Tro möter tro – Om dialogen mellan kristendom och hinduism

I fråga om dialogen med andra religioner har de senaste tjugo åren inneburit tillväxt och nya upptäckter. För tjugo år sedan studerade jag hinduisk religion och kultur, för att jag skulle kunna presentera Kristus för hinduerna på ett sätt som var bättre anpassat till deras sätt att tänka. Senare försökte jag upptäcka hinduismens okände Kristus, för att jag skulle kunna få hinduerna att känna igen den Kristus jag predikar för dem som sin egen, men samtidigt som någon som i högre grad uppfyller deras djupare strävanden. I dag för jag en dialog med mina hinduiska bröder, och ser fram emot ett ömsesidigt berikande och samarbete när det gäller att bygga upp en ny mänsklighet.

Jag skall inte här redogöra för denna historia. I stället anser jag det meningsfullare att betrakta den situation i vilken jag just befinner mig.

Ett av de anslående kännetecknen på vår tids indiska erfarenhet är den sociala, kulturella och religiösa pluralismen. I Indien uppstod två stora världsreligioner: hinduismen och buddhismen. Indien är också världens tredje muslimska land, med omkring 75 millioner muslimer av en totalbefolkning på 640 millioner. De kristna är en minoritet på 15 millioner. Alla lever vi tillsammans i en sekulär demokrati.

Bortsett från enstaka sammanstötningar mellan religionerna har Indien en lång tradition av tolerans på religionens område. Denna tolerans har varken lett till synkretism eller likgiltighet, utan har snarare upplevts som ett ställningstagande för de egna rötterna och respekt för varandra.

Hur upplever jag då denna situation som kristen och i ljuset av min tro? Jag har lärt mig att respektera hinduismen. Jag har mött hinduismens heliga män, jag har beundrat deras rika andliga erfarenhet och jag har lärt av dem. Handlingsmänniskor som Mahatma Gandhi inspirerar mig. Jag har läst deras skrifter, och de har givit näring åt mina böner och åt min eftertanke. Jag har rört vid Gud i deras djupt religiösa symboler och konstnärliga skapelser – i musiken, dansen, skulpturen och andaktslitteraturen, liksom i den text vi läste tillsammans under bönen nu i morse.

Jag vill inte säga att dessa inte har blandats med brister och ofullkomligheter, misstag och till och med vidskepelse, men jag kan ändå urskilja och försöka nå det äkta. Jag kan inte undgå att här se Guds hand – uppenbarande, inbjudande, kärleksfull, utgivande sig själv. Här finner jag ett handlande av Gud, som vill frälsa alla människor. Jag kan inte bevisa det, men jag kan inbjuda att ta del av denna erfarenhet.

Kristendomen har funnits i mitt land i tjugo sekler. Den har till största delen varit en främmande religion. I Indien, liksom i resten av Asien, har den knappast förmått hävda sig gentemot andra stora religioner, till exempel hinduismen. Ä andra sidan får hinduismen nu nytt liv av olika förnyelserörelser. Kristendomen däremot ser ut att vara på väg att bli en minoritet till och med i så kallade kristna länder. Jag drömmer inte längre om en tid då hela världen kommer att bli kristen. Här har vi förvisso ett tidens tecken, som ger anledning till eftertanke.

Ett annat tidens tecken är det inflytande som Kristus har haft i Indien, oberoende av kristendomen, till och med trots denna. Evangelierna blir lästa. Kristus respekteras som en stor guru. Män som Gandhi har trovärdigt sagt sig följa hans lära, men de har också givit nya perspektiv åt religionsteologin och åt evangelisationen.

Jag tror inte längre att en hindu kommer att dömas till helvetets eld om han inte bekänner sig till Kristus. Jag tror inte bara att han blir frälst om han lyder sitt eget samvete, han upplever Gud i och genom sin egen religions symboler och strukturer.

Jag tror att dessa religioner inte bara är människans strävan att nå Gud, utan också Guds sätt att sträcka sig ned till människan, även om det där finns mycket av mänskliga begränsningar och till och med synd. Jag anser att evangelisationens syfte är att frälsa inte bara människans själ, utan hela människan. Den sociala, ekonomiska och mänskliga utvecklingen blir till integrerande beståndsdelar av evangelisationen.

I denna uppgift att bygga upp en ny mänsklighet ser jag de andra religionerna inte som fiender utan som bundsförvanter och samarbetare, som erbjuder en religiös dimension åt människornas sökande efter ett helt och fullt liv. En dialog med andra religioner är alltså ett nödvändigt komplement till förkunnelsen.

Är det då, i detta religiöst pluralistiska sammanhang, fortfarande meningsfullt att förkunna Kristus som det enda namn i vilket alla människor kan finna frälsning, och att kalla alla att bli lärjungar genom dopet in i kyrkan?

Det traditionella svaret är att även de som följer andra religioner blir frälsta av Kristus, trots att de inte känner till honom. De andra religionerna har bara ordets frö, medan kyrkan har ordet i dess fullhet.

Därför är evangelisationen ett tecken på medvetenhet och fullbordan. Gud kallar alla människor till denna fullhet. Det svaret kan verka attraktivt, men om man tittar efter finner man liknande absoluta anspråk i andra religioner. Krishna, som hinduerna tror är Gud i människogestalt, säger till exempel i Bhagavadgita åt sin lärjunge Arjuna:

”Även de som följer andra gudar,

och som dyrkar dem i tro,

också de offrar endast åt mig

även om det inte sker enligt lagen.”

En dialog mellan religionerna i en sådan situation blir en kollision mellan absoluta anspråk, som försöker ställa varandra i en relativ dager. Å andra sidan har Andra Vatikankonciliet gjort mig medveten om att kyrkan är en pilgrimskyrka, vars uppfattning av tron, uttryck för tron och liv i tron inte bara är historiskt betingade och begränsade utan också verkar genom mänsklig svaghet och synd.

När jag mötte andra religioner, och inte ville låta triumfatorisk, började jag undra om jag verkligen kan skriva under på kyrkans anspråk på att rymma hela sanningen, i synnerhet när jag i andra religioner finner områden av sanning och erfarenhet som inte syns allt för tydligt i min egen.

Detta tvivel får mig att på nytt tänka igenom mina anspråk, och gör mig så småningom medveten om en hel rad överförenklingar som jag brukar hemfalla åt.

Först och främst inser jag att jag gärna identifierar den synliga kyrkan med Guds rike. Riket är en eskatologisk realitet som är närvarande och aktiv här i världen i dag, men som kommer att förverkligas till fullo först på den yttersta dagen. Inte heller vet vi vilken form detta förverkligande kommer att ta. Inte ens Guds rike som en begränsad och växande realitet identifieras med kyrkan, utan är lika omfattande som andens närvaro och verksamhet i världen.

Kyrkan är Guds rikes sakrament, det vill säga Guds rike är verkligt och symboliskt närvarande i henne, men kyrkan identifieras inte med Guds rike. På så sätt ”förmedlar” kyrkan Guds rike. Vad den saken beträffar så är också de andra religionerna symboliska medlare, var och en på sitt sätt.

De inbördes relationerna mellan olika symboliska medlare kan vara komplexa. Jag skall senare föreslå några modeller för hur man kan uppfatta detta, men hur som helst kan vi knappast stå fast vid några anspråk på att kyrkan äger hela sanningen.

För det andra identifierar jag i dag inte längre kyrkan med Kristus, och jag gör inte för kyrkans räkning några anspråk som normalt tillkommer Kristus, till exempel att vara den unike och allomfattande medlaren. Däremot har jag en tendens att överförenkla Kristus den människoblivnes komplexa realitet, och hans mysteriums eskatologiska natur.

Guds ord är ett kosmiskt mysterium. Det finns sedan världens begynnelse, och det kommer att finnas- intill änden – verkande i världen på olika sätt och ledande den till helhet och fullbordan. Ordet som blir kött i Jesus tar på sig en begränsning i historien. Detta manifesterande är inte samma sak som ordets manifesterande i skapelsen, eller vid tidens ände.

Jag har en tendens att förväxla den historiske Jesus med den kosmiske Kristus. Jag använder alldeles för lätt sådana ord som ”slutgiltig” och ”yttersta” i fråga om Jesus, i stället för att använda dem om den kosmiske Kristus i sant eskatologisk bemärkelse.

Att förstå den unika relationen mellan den kosmiske Kristus och den historiske Jesus är kanske lika svårt som att förstå mysteriet med gudsmänniskans inkarnation. Detta är dock ingen anledning för mig att identifiera de båda med varandra, än mindre att blanda ihop dem.

Med båda dessa klargöranden i åtanke kan jag nu försöka att i stora drag rita upp en helhetssyn, i vars sammanhang man kan ta upp specifika problem. Gud har en plan för världen. Han vill föra samman allting i en ny himmel och en ny jord. Han önskar förena alla människor i en kärlekens, frihetens och rättvisans gemenskap. Han uppenbarar och förverkligar denna plan genom att dela sitt eget liv med människorna genom ordet och anden.

När jag mötte andra religioner,… började jag undra om jag verkligen kan skriva under på kyrkans anspråk att rymma hela sanningen.

Denna Guds själskommunikation sker i världen genom en stor mångfald av symboliska medlare, men målet är alltid det samma – att bygga upp en ny frihetens, gemenskapens och rättvisans mänsklighet. De olika religionerna, och till och med profana rörelser, tjänar denna Guds plan för världen.

Detta gäller Jesus, och i synnerhet kyrkan. Jesus är medveten om sin speciella relation, som är unik i Guds plan. Kyrkan fortsätter Jesu verksamhet, och bekräftar hans speciella relation. Hon kallas till en tvåfaldig tjänst – att dels vittna om Guds rike och främja dess förverkligande i världen, och dels förkunna Jesus och bygga upp en lärljungagemenskap.

Det sistnämnda är ett sätt att tjäna det förstnämnda. När kyrkan utför den första tjänsten, upptäcker hon att Guds mysterium är verksamt överallt, på olika sätt. Hon gör inte anspråk på någon exklusivitet. Hon upptäcker en trons gemenskap. Hon kallas till dialog och samarbete. Hon ger sitt specifika bidrag till Guds rikes integrerande helhet.

Då hon förkunnar Jesus intar hon en särställning. Hon vittnar om sin specifika tro. Hon välkomnar dem som Gud kallar till denna gemenskap, och som av eget fritt val bestämmer sig för att ingå i den. Detta val ger ingen rätt till hedersbetygelser eller överlägsenhetskänslor. Kallelsen gäller ett särskilt sätt att tjäna.

Hur ser jag då på relationen mellan religionerna i samband med denna helhetssyn? Jag utgår från att alla religioner är trosengagemang som leder till samma mål. Varje religion har sin trosvision, och vill gärna sätta sig själv i centrum. Men ingen religion kan göra anspråk på en överlägsen vision, som sätter in alla andra visioner i ett övergripande mönster. Ingen enskild vision kan på förhand urskilja hela det framträdande mönstret av inbördes relationer i dettas rörelse mot sin fulländning. Det är Guds hemlighet.

Hur ser jag på relationen mellan religionerna inom denna parameter? Jag skall granska några modeller som föreslagits, och sedan skall jag föreslå en egen..

Den första modellen är en växande organism. Den troende tror att hans egen religion är den mest fullkomliga, och ser hur den växer genom att integrera allt som är sant och gott i andra religioner. Detta sker faktiskt när en stor religion möter mindre stamreligioner, som till slut mister sin separata identitet.

Däremot är det inte på det viset i fråga om två stora religioners inbördes relation. De kan lära av varandra och de kan växa, men ingen av dem kommer att eliminera den andra. Denna modell är därför ensidig, och otillräcklig när det gäller att förstå den religiösa pluralismen.

De olika religionerna, och till och med profana rörelser, tjänar Guds plan för världen.

Nästa modell är den rakt motsatta. Den går ut på att de olika religionerna bara är olika benämningar på en och samma verklighet. Religionerna är i själva verket en och den samma. Denna modell helt enkelt förnekar pluralismens existens. Den strider mot all erfarenhet.

En modell som mycket ofta används i Indien av hinduer går ut på att de olika religionerna liknar olika floder som rinner ut i samma ocean. Målet är det samma, vägarna är olika. Varje religion uppfattar olika aspekter av samma Gud. Denna modell är otillräcklig. Religionerna uppfattas som parallella linjer som aldrig möts till slut. Det finns inget gemensamt perspektiv. Det finns ingen ömsesidig påverkan, ingen konvergens. Det finns inget behov av dialog. Det är meningslöst att gå över från en religion till en annan.

En fjärde modell ser religionerna genom en prisma. De olika ljusstrålarna är olika återspeglingar, men de smälter samman i varandra. Denna modell pekar på en viss inbördes relation, men den ser religionerna som delar av en enda helhet. Den försöker påvisa de religiösa meningsskiljaktigheternas ursprung, men den säger inte hur de skulle kunna övervinnas.

En annan modell som föreslagits går ut på att de olika religionerna är olika språk. Alla språken beskriver samma verklighet. Varje språk är ett särskilt sätt att se på världen. De kanske behandlar samma verklighet, men de gör det inte på samma sätt. De använder sig av olika symboler. Att översätta från ett språk till ett annat är möjligt, men inte alltid lätt. Det finns en gemensam erfarenhet som uppfattas och uttrycks med hjälp av olika symbolsystem. Denna modell tar hänsyn till både olikheterna och det gemensamma, men den lägger religionerna på samma nivå som språken – bara mänskliga och kulturella fenomen. Guds kallelse och människans trosengagemang har ingen plats i denna modell.

Den modell jag själv tycker är intressantast föreställer en grupp människor som kallats att bygga upp en gemenskap. Alla har samma kallelse, och alla är medvetna om den. Var och en har sin egen särskilda förmåga, som han eller hon ställer i gemenskapens tjänst. Denna förmåga anses vara en gåva från Gud och ett uppdrag. Var och en har sitt eget bidrag att ge, och arbetar utifrån sitt eget perspektiv. Men gemenskapen byggs bara upp när alla samarbetar med sina olika förmågor. Att bli medveten om Guds kallelse och gåva i gemenskapens sammanhang, och att engagera sig för Gud och den gemenskap man skall tjäna, ingår i processen.

En analog modell föreställer de olika ordnarna och andra grupper i kyrkan. Varje orden representerar en viss nådegåva som hör hemma i ett visst område av tjänandet. Alla är de kallade att tjäna kyrkan och världen. För att kunna tjäna effektivt sprider varje orden sina egna ideal, och rekryterar personer som samtidigt anses ha blivit särskilt kallade av Gud. För varje grupp är denna kallelse ett specifikt sätt att förverkliga varje kristens doplöfte, men man respekterar också varandras kallelse och engagemang. Man är öppen för samarbete. Man lovar och tackar Gud för hans gåvors rikedom och mångfald. Man är öppna för varandra inte bara for att kunna samarbeta, utan också för att lära av varandras perspektiv och erfarenhet och för att ömsesidigt berika varandra. Vi strålar samman när det gäller att bygga upp kyrkans och världens gemenskap.

I sista hand är religionen inte ett system av lärosatser, ritual eller uppföranderegler. Religionerna är grupper av människor som har hört Guds kallelse, och som har svarat honom med att engagera sig i tron. De är alla medvetna om att kallelsen inte är något personligt privilegium, utan ett uppdrag att bygga upp människornas gemenskap.

Pluralismens rika mångfald är en Guds gåva till världen. Mångfalden är hans skaparkrafts rikedom.

Denna gemensamma medvetenhet inbjuder dem att lyssna på varandra i dialog, att lära av varandra, att upptäcka sin grundläggande gemenskap och hur de kompletterar varandra. Var och en växer genom att integrera den andres rikedom. Men deras gemensamma uppgift är att bygga upp inte varandra, utan gemenskapen. Denna gemenskap ber dem inte att offra sin individualitet. Gemenskap kräver inte likformighet. Pluralismens rika mångfald är en Guds gåva till världen. Mångfalden är hans skaparkrafts rikedom.

Hur placerar jag mig själv i detta sammanhang? Gud har för mig uppenbarat det mysterium som verkar i världen. Dess omfattning är lika stor som världen, och det verkar på olika sätt. Jag tror att detta mysterium är kopplat till Jesus på ett alldeles särskilt sätt.

Jag har lärt av erfarenheten att det inte är någon förutsättning för att man skall kunna deltaga i mysteriet att man har tagit ställning för Jesus i kyrkan. Gud kallar alla människor att deltaga i hans frälsningsplan, men somliga kallar han till kyrkan.

Jämte alla andra har jag kallats att bygga upp en lärjungagemenskap. Att bygga upp Guds rike är ett av kyrkans främsta uppdrag. Dialogen med andra religioner är ett sätt att nå detta mål.

Kyrkan har kallats inte att bygga upp sig själv, utan att tjäna, att offra hela sitt jag i Jesu egen efterföljd. Precis som Jesus dog för att uppstå till ett nytt liv, på samma sätt är jag öppen för möjligheten att kyrkan också har kallats att dö på det att världen måtte leva. Denna död är inte destruktiv, utan ger upphov till ett nytt och fullödigare liv.

Vad betyder dialogen mellan religionerna i praktiken? Ett sydasiatiskt biskopsmöte för fyra månader sedan hade följande att säga om dialogen med hinduismen:

”Dialog främjar ömsesidig förståelse och ömsesidigt berikande genom gemensam bön, delade erfarenheter och delad eftertanke. På så vis fördjupar vi inte bara vår gemensamma insikt i sanningen, utan också vårt gemensamma engagemang i att ge en religiös dimension åt människornas strävan efter ett fullödigare, fredligt liv i frihet, gemenskap och rättvisa. Eftersom religionerna skall tjäna världen, kan den mellanreligiösa dialogen inte begränsas till det rent religiösa området, utan måste omfatta livets alla dimensioner – den ekonomiska, den samhällspolitiska, den kulturella och den religiösa. Det ingår i deras gemensamma engagemang för den mänskliga gemenskapens fullödigare liv att de upptäcker hur de kompletterar varandra, och hur angeläget och relevant det är med dialog på alla nivåer – den socioekonomiska och intellektuella lika väl som den andliga, både bland gemene man i vardagslivet och bland forskare och människor med djupa religiösa erfarenheter.”

Kyrkan har kallats inte att bygga upp sig själv, ulan att tjäna, alt offra hela sitt jag i Jesu egen efterföljd.

I fråga om hinduismen och kristendomen i Indien i dag, ser jag fram emot ett projekt i följande stil:

Båda religionerna har både positiva och negativa sidor. De kompletterar och korrigerar varandra i det indiska folkets tjänst.

På den ekonomiska nivån kan det kosmiska perspektiv och den integrerande humanism som kännetecknar hinduismen, i förening med den kristna tonvikten på det religiösa engagemangets sociala och strukturella dimensioner, skapa en positiv atmosfär för kampen för rättvisa mot sådana onda krafter som den av kastsystemet stärkta feodalismen, den passiviserande fatalismen och den kristna tendensen att privatisera och ritualisera religionen, och att lättvindigt acceptera status quo.

På den sociala nivån är friheten och gemenskapen i Kristus värden som kan främja en radikal humanism. Detta bekräftas också inom hinduismen av medvetenheten om det absolutas närvaro i varje enskild individ, och stärks av samtida samhällsreformatorer som Gandhi och ’hagore. Gemensamt kan hinduismen och kristendomen befria människorna från de olika samhällsskiktningar som håller dem förslavade.

På den psykologiska nivån kan den hinduiska traditionen med inbördes beroende och ömsesidig solidaritet, gynnade av sociala institutioner som storfamiljen, leda till konformism och inåtriktning.

Kristi nya befallning att älska varandra ända intill döden kan utmana sådana attityder, och leda till en radikal omvandling av samhället. Å andra sidan kan kristendomen få en större känsla för gemenskap och deltagande.

Den fullödighet och ordning som kännetecknas av den milda och klassiska hinduiska kulturen, så som vi till exempel ser den i konsterna, kan motverka de olika formerna av alienation i vår tids indiska samhälle.

På den religiösa nivån kan den indiska inåtriktningen komplettera den kristna erfarenheten ax ett personligt möte med Gud i form av kärlek och engagemang. När den samtida kristendomen försöker betona det befriande handlandet, betonar hinduismen den erfarenhetsmässiga insikten i Gud genom olika vägar (margah). På så vis kan hinduismen och kristendomen tillsammans bygga upp ett nytt Indien.

Som kristen fortsätter jag att vittna om Jesus och hans goda budskap, och välkomnar lärjungar som känner sig kallade av Gud att ingå i gemenskapen och som av eget fritt val bestämmer sig för att göra det. Jag tror att min dialog med anhängare av andra religioner bidrar till allas tillväxt i sitt eget trosengagemang, liksom i sin goda vilja för Guds rikes upprättande, så att han kan bli allt i alla.

Övers.: G. Gällmo