Shakespeares dolda budskap

Det är 450 år sedan William Shakespeare föddes och under jubileumsåret upprepas vedertagna ”sanningar” om skaldens liv och verk. Så skriver Lars Ring under strecket i Svenska Dagbladet den 23 april 2014: ”Verklig kunskap saknas om Shakespeares liv, karriär och person – precis som om andra dramatiker från denna tid.” Därför är ”det biografiska spåret helt meningslöst”. Och Eva Ström ger i kommentarerna till sin tolkning av Shakespeares sonetter (2010) uttryck för liknande skepsis: ”Det har spekulerats om Shakespeares familj och att han själv möjligen hade böjelser åt katolicismen. Hur Shakespeare ställde sig personligen i religiösa frågor vet man dock ingenting om.”

Men redan 1899 samlade H.S. Bowden i The Religion of Shakespeare biografiska och textuella belägg för att Shakespeare var katolik. Chesterton kände det på sig på 1930-talet; Hugh Ross Williamson sammanfattade 1962 vad som talade för skaldens katolicism. Ströms påstående framstår som särskilt märkligt mot bakgrund av de verk som publicerats sedan 1970-talet av jesuiten Peter Milward, den främste kännaren av Shakespeares katolicism. Efter Ernst Honigmann och Gary Taylor (1985) har en lång rad forskare läst skaldens texter med nya ögon. Att Shakespeare växte upp med starkt omfattad katolsk tro på både faderns och moderns sida har accepterats som ett historiskt faktum. Honigmann-Taylors och Milwards arbeten citeras nu i standardutgåvor och biografier som till exempel Stephen Greenblatts rosade Will in the World (2004). Under de senaste tio åren har Clare Asquith och Joseph Pearce med flera kastat ytterligare ljus över frågan. Att Shakespeares katolicism är mer än spekulationer och ”möjliga böjelser” är övertygande bevisat vid det här laget.

En viktig insats i upptäckten av en katolsk undertext hos Shakespeare gjordes av Clare Asquith. Vintern 1983, mitt under kalla kriget, var hon i Moskva som hustru till den brittiske ambassadören. Som enda utlänningar såg de en dramatisering av Tjechovnoveller. Föreställningen övervakades av KGB-män i dörröppningen och i raden bakom satt makens två vanliga ”överrockar”. Men genom instuckna allusioner och ett inhopp av den brittiske ambassadören, som drogs upp på scenen och fick spela västerländsk bankir, lyckades skådespelarna få fram sitt budskap: I stället för en gliring åt kapitalismen, som KGB-männen såg, fick skådespelarna sagt att Rysslands enda hopp låg i en öppning mot väst. Här insåg Clare Asquith hur konsten tvingas fungera under en repressiv regim.

Två likheter mellan denna teateruppsättning och Shakespeares verk slog henne. Båda använde klassiska historier som underlag och båda undvek alla öppna anspelningar på aktuella förhållanden. Hon såg likheterna mellan det sovjetiska förtrycket och förtrycket i England under den sena Tudor-epoken som hon just läste om hos en rad nyare historiker som Eamon Duffy, Michael Questier och Christopher Haigh. De lyfte också fram det seglivade motståndet mot den protestantiska reformationen i England – förlorarnas historia, som effektivt förträngts.

Shakespeares universella pjäser har lånat sig till alla sorters tidsanpassade läsningar, politiska, feministiska, queera etc. Kunde det vara så att det enda budskap som vi missat var Shakespeares eget? Hur kunde tidens störste dramatiker – som kallade skådespelarna the chronicles of time – inte ha något att säga om sin egen turbulenta tid? Kanske han sagt det på ett sätt som liknade de sovjetiska dissidenternas dubbelspråk och dolda identiteter? Clare Asquith följde spåret, läste långsamt om pjäserna, samtidas och föregångares verk, liksom katolska landsflyktigas föga kända skrifter. Resultatet blev Shadowplay. The Hidden Beliefs and Coded Politics of William Shakespeare (2005). Asquiths tes är att Shakespeare av hänsyn till censuren kodade sitt budskap genom dubbeltydigheter, vissa fasta markörer och symboler. För denna nyläsning fick hon delvis skarpa mothugg – troligen bidrog hos vissa en känsla av att hon berövade pjäserna deras universalitet. Men någon reduktionistisk läsning är det inte fråga om. Den universella nivån kvarstår, kompletterad med den undertext som Shakespeare själv avsåg, enligt Clare Asquith. Det är en ännu rikare och mer gripande läsning vi får: England’s crisis was Shakespeare’s passion.

Som exempel kan vi jämföra Eva Ströms tolkning av sonett 23 med Asquiths avkodning. Ström anger ”rampfeber” som sonettens tema, den tunghäfta som älskaren (Shakespeare) känner inför sin älskade, kanske även en antydan om impotens. Men han ber i stället vännen lita på hans looks eller books – Ström säger att det inte går att avgöra vilket som är originalets. Alltså, lita på mina blickar – Ström föredrar det – eller på vad jag skrivit som bevis för min kärlek, när jag nu drabbats av tunghäfta. Mot tolkningen ”blickar” talar emellertid näst sista raden: O learn to read what silent love hath writ (has written) – Ström har också ”skrivit” där.

Clare Asquith ser i sonett 23 en annan kärlek. Tunghäftan beror på den påtvingade tystnad som de förtryckta katolikerna lever under. Samtidigt känner de pressen från landsflyktiga trosfränder och påven att sätta sig till heroiskt motvärn. I detta läge vågar inte poeten säga the perfect ceremony of love’s right [rite]. Den dolda meningen i denna sonett bygger i hög grad på likljudande ord. Förstått som love’s right/rite hör ett katolskt öra en anspelning på den rätta riten, den heliga mässan. Mässor var strängt förbjudna, de hölls ändå i privathem men kunde kosta husbondfolket fängelse eller livet (som den heliga Margaret Clitherow). Det handlar alltså om en annan tunghäfta och en ödesdigrare kärlek. Vad poeten inte vågar säga hoppas han ska gå att utläsa ur hans verk. Men sekulariserade ögon ser bara profan kärlek.

Den andra dubbeltydigheten kommer i tredje raden från slutet och ser först ut som ett feltryck: More than that love which more hath more expressed. Men om det mellersta more skrivs More förändras allt. För då är det Thomas More som visade den större kärleken i sin martyrdöd för den gamla tron. Mot Mores kärlek är poetens kärlek unperfect, försvagad av övermäktig fruktan och vrede. Kärleken i dikten – sju gånger love – är i Asquiths läsning alltså inte den erotiska utan den andliga. Shakespeare var en författare ”besatt” av kärleken, säger hans samtida. Genom att love är så centralt hos Shakespeare blir möjligheten att skriva på två nivåer stor. Vi kan tänka på Bibelns Höga visan.

Clare Asquith menar att denna sekundära läsning av sonett 23 gått förlorad sedan århundraden, då varje ny utgivare utgått från att sonetterna bara ska läsas som profana kärleksdikter. Så har books blivit det mer romantiska looks. Eva Ström har vid sin tolkning av sonetterna inspirerats av ”The new criticism”, anger hon i förordet, en riktning som betraktar texten som självrefererande och därför är mindre intresserad av den biografiska och historiska bakgrunden.

Är det en godtycklig tolkning av sonett 23? Nej, det avslutande versparet rymmer en uppmaning: O learn to read what silent love hath writ / To hear with eyes belongs to love’s fine wit. För att läsa vad den tysta (tystade) kärleken har skrivit måste man lära sig ”höra med ögonen”, det vill säga förstå det lästa som en lek med homonymer, något som hör till (den andliga) kärlekens subtila intelligens. I sonett 23 är tolkningsnyckeln given, men ofta lyckas Shakespeare koda sin text så subtilt att även den uppmärksamme, på katolsk våglängd inställde, läsaren får det svårt. Är det därför vi får en annan gåtfull uppmaning, av utgivarna av The First Folio? Redan 1623, sju år efter Shakespeares död, gavs hans samlade verk ut: ingen annan samtida dramatiker vederfors denna ära. I förordet sägs: Read him therefore, and again, and again. Som om det var något inte direkt synligt, men som vi absolut måste lägga märke till. Shakespeares yttre öde skvallrade heller inte om att han var recusant, katolsk dissident. Han var sannolikt den ende framstående författaren under 1500-talet som inte hamnade i konflikt med myndigheterna. Möjligt är att han i likhet med William Byrd, tidens främste komponist, genom drottning Elisabeths personliga beskydd fick vara i fred med sin katolska tro så länge de var diskreta.

För att uppfatta ett kodat budskap hos Shakespeare måste man tänka sig att han behövde dölja något. Och för det måste man förutom hans biografi känna till den politiska situationen, vilket förtryck som utövades av den nya trons företrädare. Henrik VIII hade 1534 brutit med Rom för att gifta om sig med Anne Boleyn och få en manlig arvinge. Han hade gjort sig till kyrkans överhuvud och fått parlamentet med på att förklara den för landsförrädare som förvägrade honom titeln. Det kostade bland andra lordkanslern Thomas More, rikets andre man i rang, livet (1535). Henrik skövlade och vitkalkade kyrkorna, rev klostren och lade ordnarnas egendom under sig. Protesterna exploderade 1536 i det största upproret i Englands historia. År 1549 kom ett nytt. Maria I, Henriks dotter med Katarina av Aragonien, gjorde ett kortvarigt (1553–58) försök till katolsk restauration, vilket kostade 273 protestanter livet på bålet. Detta är nu det enda som folk kommer ihåg om Bloody Mary.

Hon efterträddes av Elisabeth I (1558–1603), efter vilken epoken kom att kallas den elisabethanska (och drottningen av vissa Bloody Bess). Hon var Shakespeares drottning och till henne vädjade han kodat i flera pjäser om större mildhet gentemot de förföljda katolikerna och om nationell försoning. Hon höll fast vid protestantismen men var personligen inte lika benhård som männen omkring henne, särskilt far och son William och Robert Cecil som i 52 år i praktiken styrde England. Men katolikerna var sannolikt i majoritet i landet under hela 1500-talet.

Gradvis hade tumskruvarna dragits åt för dem som inte ville överge sin katolska tro. Fram till 1585 byggdes anklagelsen om förräderi upp på olika sätt, bland annat för påstådd sammansvärjning mot drottningens liv (falska vittnen var något av en specialitet för tiden). Efter parlamentsakten av år 1585 blev det högförräderi att ha mottagit prästvigningen av en katolsk biskop (vilket oftast skedde i Frankrike) och enkelt förräderi att ha hyst eller hjälpt en präst. Straffet för en lekman var döden genom hängning. Straffet för högförräderi var hängning, nertagning vid medvetande, kastrering, uppsprättande av buken, uttagande av hjärtat som sedan brändes tillsammans med inälvorna innan kroppen delades och sattes upp på olika ställen (hanged, drawn and quartered). Så avrättades Edmund Campion och Robert Southwell, de mest kända av de jesuitpräster som tagit sig in i landet i hemlighet och verkat bland katoliker i smyg, med den enda utsikten att en dag bli gripna och avrättade.

Angiveriet var utbrett och välbetalt, mitt under en hemlig mässa i ett privathus kunde en av deltagarna smyga iväg och återkomma med polisen. Många präster drogs iväg från altaret till galgen. En lekman, Mr. Thomas Bosgrave, som ville visa prästen Mr. Cornelius respekt för hans ämbete genom att sätta på honom sin egen hatt vid bortförandet blev själv tagen, bortförd och hängd tillsammans med Mr. Cornelius. Böterna för att till exempel inte bevista den obligatoriska nya gudstjänsten var höga, fängelsestraff utdömdes för en lång rad ”brott”. Det var olagligt att inneha ett krucifix eller en rosenkrans. De fängslade var så många att utrymme fick improviseras. Sammanlagt dog tiotusentals i fängelse. Hela familjer levde i det fria sedan de förlorat sina hem efter övermäktiga bötesstraff.

Det är som sagt välkänt att Shakespeares familj på båda sidor var övertygade katoliker; särskild moderns släkt, Arden, var en välkänd recusant-familj där flera straffades. Huvudet av en släkting till henne sattes upp på London Bridge till varnagel. Även Shakespeares far bötfälldes för recusancy, liksom skaldens dotter, vilket kan tyda på att Shakespeare behöll sina katolska sympatier livet ut. Sannolikt genomgick lille Will Stratfords grammar school och i så fall var troligen hans tre första lärare katoliker, varav en for utomlands för att prästvigas; en skolkamrat blev präst och martyr. År 1757 hittades ett dokument dolt bland taksparrarna i Shakespeares barndomshem, undertecknat av fadern John Shakespeare. Det identifierades som ett av Campions andliga ”testamenten” (original av kardinal Borromeo), avsedda för dem som riskerade att stå inför döden utan den katolska kyrkans sista riter. Det är möjligt att Shakespeare träffade den berömde Edmund Campion när han, vilket åtskilligt talar för, efter skolgången i Stratford var informator hos en känd katolsk familj i Lancashire, ett katolskt fäste. Där gavs han i så fall tillfälle att spela teater, vilket kan ha öppnat vägen till Londons scener senare. Det är sannolikt att han mötte jesuiten och poeten Robert Southwell och andra katolska missionärer under deras hemliga besök i Stratford med omnejd hos vänner till Shakespeares familj.

Det ligger i sakens natur att bevisen för Shakespeares katolska sympatier är svåra att finna. Att uttrycka sådana i ord eller handling var ju förbjudet, och Shakespeare var virtuos på att både dölja sin katolicism och visa den (för de invigda) i sina verk. Mycket talar för att detta var vad han kände allra djupast för – att han befann sig i en situation som liknar Hamlets: But break, my heart; For I must hold my tongue!

As un unperfect actor on the stage,

Who with his fear is put beside his part,

Or some fierce thing replete with too much rage,

Whose strength’s abundance weakens his own heart;

So I for fear of trust forget to say

The perfect ceremony of love’s right [rite],

And in mine own love’s strength seem to decay,

O’ercharged with burden of mine own love’s might:

O let my books be then the eloquence,

And dumb presagers of my speaking breast,

Who plead for love, and look for recompense,

More than that love which [M]ore hath more expressed.

O learn to read what silent love hath writ,

To hear with eyes belongs to love’s fine wit.

William Shakespeare, sonnet 23

Jan Sture Neuman är pensionerad gymnasielärare, Falkenberg.