnes smärta framförallt är en moralisk smärta. Utsugningen gör ont på samma sätt som lögnen, som sveket. Sådana ord förutsätter naturligtvis att arbetet inte ses enbart som medel till materiell behovstillfredsställelse eller ett naturens tvång. Arbetet är tvärtom något som emanerar från människans goda vilja. Människan arbetar när hon låter sina behov vänta… Därför är utsugning eller missbruk av arbetet ett angrepp på människan själv, på det mänskligaste hos människan. Utsugningen är en form av svek mot människan. Hon klarar fysiska plågor, hunger, etc. om det är nödvändigt. Naturens tvång uthärdar hon. Men, säger Tischner, de onödiga plågorna måste hon vända sig emot. Hon står inte ut med moraliska bördor. ”Att resa sig mot den moraliska utsugningen är en grundläggande plikt för samvetet, Samvetets uppror mot den moraliska utsugningen av arbetet är en fråga av första rang. Frågan om värdigheten kommer före frågan om arbetet och betalningen.”

Jag har refererat de första sex avsnitten av boken. Den som något känner de påvliga socialencyklikorna känner igen mycket, inte minst från den senaste. Men man har också en bestämd känsla av att den typiskt östeuropeiska, särskilt polska, situationen spelar en avgörande roll. Arbetet hindras främst av en stelbent planekonomi och partiets dominans av alla viktiga beslutsfunktioner. Arbetet förlorar sin mening när arbetarna inte i frihet far utföra ett arbete som tjänar livet och det gemensamma goda. ”Det polska arbetet är sjukt” lyder rubriken på den i boken återgivna predikan som Tischner höll vid Solidaritets kongress. Hela tiden är denna polska problematik närvarande i boken, liksom de för folket i en totalitär stat så akuta problem som återspeglas i rubriker som ”Makten”, ”Övertalningen”, ”Sveket”, etc. Det är ganska naturligt att den typ av etisk argumentation som Tischner företräder finner ett starkt gensvar, – i Polen.

Kan den finna gensvar också på andra håll i världen, eller passar den katolska socialläran och denna typ av etisk argumentation bäst i ett samhälle som just kränker människans frihet och värdighet som moralisk varelse, medan den rent ekonomiska utsugningen trots allt inte är ett lika stort problem? Det är svårt att svara på. Det förefaller som om man i Latinamerika förvisso gärna hänvisar till Kyrkans sociallära när man kritiserar orättfärdiga förhållanden, men att socialläran ändå upplevs som klart otillräcklig av basgrupper och befrielseteologer när det gäller att analysera samhället och peka på de grundläggande orsakerna till problemen. Härav den kontroversiella användningen av marxismen som analysredskap.

Och hos oss? Vi har visserligen den frihet som Polens folk kämpar för, men det är ändå befogat att fråga: Är arbetet hos oss ett uttryck för samtal mellan människor? Främjar vårt samhälle människans värdighet? Är friheten en frihet hos en fri människa som leds av sitt samvete och i sitt arbete styrs av den goda viljan, viljan att sörja för andra? Frihet kan ju ändå inte vara frihet att göra vad man vill, demokrati kan inte vara att majoriteten alltid har rätt, privat ägande leder lika litet som statligt av sig själv till det goda. Om dessa ting har Tischner i anslutning till katolsk moralteologi kloka ord att säga. Är det inte en klar risk med att diskutera samhällslivets inriktning enbart i formella, organisatoriska och ekonomiska termer? Materialismen i kommunistiska samhällen är ideologisk, programmatisk. Materialismen i vårt samhälle är pragmatisk, men icke desto mindre allestädes närvarande. Är ”individens” behovstillfredsställelse det högsta goda?

Tischners bok ställer frågan om en etisk argumentation av hans typ vore möjlig här. Det finns all anledning att fundera över om inte ”människans värdighet” vore ett tema också för oss.