Sekter i Latinamerika

Den 13–22 oktober 1991 reste påven Johannes Paulus II för andra gången till Brasilien. Uppenbarligen ville han inom ramen för förberedelserna av 500-årsminnet av kristendomens ankomst till Latinamerika understryka katolska kyrkans närvaro och roll på denna kontinent.

Men i samma stund som påven landade i Natal, i landets nordöstra del, och hälsades av cirka 100 000 människor, samlades lika många medlemmar i evangelikala fundamentalistiska samfund på fotbollsstadion i Rio de Janeiro, för att demonstrativt visa upp framstegen i sitt missionsarbete i landet och prisa Gud för dessa.

För första gången upplevde brasilianarna, och med dem hela Latinamerika, åtminstone på TV, massornas entusiasm för påven, och samtidigt för en religiös utveckling som förkastar honom och katolicismen.

Översvämning av sekter

Detta dubbla skeende pekar på tillspetsningen av ett av de ”problem av omfattande betydelse” som Latinamerikas katolska kyrka måste ta itu med efter ett halvt årtusendes närvaro på den amerikanska kontinenten, nämligen ”sekternas inträngande” (Puebla-dokumentet, 419; se Signum 1979:5).

Visserligen begränsar sig sekternas eller de ”nya religiösa rörelsernas” uppkomst och utbredning i dag inte enbart till Latinamerika, men här far detta fenomen en särskild karaktär: för det första berör det ett traditionellt katolskt område, och för det andra upplevs sådana rörelser, som här för det mesta är av kristet ursprung, som ovanligt vitala och aggressiva mot katolska kyrkan. I flera kyrkliga dokument från de senaste åren talas det därför i detta sammanhang om ett ”verkligt hot mot kyrkan”.

Chocken är inte grundlös. De senaste tjugo åren uppvisar en sådan utbredning av olika religiösa grupper och organisationer, att man nästan kan tala om en ”översvämning”. Vad beträffar de statistiska uppgifterna, lär antalet katolskt döpta latinamerikaner som anslöt sig till samfund av annan konfession redan 1986 ha uppgått till cirka 10 000 om dagen. En dryg åttondel av Latinamerikas samlade befolkning tillhör numera inte längre katolska kyrkan. Vid sekelskiftet kommer siffran enligt beräkning att vara nästan en fjärdedel.

Även om sådana prognoser inte slår in till hundra procent, låter dock de nya rörelsernas nuvarande strategier förmoda att de i fortsättningen kommer att få en avsevärd tillströmning. Katolska kyrkans farhågor beror inte bara på att hon kan konstatera ett krympande inflytande i samhället. Hennes möjlighet till evangelisering, denna väsentliga del av kyrkans väsen, utsätts för ytterligare belastning.

Från kyrkligt håll befarar man att ”sekternas vår kan komma att betyda katolska kyrkans vinter” (kardinal L. Moreira Newes, Säo Salvador de Bahia). Fenomenet med sekternas inträngande betraktar kyrkan dock inte bara som ett hot, utan också som en utmaning, som kan leda till en omprövning av väsentliga aspekter av hela hennes pastorala koncept på denna kontinent.

Ursprung i USA

Beteckningen ”sekt” för de ovan nämnda grupperna och organisationerna är enligt många forskares uppfattning inte särskilt lämplig, därför att dess nedlåtande klang försvårar en saklig analys. Å andra sidan har sociologerna ännu inte hittat något bättre ord för att markera de väsentliga olikheterna mellan dessa rörelser och kyrkorna. Åtminstone det pastorala språket borde kunna ersätta ordet ”sekt” med till exempel det mindre exakta uttrycket ”religiöst samfund”.

På grund av sina olika typer är inte alla ”sekter” i Latinamerika lika stora utmaningar. Det centrala problemet är i dag utan tvivel utbredningen av evangelikala fundamentalistiska grupper och organisationer. Dessa har enligt egen uppgift uppställt som sitt mål att genomföra ”den andra reformationen”, denna gång framför allt i Latinamerika och i överensstämmelse med fundamentalismens religiösa och politiska föreställningar.

”Fundamentalism” är som bekant ”ett nytt ord i allas mun” (Pfiirtner), som behöver förklaras. I denna artikel avses den protestantiska strömning som utvecklades ur den evangelikala rörelsen i USA från slutet av 1800-talet, och som försöker styra det religiösa, sociala och politiska livet med radikalt dogmatiska åsikter och i förbund med konservativa krafter.

Konfrontationen sker alltså inte helt enkelt med protestantismen, så som ibland har varit fallet i det förflutna, och inte ens med evangelikala grupper av europeiskt ursprung, utan med en viss protestantisk strömning som har en egen historia, och som för dagens Latinamerika är minst lika främmande som katolicismen på 1400-talet. Om denna rörelse skulle slå igenom, så måste detta bli till märkbart förfång för hela den fortsatta utvecklingen i denna världsdel.

”Reaktionär evangelikalism”

Den amerikanska protestantismen har genom olika väckelserörelser till största delen fått en egen prägel. Resultatet blev evangelikalismen. Denna var i USA under 1800-talets första hälft nästan identisk med protestantismen. I dess centrum stod den personliga omvändelsen, plikten att omvända andra, den ordagrant tolkade bibeln som trons enda källa och Herrens förväntade snara återkomst.

Mot århundradets slut skärptes konfrontationen med den ”liberala” protestantismen och med evangelikalismens moderata falang, där man accepterade såväl upplysning och moderna vetenskaper med evolutionsteorin och den historisk-kritiska bibelforskningen som nödvändigheten av sociala reformer.

Evangelikalismens radikala flygel, anförd av Sunday, Dwight L. Moody och andra kända predikanter, avvisade bestämt allt som den uppfattade som liberalism, sekularism och ekumenik. Den var eftertryckligt nationalistisk: USA skulle åter vinnas för Gud och leda världen till sanningen. Moody krävde en återgång till trons ”fundament”. Fram till sin död 1899 byggde han upp ett helt imperium av organisationer och skolor, bland annat Moody Bible Institute i Chicago, för att främja fundamentalismen.

Denna fundamentalism utvecklades och vidgades efter första världskriget från rent religiösa och teologiska frågor till sociala. Efter att försiktigt ha närmat sig politiken, samtidigt som man betonat sin opolitiska inställning, beslutade sig fundamentalismen på sjuttiotalet för politisk verksamhet som ett oumbärligt medel för att förverkliga sina religiösa och sociala mål och ingick öppet en allians med USA:s politiska nya höger (”New Right”).

Sedan dess har fundamentalismen blivit en medbestämmande faktor i den inrikes- och utrikespolitik som utövas av USA:s regeringar. I centrum för det politiska engagemanget står bekämpandet av kommunismen, eller det man föreställer sig är kommunism, och stärkandet av USA:s roll inom ekonomin och politiken enligt den nya högerns grundlinjer.

Slutligen avsåg man att hejda tredje världens ”aggressivitet”. Därför prioriterade fundamentalismen på åttiotalet entydigt samarbetet med den nya högerns ”think tanks”, lobbygrupper och andra taktiska organisationer, framför allt Heritage Foundation, Institute for Religion and Democracy (IRD), Council for Inter American Security (CIS) och World AntiCommunist League (WACL). Under samarbetets gång upprättades inom WACL en särskild avdelning för Latinamerika, Conferencia Anticomunista Latinoamericana (CAL).

Utbredning i Latinamerika

Det var i själva verket den nordamerikanska fundamentalismen som lade om kursen för den protestantiska missionen i Latinamerika med anspråk på att förkunna den äkta kristendomen, och därmed gradvis ersätta den katolska kyrkan.

Denna form av protestantisk mission i Latinamerika har visserligen, på grund av lokala förhållanden och skeenden, haft sina upp- och nedgångar, men med tiden har fundamentalismen konsoliderat sig som vägledande strömning. Med denna måste också de historiska protestantistiska kyrkorna komma till rätta. En medlem av deras krets skrev:

”Allmänt kännetecknande för den latinamerikanska protestantismen i hela dess vidd är en konservativ eller fundamentalistisk syn, som kretsar kring den enskildes personliga frälsning och predikar flykten undan världen som vägen till den eviga saligheten.”

Konsolideringsprocessens nuvarande fas inleddes i början av sextiotalet i Brasilien, Argentina och Chile med en ”utrensning av alla vänsterinriktade pastorer”, som beskylldes för att ha besmittats av kommunismen, det sociala evangeliet och modernismen, och med kampanjen ”Evangelism in Depth” (Djupgående evangelisering) under ledaren för Misiön Latinoamericana (LAM), Kenneth Strachan. Kampanjen fick hjälp av flera tusen missionärer som hade utvisats från Kina, av rädslan efter revolutionens seger på Cuba, av det försämrade ekonomiska läget och av vissa regeringars välvilja. Den ledde snart till en brytning med den historiska protestantismen och till upprättandet av egna strukturer och organisationer.

I motsättning till Consejo Latinoamericano de Iglesias (CLAI), som hade grundats 1982 av de historiska och ekumeniskt öppna protestantiska kyrkorna, startades genast Confraternidad Evangelica Latinoamericana (CONELA). Härefter hävdar sig evangelikalismens radikala flygel med allt större framgång. Dess religiösa och politiska erbjudande skall tjäna till att lösa Latinamerikas problem, vilkas rötter inte finns i orättfärdigheten och i massornas nöd, utan i utbredandet av främmande ideologier som modernismen, kommunismen och befrielseteologin.

Kännetecken för fundamentalismen i Latinamerika

På senaste tiden har man i fråga om de fundamentalistiska grupperna och organisationerna kunnat lägga märke till följande:

– De aktiva grupperna förökar sig explosivt, delvis på grund av ”hemgjorda” tvister och utbrytningar, delvis därför att nya utländska missionärer uppträder ”på marknaden”. Man använder sig ofta av den amerikanska marknadsföringens metoder.

– På den religiösa scenen dominerar katolicismen. Den förkastar de fundamentalistiska grupperna och organisationerna. De flesta av dess medlemmar kommer dock från de samhällsskikt som katolicismen har försummat mest, medan en del som visserligen fortfarande är mindre, men också militantare, kommer från den övre medelklassen, som är motståndare till de progressiva krafterna inom katolska kyrkan. Tillsammans uppfattar de sig själva om en ”oförstådd” minoritet.

– ”Den liberala protestantismens död” (J.P Bastian) har också i stor utsträckning förlamat denna som motkraft.

De viktigaste kännetecknen, som är gemensamma för de flesta fundamentalistiska grupper och organisationer, kan beskrivas i följande ordalag:

1. Omvändelsen som ett ögonblickligt ”blixtnedslag”, då människan tar emot Kristus som sin personlige frälsare och en gång för alla förändrar sitt liv. För katolicismen är omvändelsen visserligen också evangeliseringens huvudsakliga mål, men där är den en ständig strävan att fördjupa tron och växa i anden. Metanoia omfattar ånger, förvandling och förnyelse och genomsyrar hela livet.

2. Uppfattningen av uppenbarelsen som en avslutad katalog av meddelanden om Gud och världen, som en gång för alla meddelats människan vid en viss tidpunkt i det förflutna. Den är höjd över varje tvivel och måste accepteras utan kritik och ifrågasättande. Denna syn på uppenbarelsen motsvarar verbalinspirationens och bibelns absoluta ofelbarhets princip, som i Latinamerika har den avgörande funktionen att ersätta den katolska traditionen på denna kontinent. Utan bibelns på så vis förutsatta absoluta auktoritet skulle de fundamentalistiska grupperna och organisationerna i Latinamerika varken kunna definiera sin identitet eller rättfärdiga sin närvaro. Starkare än någon annanstans missbrukas alltså här bibeln som argument för att en viss ideologi bygger på gudomlig auktoritet.

3. Motvilja mot seder och traditioner av spanskt ursprung. Den latinamerikanska katolicismen är för de fundamentalistiska grupperna och organisationerna ”romanisen”, avfall från tron, ”djävulsk lära”. Denna attityd är visserligen delvis förståelig med tanke på de fundamentalistiska gruppernas och organisationernas ställning i Latinamerika, men den tycks samtidigt ge uttryck åt den angloamerikanska protestantismens principiella förkastande av den med Rom förbundna spanska katolicismen. Till och med i Latinamerika har dessa gruppers och organisationers budskap, som är kännetecknande för USA:s konservativa protestantistiska samhälle, trängt igenom.

De fattiga och kapitalismen

4. Social och politisk alienation. De fundamentalistiska grupperna och organisationerna håller i Latinamerika fast vid principen att inte lägga sig i politiska angelägenheter, därför att dessa är ”smutsiga” och ”korrumperar”. Den katastrofala ekonomiska situationen och fattigdomens orsaker förbises visserligen inte, men rädslan för kommunismen eller för repressalier hindrar de troende att framföra några anklagelser. Härtill kommer den dualistiska världsåskådningen och det kalvinistiska betonandet av människans syndiga natur, som återspeglas i samhällets strukturer.

Sålunda flyr den troende undan världen in i sin religiösa gemenskap och överlåter de politiska frågorna åt dem som ändå betraktas som ”korrumperade”. Därmed utesluts varje deltagande i uppbyggandet av ett humanare samhälle.

Erfarenheten visar dock inte bara splittringar, utan också att många samfund inte har kunnat upprätthålla sin likgiltighet inför problemen i sin omgivning särskilt länge. Medlemmar av exempelvis pingströrelsen har inte sällan till och med anslutit sig till gerillan.

5. Förespråkande av kapitalismen i dess nordamerikanskaprägling. Efter kommunismens sammanbrott har det visat sig att kapitalismen, som bara rättar sig efter den fria marknadens lagar och inte erkänner några etiska gränser, förstör människans frihet, värdighet och rättigheter på precis samma sätt som ”den reellt existerande socialismen”.

En sådan ”vild” kapitalism har störtat Latinamerika i dess nuvarande katastrofala situation. Kardinal Lorscheider fördömde strax före påvens besök i Brasilien det nuvarande ekonomiska systemet i Latinamerika som ”massmord på mänskligheten” och ”orättfärdighetens dödsbringande ekonomiska ordning”.

De fundamentalistiska grupperna och organisationerna bekänner sig dock förbehållslöst till denna kapitalism som ”den enda sanna grundstrukturen för varje samhälle, där människorna lever och måste avlägga räkenskap inför Gud” (Ch. McIntire), och de engagerar sig militant för dess seger. Följaktligen skulle det – enligt denna läras förespråkare – vara ett mycket stort fel att förklara krig mot fattigdomen, ty ”därigenom skulle initiativet tas ifrån dem som vill hjälpa sig själva, och de som har framgång belastas med de latas och odugligas problem” (E. Jorstadt). En central princip i den fundamentalistiska förkunnelsen är att fattigdomen är av djävulen och rikedomen av Gud. Den enda tillåtna formen av social hjälp är allmosan.

6. Strategier. De fundamentalistiska grupperna och organisationerna genomför sin plan för ”Latinamerikas missionsockupation” enligt väl genomtänkta och tillräckligt beprövade strategier. Den bibliska modellen är israeliternas intagande av Jeriko och Kanaan, och strategierna skall motsvara Josuas. Målet är att kontinenten ”översvämmas” av evangelikala församlingar, en sådan församling per 500 invånare.

Fundamentalismens viktigaste företrädare

Utan att gå in på deras historia och inre struktur, skall vi här nämna de grupper och organisationer som mest har bidragit till fundamentalismens utbredning i Latinamerika.

På första plats kommer utan tvivel pingstkyrkorna. Deras framgång i synnerhet hos den mest utblottade underklassen kan man förklara med att de ger svar på människornas personliga problem genom att enkelt tolka vardagens hopplöshet som Satans herravälde i världen och förkunna Herrens stundande återkomst.

Därtill spelar de känsloladdade liturgierna och de ofta skickligt iscensatta helbrägdagörelserna en avgörande roll. De fattiga finner mänsklig värme, och när de hör talas om ”den underbara förlossningen” lär de sig att hoppas igen. I Latinamerika utgör pingstkyrkorna för närvarande ungefär 75 av den samlade protestantismen. Särskilt utbredda är ”Asambleas de Dios” (Guds församlingar).

I Latinamerikas pingströrelse kan man dock från sjuttiotalet urskilja två vidareutvecklingar: Å ena sidan har vi ”neopentekostalisterna”, som med de extatiska inslagen i pingstvännernas liturgi och fromhet vänder sig till den övre medelklassen, och som med sitt betonande av antikommunismen och USA:s hegemoni företräder den ”nya högerns” politiska linje. De har under åttiotalet växt i betydelse särskilt i Mellanamerika.

Å andra sidan finns det ett inte obetydligt antal pingstförsamlingar, även om de är i minoritet, som har givit upp sin passiva attityd till kontinentens problem och som identifierar sig mer och mer med de fattiga och betryckta. Skulle inte en närmare kontakt med sådana församlingar också kunna ge katolska kyrkan en ny chans i kampen mot fundamentalismen? Det förekommer många parakyrkliga organisationer, det vill säga organisationer som har grundats eller utnyttjats av USA:s fundamentalistiska kyrkor för de fundamentalistiska gruppernas och organisationernas orientering, samordning och stöd i deras gemensamma arbete på regional och kontinental nivå. De spelar en avgörande roll i de evangelikala kyrkornas strategi för Latinamerika. Deras antal har ökat avsevärt de senaste åren. Mest kända är World Vision, Summer Institute of LinguisticslInstituto Linguistico de Verano (ILV), SEPAL (Servicio Evangelizadorpara America Latina), Ungdom med uppgift (Youth with a Mission) och Campus Crusade (Cruzada Estudiantil para Cristo).

Millenaristiska samfund: mormonerna, Jehovas vittnen och adventisterna är också representerade. Även om det här är nödvändigt att differentiera, bidrar dessa dock till fundamentalismens utbredning i vissa grundläggande avseenden: en auktoritär utläggning av deras heliga böcker (inte bara bibeln), en dualistisk och millenaristisk historiesyn, en utformning av samhället enligt den i USA normgivande modellen.

Moon-organisationen (Unification Church) har avsevärt bidragit till fundamentalismens frammarsch i Latinamerika, visserligen inte genom sin religiösa struktur, men väl genom sin politiska iver att bekämpa ”kommunismen”, genom förbindelsen mellan religion och den ”nya högerns” politik och genom ett allt större närmande till hela den protestantistiska fundamentalismen. Moon-organisationen visar ett särskilt intresse för Latinamerika och för goda förbindelser med den Heliga stolen. Vatikanen har flera gånger blivit tvungen att bemöta påståenden om ett nära samarbete dem emellan.

Katolska kyrkans svar

I sitt sökande efter ett rimligt svar är katolska kyrkan i dag på det klara med att det inte skulle tjäna någonting till med ett frontalangrepp mot de nya religiösa rörelserna. I centrum står istället frågan om varför katoliker strömmar till evangelikala grupper. Kardinal Lorscheider menar om detta: ”Nöden driver människorna ur kyrkan, därför att de här allt mindre väntar sig att få svar på sina behov. De söker frälsning (eller åtminstone tröst) i sin flykt till andra religioner.”

Den nuvarande situationen i Latinamerika är i själva verket fruktbar mark för nya religiösa erbjudanden. Tre fjärdedelar av befolkningen lever redan i armod, sjukdom och analfabetism. De är offer för ”pervers ojämlikhet och social diskriminering”, som påven formulerade sig i Brasilien. För den breda majoriteten av folket finns det inte några rättigheter. Det enda som återstår för dem är orättfärdighet och våld.

I en sådan situation växer längtan efter hjälp och orientering. Kyrkan kan dock inte ge något svar, därför att hon varken har något övertygande program eller tillräckligt med personal. Det som tycks göra starkast verkan är dock massornas besvikelse. För bara några år sedan fäste de sina största förhoppningar om social förnyelse till kyrkan och upplevde i tusentals små församlingar en energisk solidaritet från sina biskopar, präster och ordensmedlemmar. Framför allt upplevde de för första gången att också de är förmögna att aktivt bidraga till utformningen av sitt samhälle och hävda sina grundläggande rättigheter. Mycket förändrades också till det bättre, men denna del av kyrkan har åter rättats in i de gamla leden. Många av hennes herdar måste i dag tiga, vilket skapar intrycket att hon har lämnat de fattiga i sticket.

Detta vakuum fylls nu av ”sekterna”, men med ett helt annat budskap: det är meningslöst, ja gudlöst, att vilja förändra världen. Det är bara Herren, vars återkomst står för dörren, som kommer att besegra Satan och ta till sig de utvalda, de ”pånyttfödda”. Kan man i denna situation förvänta sig av kyrkan att hon åter blir bärare av de fattigas hopp? Latinamerikas kyrka hade redan slagit in på befrielseteologins väg, något som påven vid sitt senaste besök i Brasilien än en gång har ställt sig bakom, i den mån den är ”autentisk”, och det beträffar även basförsamlingarna. De spänningar som har uppstått kring just dessa båda begrepp, och som har kluvit kyrkan i två läger, är ”sekternas” styrka. Vågar man hoppas att den latinamerikanska kyrkans enhet återupprättas, visserligen under herdarnas ledning, men på en väg som redan har prövats och delvis åter övergivits, och som har väckt förtroende? Med rätta uppfattar katolska kyrkan problemet med de nya religiösa rörelserna inte bara som ett hot, utan också som en utmaning.

Övers. ur Die Katolischen Missionen 1992.3 av Gunnar Gällmo.