Springaren i Böhmen

Året var 1923 och platsen var Prag. Tjeckoslovakien hade fem år tidigare äntligen blivit en fri och självständig stat, efter århundraden av längtan och ibland kamp. Ur den brokiga blandningen av folkgrupper som hade tjeckiska, slovakiska, polska, ungerska eller tyska som modersmål skulle den tjeckoslovakiska staten växa fram, fri från Donaumonarkins band och traditioner. Även katolska kyrkan – som ibland har framställts som Habsburgarnas hantlangare och nationellt opålitlig – såg som sin uppgift att medverka i den tjeckiska uppbyggnaden.

Den unge bondsonen Frantisek Silhán från norra Böhmen fascineras av denna vision. Han lämnar sin fädernegård samt sina älskade hästar och inträder i jesuitorden. Efter noviciatsåren följer studieår i Holland och Italien. Där hade friplatser erbjudits för de unga tjeckiska medbröderna. Erbjudanden från Tyskland och Österrike kunde av politiska skäl inte tas emot. Efter prästvigningen år 1933 följer specialstudier i filosofi vid Gregorianska universitetet i Rom. Men det gäller att bygga upp den tjeckiska ordensprovinsens arbete. Frantisek blir professor i filosofi, sedan studieledare och rektor för de tjeckiska medbrödernas filosofiska och teologiska utbildning. För honom en drömuppgift helt motsvarande hans visioner. ”Som att träna upp ridhästar. Varenda en har sin egen karaktär, chans och charm”, berättar han senare i livet. Året är 1936.

Två år senare kommer Hitler och ”hämtar hem” de sudettyska delarna av Tjeckoslovakien medan Europa ser på. Ett år senare utbryter andra världskriget. Jesuiternas högskola blir stängd. Kriget med sin ockupation, sina tvångsåtgärder, sitt nät av underrättelseverksamhet, sitt misstroende, sina förföljelser och offer – allt skapar en ohygglig atmosfär. Ingen som inte upplevt liknande förmår föreställa sig denna. Frantisek Silhán är själasörjare, rådgivare, nödhjälpare. Inte minst för ordenssystrarna som i den allmänna upplösningen mot krigets slut i honom får en kunnig och klok stöttepelare.

1945. Än en gång blir Tjeckoslovakien fritt. För andra gången den stora chansen att medverka i den andliga uppbyggnaden av samhället. Frantisek Silhán får stort ansvar i det: han blir provinsialföreståndare för den tjeckiska jesuitprovinsen.

Mer än så. Han blir ärkebiskopens i Prag – han heter Beran – rådgivare och medhjälpare. Det gäller kyrkans uppbyggnad- och insatser i hela landet. Förhoppningarna och entusiasmen är stora, men de krossas brutalt efter bara tre år. Genom en kupp blir Tjeckoslovakien lydstat under Moskva.

När säkerhetspolisen ockuperar jesuiternas hus vid Ignatiuskyrkan vid Jecná råkar provinsialen Silhán var hos ärkebiskopen. Intet ont anande återvänder han hem, rakt i händerna på polisvakten som sitter vid klosterporten. Vem är ni? Pater Silhán. Han får passera. Polisen söker pater provinsial, inte pater Silhán. Han eskorteras till matsalen dit alla medbröderna är sammanfösta. De bleknar när de ser honom komma in. Inte ett ord. – På kvällen får alla gå till sina rum. Polisen med stor vaktstyrka inväntar pater provinsial. På medbrödernas inrådan lämnar denne huset nattetid på ett nog så äventyrligt sätt. Dagen därpå börjar jakten på ”Vatikanens spion nummer ett”. Han jagas genom hela landet. Och åker fast.

Pressen är fylld av den händelsen. ”Spontana” telegram till domstolen: ”Död åt denne folkförrädare”. Han får ”bara” 25 år. Cirka ett år tillbringar han ensam i sin fängelsecell. ”När det var kaffe, så var det morgon, var det soppa, så var det kväll.” – Att du inte blivit galen! – Ja, somliga har blivit det. Men Gud var med mig. En månad klarade jag med hjälp av alfabetet. – ? – Ja, idag tänker jag bara på ord som börjar med A: Alfabet, Antonius, Amsterdam, Algebra. I morgon tänker jag bara på B: Budapest, Basedow, Barometer, Barmhärtighet. När alfabetet tagit slut hade en månad gått. (Anm. Försök en gång att klara fem minuter med den metoden!) – En annan månad klarade jag genom att i tankarna bygga en skola för 500 pojkar. Terrängen. Lärarrummet. Tills jag visste var i varje klassrum kritan kom att ligga, hade ytterligare en månad gått. – Sen följde år av vanligt fängelse och arbetsläger. Där träffade provinsialen flera av sina medbröder samt många andra präster och ordensbröder. Han stimulerar, entusiasmerar, stöder.

Är själasörjare. ”Vi har firat eukaristin mellan timmerlassen i snön”, triumferar han ännu åratal efteråt.

1968. Pragvåren. Efter 15 år blir pater Silhán fri. Processen ogiltigförklaras. För tredje gången ser han chansen att förverkliga ungdomsårens visioner: att medverka i sitt folks återuppbyggnad på kristen grund. Hungern efter andliga värden är stor. Men glädjen blir kortvarig.

Den slutade den 28 augusti samma år. Pater Silhán häktas på nytt. Den gamla domen får rättslig verkan igen. På grund av dålig hälsa slipper han dock fängelserna. Han får husarrest.

Inte långt från Tabor, en stad som ligger fem mil från Prag, i ett litet hus i en liten by med namnet Radvanov hade bl.a. ärkebiskop Beran ”anvisad bostad”. Ytterligare någon prelat ”fick” bo i samma hus. Hit placerades pater Silhán. Där fanns också en vaktmästare som gjorde heder åt sin titel. – Snart hade pater Silhán listat ut olika sätt att kunna vara verksam trots husarresten. Han brukade veta när vaktmästaren tog ledigt. Han hade även rätt att en gång i månaden besöka en specialläkare i Prag. Det blev många själavårdskontakter, korta reträtter och inte minst sammankomster med medbröderna, och överläggningar med ordenssystrar vilkas klosterstruktur slagits i spillror. Nog fanns det unga flickor som ville bli ordenssystrar även om det inte fanns någon synlig kommunitet. Pater Silhán visste råd samt ordnade behövliga kyrkliga tillstånd. Och så skrev han brev, så intetsägande, att brevcensuren hade mycket att grubbla över. Inte gick det att stoppa Frantisek Silhán.

När han var nära 75 år gammal blev han en dag flyttad till ett Caritashem i Moravec i Mähren, cirka 15 mil från Prag. Caritashem, det låter fint. Som ett svenskt konvalescenthem, idel rum med dusch och wc, mattor i hallen och telefonhytt, och en mysig brasa under mörka dagar. – Verkligheten var en annan: ett fyrtiotal gamla och sjuka präster och ordensbröder, blinda, halta, orkeslösa som stöder varandra, ihopfösta vid två korridorer. Vid varje korridorsända en kran med rinnande kallt vatten. Här finner Frantisek åter en uppgift: att pigga upp dem. Mer än så. Att i omgivningen fira mässa, höra bikt, predika, ge en reträttdag. Givetvis får han inte det. Han har förlorat sitt arbetstillstånd som präst för ett kvartssekel sen. Ingen kulthandling får han utöva utan statens tillstånd. Men det går tydligen ändå. Hur ofta har han inte i Prag firat eukaristi vid ett köksbord, bakom neddragna gardiner. Och i byarna i Mähren helt öppet. – En dag en stor husundersökning i Caritashemmet. Dessa gamlingar är misstänkta. De sängliggande lyfts ut ur sina sängar så madrasserna kan undersökas. Polishundar i korridorer och i trädgården, soldater med kulsprutegevär, strålkastare på taket. Pater Silhán blev av med några böcker, en del brev, skrivmaskinen och lite utländska pengar. – Razzian gav inte vad somliga hoppats på. Adresserna till sina kontakter över hela världen har pater Silhán sedan länge i huvudet. Har man tränat en hel månad med alfabetet så kan man. För femtielfte gången protesterar han mot övergreppet. Av princip och alla instanser igenom, ända upp till president Husak. Denne vet ju hur det är, han har själv suttit i kommunistiskt fängelse. Pater Silhán vet att protesterna inte ger mycket resultat. ”Men dom skall i alla fall uppleva att man inte ger sig.”

Så fortsätter han. Han gav sig aldrig, på 45 år. ”Man är som en ridhäst vars framben är bundna – livet igenom. Men man lär sig att springa, om än på annat sätt än man trott i sin ungdom. Värre är det inte.”

Nej, värre var det egentligen inte. Han fortsatte in i det sista. Kort efter att han fyllt 80 år – vilken fest tillsammans med tacksamma och beundrande medbröder och ordenssystrar! – upplevde han att hans hjärta var slitet. Det sviktade. Inte han själv. Efter fullbordat lopp, obruten i sin själ och med glimten i ögat inställde han sig hos sin ungdoms Herre: ”Ta repen ifrån frambenen, Herre, jag skulle äntligen så gärna vilja springa . . .”

Vi begravde honom en kall februaridag, 1985 i Moravec.

Övers.: Carl- Gunnar Johanson