Sigrid Undset – katolik och antinazist

Egendomligt nog finns det inte särskilt mycket skrivet om den norska författaren Sigrid Undset. Det var därför en litterär begivenhet, när ett stort biografiskt verk kom ut 1993. Det heter helt enkelt Sigrid Undset. Ett liv och är skrivet av den norska pedagogikprofessorn Tordis Ørjasæter (svensk översättning 1995). Det är en omfångsrik, oerhört detaljerad men ibland litet pratig bok, som ger en levande bild av Sigrid Undsets liv. Det märks dock att författaren inte är litteraturvetare. De litterära analyserna är tunna, för att uttrycka sig milt.

I Sigrid Undsets liv och diktning förenas två viktiga tendenser i förra sekelskiftets litteratur: ett nationellt och historiskt intresse å ena sidan och å den andra en böjelse för mystik och religion, inte minst för katolicismen.

Sigrid Undset föddes år 1882 i Kalundborg i Danmark. Modern var danska, fadern en framstående norsk arkeolog. Politiskt kan man närmast karakterisera familjen som kulturradikal. Fadern fick omsider en professur i Kristiania (Oslo). Det tycks ha rått ett ovanligt gott förhållande mellan far och dotter. Hon fick ofta följa med honom till Museet för fornsaker, och hon lyssnade andlöst när han berättade om Norges historia för henne. Historieintresset hade hon alltså från honom, främst en intensiv fascination för medeltiden.

Då Sigrid Undset var 11 år gammal avled fadern, och familjen fick det allt svårare med ekonomin. Redan från 16 års ålder måste hon bidra till familjens försörjning (modern

och två yngre systrar) genom kontorsarbete på olika exportföretag, men hon fortsatte att studera på egen hand. Hon hade också tidigt börjat skriva, bl.a. en historisk roman från medeltiden, som dock blev refuserad. ”Det är konstnär jag vill vara, kvinnlig konstnär och inte pennförande dam”, förklarade hon, 20 år gammal. Det blev mer än 30 boktitlar under drygt 40 år, noveller, romaner, biografier och essayer, förutom alla artiklar i tidningar och tidskrifter.

Debuten skedde år 1907 med samtidsromanen Fru Martha Oulie (svensk översättning 1924). Det är en äktenskapshistoria, skriven i dagboksform, där romantiska kärleksdrömmar ställs mot äktenskapets vardagskrav och plikter. Huvudpersonen har vuxit upp i en ämbetsmannafamilj. Fadern dog tidigt och hon har uppfostrats i en kvinnovärld, som mycket påminner om Sigrid Undsets egen. Hon är en välutbildad, modern kvinna som har alla möjligheter men som längtar efter frihet utanför det grå äktenskapet. Genom otrohet försätter hon sig i en omöjlig situation, när den äkta mannens sjukdom leder till att han dör. Hon förlamas då av skuldkänslor, vilka förstärks av att älskaren är far till hennes fjärde barn. I dagboken försöker hon förstå sitt handlande och tolkar det som att det finns destruktiva krafter inom henne själv. Att återupprätta sin självaktning är för henne bara möjligt genom botgöring. Därför avvisar hon älskarens frieri. Ett nytt äktenskap skulle ju ha inneburit trygghet, socialt anseende och kanske glädje. I stället väljer hon att skriva dagboken som ett slags botgöring, samtidigt som det förstås har en terapeutisk funktion. Hon kretsar kring sin egen skuld och öppnar såren, dock utan att finna frid. Hon konstaterar: ”Jag känner ingen vars liv har gått så i stycken som mitt. Och det måste ju komma från något inom mig själv.”

Kvinnoemancipationen

Kampen för kvinnans frihet har en lång tradition i norsk litteratur. Man kan erinra om Camilla Collett (1813–1895), som var en radikal motståndare mot tvångsäktenskap, samhällskonventioner, traditionell uppfostran av unga flickor och för övrigt mot allt som hindrar kvinnan att förverkliga sig själv. 1880-talet innebar en våldsam brytningstid i norskt andligt liv. I Ibsens Et dukkehjem från 1879 finner Nora att hon levt ett ovärdigt liv som docka och leksak. Därför lämnar hon man och barn för att förverkliga sig själv. Det dramat väckte våldsam uppståndelse, inte bara i Norge. Den rådande dubbelmoralen utmanades av Björnstjerne Björnson i dramat En handske (1884) med dess radikala krav på lika rättigheter för män och kvinnor och det specifika kravet att även mannen skulle vara orörd före äktenskapet. I Sverige väckte Strindberg uppståndelse med novellsamlingarna Giftas 1 och Giftas 2 och det s.k. Giftasåtalet. Sedlighetsdebatten flammade hela decenniet och fick ny näring, om än av en något annorlunda anledning, av Frödings diktsamling Stänk och flikar (1896) där dikten ”En morgondröm” blev föremål för sedlighetsåtal. Ibsens drama Gjengangere tar upp ärftlighet och degeneration på ett utmanande sätt, och Alexander Kielland och inte minst Amelie Skram (1846–1905) med romanen Constance Ring bidrog till det upphetsade tonläget. Hans Jæger går på ett utmanande sätt till storms mot det borgerliga äktenskapet som institution i romanen Fra Kristiania-Bohemen (1885), en roman som blev beslagtagen av venstre-regeringen. Redan år 1871 hade ju Georg Brandes i en föreläsningsserie proklamerat att litteraturens uppgift var att sätta problem under debatt. Man kan konstatera att de norska författarna villfor denna begäran i ovanligt hög grad.

”Vad lever jag för – det spekulerar jag verkligen i. Jag tycker inte fruntimmer har något berättigande, utom att vara snälla och skapa glädje omkring sig.” Så skrev den unga Sigrid Undset till vännen och författaren Niels Collet Vogt år 1909. Uttalandet ger en fingervisning om att hennes syn på kvinnoemancipationen förvisso inte riktigt stämde med den rådande uppfattningen vid den här tiden. För henne handlar det inte om frigörelse från alla band utan tvärtom om en frigörelse till konkreta livsuppgifter och inordning i ett större sammanhang (familj, släkt, evighetsperspektiv). Där kan människan (kvinnan) finna sig själv och därmed lyckan. Hon bärs av en tro på människans förmåga att förbättra och förnya grundläggande levnadsvillkor. Hon söker i sitt författarskap att utforska den kvinnliga skaparkraften, inte bara i kons-ten utan också – och det är viktigt – i vardagen. Samtidigt är hon skeptisk till människans möjlighet att ensam förbättra sina villkor. Den enskildes liv måste ställas in i ett större sammanhang. Själv fann hon detta större sammanhang, när hon konverterade till katolicismen år 1924.

För Sigrid Undset är livet en pilgrimsfärd, där den som söker också kommer att finna svar, detta enligt Nordisk kvinnolitteraturhistoria, band 3. Oftast skildrar hon samhällen i kris, och författarskapet innehåller också en skarp civilisationskritik. Idealismen och de etiska kraven är absoluta för den unga Sigrid Undset. Det erotiska begäret och konstnärsdriften kopplas i de tidiga verken ihop med förfallet och dekadansen i världen och måste tämjas. Om kvinnan i kärleken eller i konsten söker sin egen tillfredsställelse, då sviker hon moderlighetens ideal och bidrar därmed till samhällets förfall. Sigrid Undsets kvinnor i det tidiga författarskapet är kärlekstörstande och frihetssökande men famlar också efter något fast att hålla sig till, en auktoritet. Det är värt att lägga märke till att Undsets synpunkter i mycket liknar Ellen Keys, hon som betonade barnets århundrade men samtidigt pläderade för att kvinnans största uppgift var just moderligheten.

Genombrott som författare

Romanen Jenny (1911, svensk översättning 1921) innebar ett genombrott för Sigrid Undset som författare. Huvudpersonen Jenny Winge vill ”känna rent och starkt … vara ärlig, arbetsam, modig, offervillig, disciplinerad”, men – och det är det anmärkningsvärda – Sigrid Undset låter inte denna hennes målsättning omfatta konstnärskapet, trots att hon är en etablerad konstnär. Skönheten är det högsta värdet i den italienska konstnärsmiljö där hon hamnar, skönheten dyrkas i bildkonsten, i arkitekturen, i naturen. Hon kommer från ett fruset Norge till värmen i Italien. Fadern är död. Han var den auktoritet som modern och hon alltid frågat till råds inför varje beslut, stort eller litet. Tack vare stöd från sin styvfar har hon kunnat bryta med de traditionella borgerliga förväntningarna på en kvinna och komma iväg till Rom för att leva bland konstnärer. Men styvfadern har också dött, och i tomrummet efter dessa båda fadersgestalter söker hon efter en man som kan fylla tomrummet. När Jenny beskrivs som lycklig i romanen finner man henne utomhus med staffliet, i ett öppet rum utan fysiska hinder eller sociala hämningar. När hon sedan fäster sig vid vetenskapsmannen Helge Gram förlorar konsten i värde. Samtidigt är det påfallande att hennes kärlek till Helge mest av allt är moderlig. Hela tiden kallar hon honom ”gossen min”. Hon är van att ta hand om småsyskonen, nu tar hon hand om Helge. Han är ingen idealgestalt, och när Jenny kommer tillbaka till Kristiania igen och presenteras för Helges familj, blir hon alltmer fästad vid Helges far, konstnären Gert Gram. Gert lever i ett synnerligen olyckligt äktenskap med en hysteriskt svartsjuk hustru. Hos Gert finner hon den fadersgestalt hon sökt och hos honom kan hon få vara barn. Jenny och Gert inleder ett förhållande, Jenny blir gravid och reser bort för att föda sitt barn i hemlighet. Att måla och att föda barn framställs i romanen som två olika sätt att skapa, men moderskapet är viktigast. Det blir själva förutsättningen för att kunna vara skapande. När barnet dör orkar Jenny inte med livet och männens svek längre utan begår självmord.

Jenny har oerhörda krav på sig själv att leva rakt och ärligt, det krav som formulerats av Ibsens Brand: ”Vad du är var fullt och helt och inte styckevis och delt.” Samtidigt kan man konstatera att sekelskiftets litteratur är full av människor som är kluvna, halva, oförmögna att ge sig hän. Gert Gram är sådan, liksom Helge. (Man kan tänka på J.P. Jacobsens Niels Lyhne för att inte tala om Tomas Manns Tonio Kröger.) De sista sidorna av Jenny andas en stor resignation. Gert sitter och tänker på den döda Jenny: ”Men om ditt barn hade levat, så hade han inte blivit den du drömde, då du höll honom i dina armar och gav honom ditt bröst. Något gott och vackert kunde han ha blivit – eller något ont och styggt – det enda han inte blivit, det var vad du drömde. Ingen kvinna har fött det barn som hon drömt om då hon bar det. Ingen konstnär har skapat det verk som han sett för sig i ingivelsens stund. […] Och ingen kärlek blir lik den, som de drömde den, då de kysste varandra första gången.”

Romanen är, som allt vad Sigrid Undset skriver, fylld av kulturhistoriskt intressanta detaljer från i det här fallet konstnärskretsarnas vardagsliv i Rom, men också av måleriska naturskildringar från Roms omgivningar. Det märks att Sigrid Undset själv levt en tid i Rom och umgåtts i dessa kretsar.

Det omöjliga dubbellivet

Romanen tar upp ett inte alldeles ovanligt tema hos kvinnliga författare kring förra sekelskiftet: den unga konstnärinnan som beger sig till Paris eller till Rom, ingår i den skandinaviska kretsen, försöker finna sin stil som konstnär, förälskar sig i en man men inte klarar av dubbellivet utan begår självmord. Det tycks som om den tidens patriarkala samhälle med dess dubbelmoral blev för tungt att leva i för kvinnor, som önskade vara självständiga och kreativa personer. (De kända feministforskarna Gilbert och Gubar har i sin bok The Madwoman in the Attic just tagit upp frekvensen av romanhjältinnor som för att komma undan samhällstrycket antingen begår självmord eller flyr in i mentalsjukdom.)

I Sigrid Undsets författarskap är det sista gången som hon tar upp konstnärskapet som motiv. De fria kvinnliga konstnärerna i Jenny (förutom huvudpersonen) är i allmänhet ingalunda särskilt sympatiska: enfaldiga, skvallriga, elaka och manhaftiga. Konstnärsmiljön skildras som en värld i dekadans och förfall.

I fortsättningen låter Sigrid Undset den kvinnliga skaparkraften ta sig uttryck i hemmets sfär: kokkonst, blomsterodling, sömnad. Den goda modern tecknas som en motbild till samtidens upplösningstendenser och förfall. Jenny fick vara mor en kort tid. Det var i moderskapet som hennes kallelse fanns. Kvinnan i Sigrid Undsets författarskap har ett stort ansvar: för samhället, för kulturen och historien, för egna och andras barn. Moderligheten behöver inte alls vara förknippad med att vara biologisk mor. Moderligheten kan emellertid komma i konflikt med andra drivkrafter: arbete, konst, erotik. Behovet av att med Undsets egna ord ”frivilligt tjäna något eller någon man sätter högre än sig själv” löper som en röd tråd genom hela hennes författarskap och innebär det sanna självförverkligandet.

Äktenskap och skilsmässa

År 1912 gifte sig Sigrid Undset med den 13 år äldre målaren Anders Svarstad. De nygifta reste först till England, sedan undan höst och dimma till Rom, där den äldste sonen Anders föddes. Det var meningen att de skulle stanna ett par år utomlands, men barnet blev allt svagare, åt inte och tynade bort alltmer. Full av oro begav sig Sigrid Undset ensam hem till Norge igen, där Anders omsider repade sig. Ytterligare två barn föddes: Maren Charlotte, kallad Mosse, som visade sig vara utvecklingsstörd, och ytterligare en son, Hans Benedict. Dessutom hade Anders Svarstad tre barn i ett tidigare äktenskap, två flickor och en pojke, som de på Sigrid Undsets initiativ också tog hand om. Vad hon inte förstod, när hon tog sig an dessa barn var dels att maken var alldeles för opraktisk och sjukligt klen för att orka med att hjälpa till, dels att det blev alldeles för slitsamt för henne själv. Som småbarnsmor satt hon uppe halva nätterna och skrev, eftersom det var den enda tid som stod till buds. Till slut tog hon år 1919 med sig de egna barnen till landet, först till ett pensionat, senare till ett stort hus, Bjerkebæk, nära Lillehammer, där hon kunde uppfylla en länge närd dröm att anlägga en trädgård. Orsaken till uppbrottet var att hon kände sig utsliten, men också de djupgående olikheterna mellan de två makarna. Han ville helst att det bara skulle vara de två ensamma, medan Sigrid Undset hade ett stort behov av ett intellektuellt umgänge med goda vänner, främst författaren Nina Roll Anker men också andra, författare, konstnärer och musiker. År 1925 skildes makarna definitivt.

Kontroversiell syn på kvinnans uppgift

Innan skilsmässan var ett faktum gav Sigrid Undset ut flera litterära verk, där hon med emfas hävdade att kvinnans främsta uppgift var att vara maka och mor, och att hon i första hand alltid måste ta hänsyn till hem och familj. Även i essaysamlingen Et kvindesynpunkt (1919) driver hon samma teser. I och för sig var hon imponerad av de engelska suffragetterna och deras kamp för kvinnlig rösträtt, men samtidigt irriterades hon mycket av talet om ett möjligt ursprungligt matriarkat. Det tyckte hon var nonsens, och hon sade sig ingalunda vara övertygad om att världen skulle ha varit bättre om bara kvinnor kommit till makten i stället för män. ”Det finns goda kvinnor och det finns dåliga kvinnor, och jag har aldrig märkt att en kvinnas fysiska fruktsamhet på minsta sätt är avhängig av hennes människovärde […] även om detta att vara mor i och för sig inte betecknar något annat än ett fysiskt faktum. Detta fysiska faktum betyder i det mänskliga samhället så mycket, att en kvinna inte kan bli något bättre än en god mor och inte något värre än en dålig mor.” Vad hon särskilt poängterade var att medborgarrätt också medförde plikten att vara en god medborgare. Pliktkänslan var hon uppfostrad med, och det var delvis av pliktkänsla som hon arbetade på sin essaysamling. Hon tyckte nämligen att det var hennes plikt att publicera artiklar som rörde kvinnans ställning i samhället.

Hon insåg att hon nog av somliga kunde betraktas som reaktionär, t.ex. när hon vände sig mot det i hennes tycke meningslösa talet om jämställdhet mellan föräldrarna. ”Om man tänker på de två könens fundamentalt olika ställning till det barn som de båda två måste vara med om att ge liv åt, blir allt tal om jämställdhet mellan man och kvinna enfaldigt vansinne.” Deras intelligens är olika, påpekar hon, och skriver i fortsättningen: ”En vanlig förnuftig kvinna vet att hennes man känner till avsevärt mer om världen än hon gör, i gengäld vet hon mer om honom än han någonsin kommer att få veta om någon människa, inklusive sin hustru. En vanlig klok man brukar någorlunda kunna avgöra om en annan man är duktig, en vanlig klok kvinna kan oftast avgöra om han är hederlig och god. […] Att bevara förmågan att skilja mellan gott och ont är kvinnornas viktigaste uppgift i människolivet, och det har inte mycket med den så kallade intelligensen att göra.” Lika meningslöst tyckte hon att det var, när kvinnokampens företrädare blev förtjusta över att en kvinna intog ytterligare en av mannens roller i arbetslivet. Det hade ju kvinnor fått göra i alla tider, när mannen blev sjuk eller måste gå ut i krig!

Essaysamlingen mynnar ut i en fundering kring Gud: ”En gång i tiden var jag verkligen tvärsäker på att vi människor hade äran av att ha skapat Gud som en idealbild vi med mer eller mindre fasthet i föresatsen och med växlande framgång försökte anpassa oss efter. Att inte vi människor skulle ha hela skulden för tillvarons många kalamiteter har jag aldrig trott. För den enskilda människan är det givetvis av avgörande betydelse antingen man tror att vi har skapat Gud eller Gud har skapat oss, och därmed har det ju i längden samma betydelse för människans hela samfund. Men för utformandet av de i det dagliga livet förekommande göromålen – både lagstiftning och barnuppfostran – är det, antingen man tror det ena eller det andra, lika viktigt att minnas de gamla orden: Soli Deo Gloria.”

I den besvikelse som hon upplevt i samlivet med mannen, i den ensamhet hon känt arbetade hon sig fram till en ny kristen livssyn. Den enda logiska, absoluta och trovärdiga formen av kristendom fann hon i katolska kyrkan. Därmed avrundade hon också sitt deltagande i kvinnodebatten. Nu vände hon sig från samtiden till medeltiden.

Kristin Lavransdatter

Romanen om Kristin Lavransdatter utkom i tre delar mellan åren 1920 och 1922 (svenska översättningar 1921–23): Kransen, Husfrue, Korset. Man får följa Kristins öden från liten flicka och pappans favorit via giftermål och barnafödande och ansvar som husmor till den sista delens självuppoffrande arbete för nödlidande människor. Man kan kanske säga, att Kristin realiserar sina möjligheter först som älskande kvinna, sedan genom ansvaret för barn och släkt och slutligen som Guds tjänstekvinna för den sargade mänskligheten. Man kan också notera att Sigrid Undset i denna mäktiga romansvit förenar det historiska intresset med det kristna, den romantiska längtan med vardagsnära arbete och verklighetssinne. Kristins utveckling handlar bl.a. om konflikten mellan kärlek och lydnad, mellan Erland och kärleken å ena sidan och fadern, kyrkan och auktoriteten å den andra. Rent språkligt är det också en mästerlig skildring med klang av fornisländsk saga i de kärva, korta satserna.

Handlingen utspelas under 1300-talets första hälft, en stabil period efter inbördeskrig och före digerdödens härjningar. De viktigaste konflikterna sker i vardagslivet och i människornas inre. Just skildringen av vardagligt liv: husgeråd, seder, byggnader, kläder etc. är viktigt för Sigrid Undset, och hon lade ner stor möda på att få allting historiskt korrekt. Det är storbondemiljö, där kristet tänkande blandas med gamla fornnordiska seder och skrock. Auktoriteterna heter Gud, fadern och släkten.

Kristin är sedan barndomen trolovad med Simon Darre. De har lekt tillsammans som barn och alltid gillat varandra. Men Kristin drabbas av lidelsen för Erland Nikulaussen, en vacker och ståtlig men lättsinnig och ansvarslös man. Deras kärlek är starkare än alla sociala konventioner, och Kristin sätter sig alltså upp mot alla värdenormer som hon ditintills omfattat. Senare, efter giftermålet, blir det emellertid Kristins lott att visa styrka och ansvar, sköta barnen, gården och allt husfolk. Problemen mellan Kristin och Erland börjar på allvar när hon fött deras första barn, en son. Slitningen mellan moderskapet och erotiken blir påtaglig. När mannen är borta från gården kan hon däremot leva ut sin kärlek till sönerna.

Den första delen, Kransen, är en kärleksroman, men man får också följa Kristins uppväxt, hennes nära och förtroliga relation till fadern, omsorgen om den handikappade systern, livet med modern som är de-primerad och svårmodig. I del två, Husfrue, är det viktigaste avsnittet ”Syndens frukt”. Rubriken syftar delvis på Kristins och Erlands första barn, som avlats före äktenskapet, men framför allt på Kristins nya livssituation. Vad hon måste lära sig är att tygla sitt högmod, så att hon slutligen kan försonas med Gud på samma sätt som hon hade försonats med fadern på hans dödsbädd. Liksom i flera av samtidsromaner-na handlar konflikten om den erotiska friheten, som blir ett syndafall. Från denna låga nivå måste Kristin arbeta sig upp igen. Först på sin dödsbädd kan hon se hur Guds kärlek omfattat hela hennes liv. ”Det tycktes henne vara ett mysterium som hon ej kunde fatta, men hon viss-te i alla fall säkert att Gud hållit henne fast i ett förbund som ingåtts för henne, utan att hon förstod det, av en kärlek som utgjutits över henne – och trots hennes egenvilja, trots hennes tunga, jordbundna sinne hade något av den kärleken stannat kvar i henne, hade verkat inom henne som sol i mullen, hade drivit fram en gröda som icke älskogens hetaste brand och icke älskogens stormande vredesmod helt kunnat härja. En Guds tjänstekvinna hade hon varit.”

Vägen till katolska kyrkan

Efter framgången med romansviten om Kristin Lavransdatter tog Sigrid Undset en paus från romanskrivandet för att i stället översätta ett antal fornisländska sagor till norska, nytolkningar som hon fick mycket beröm för av professor Fredrik Paasche, den tidens stora auktoritet inom området. I brev beskriver hon dock hur desperat hon kan längta efter mer utrymme och avskildhet: ”Var femte minut brakar en unge in här och meddelar någon märklig nyhet eller beklagar sig över någon annan unge, eller skall snytas eller sättas på potta – det är ansträngande att vara så populär.” Hon fick också många brev som handlade om missförstånd som måste redas ut beträffande Kristins botvandring till ärkebiskopen i Nidaros. Dit måste hon gå för att hon kände sig medskyldig till dråpet på Eline Ormsdotter, och det var endast biskopen som kunde ge absolution för mord och dråp. Självklart behövde inte Kristin absolution från en biskop för att hon haft ett förhållande med Erland före giftermålet. Kristins stora synd bestod i att hon svek sin far och ättens traditioner och att hon var så stolt och högmodig.

Tanken på en konversion till katolska kyrkan hade länge legat och grott inom Sigrid Undset. Det problemet kunde hon inte diskutera med sin gamla vän Nini Roll Anker. I stället får hon en förtrogen i den 40 år äldre svenska författarinnan Helena Nyblom, som konverterat i slutet av 1800-talet. Till henne skriver Sigrid Undset bl.a.: ”För mig har det nämligen blivit så, allt eftersom jag har blivit äldre, att var gång jag tyckte mig stå inför något oförklarligt eller meningslöst i livet, föreföll det mig alltid säkrare att den katolska kyrkan, och den ensam, hade en lösning att erbjuda och ett svar på alla livsfrågor, som det kan vara behagligt eller obehagligt att acceptera, men som i alla fall är det enda som tillfredsställer mitt sinne för logik.” I detta mycket långa brev beskriver Sigrid Undset också sin barndom. Hemma hade det aldrig talats om religion, men i farföräldrahemmet hade hon stiftat bekantskap med kris-tendomen. ”Farfar trodde på en väldig Gud och hans tro var bergfast, medan farmors Gud var mild och snäll och jämt tröstade henne” (citatet hämtat ur självbiografin Elleve aar). Hon beskriver också där hur hon i den radikala Ragna Nielsens skola fått uppfattningen att ”Gud var en väldig och allsmäktig vänsterman som höll på samskolan och den rena flaggan, och detta om Helvetet var inte sant, i varje fall var det avskaffat nu, för Gud var också frihet och framsteg och Norge, hurra!”

Kyrkobesök var det sällan tal om i hennes barndom, och de få gånger hon hade varit i kyrkan hade hon haft mycket tråkigt och tyckt att prästen uppförde sig onaturligt och konstigt. Däremot besökte hon ofta katolska kyrkor under sina resor i Tyskland och Italien, och hon erinrar sig att fadern faktiskt skrivit i ett brev till henne att protestanter ofta inte riktigt tänker på att ”katolicismen dock sitter inne med kristendomens egentliga tradition […] vi borde när vi vistas här i Rom komma ihåg att den katolska kyrkan dock är moderkyrkan.”

I brevet till Helena Nyblom tar Sigrid Undset också avstånd från sin ungdoms tro på utveckling och framsteg, som hon tycker klingar oerhört falskt och naivt efter kriget. Hon behövde en fastare grund för sin tro och hade redan som nygift, när makarna bodde i England, börjat bekanta sig med katolskt tänkande. Nu ber hon Helena Nyblom om råd och avslutar: ”Jag skulle önska att jag kunde bli en verkligt kristen människa.” På Helena Nybloms inrådan sökte Sigrid Undset upp en katolsk präst och fick undervisning en gång per vecka under drygt ett år. Det var en fem timmar lång tågresa från Lillehammer till Oslo och lika långt tillbaka. Hon var oerhört noga med att hon skulle ha fattat allting rätt, så som den katolska kyrkan lär, och gick tillsammans med patern igenom katekesen från pärm till pärm. På allhelgonadagen 1924 skedde upptagandet.

Under de första åren efter konversionen var hon flitigt sysselsatt med att plädera för den katolska kyrkan, undanröja missuppfattningar, gå i skarp polemik om det behövdes och över huvud taget strida för sin tro. År 1928 hade hon blivit dominikansyster och efterlevde fattigdomsidealet genom att idka en omfattande välgörenhet. Samma år hade hon fått nobelpriset i litteratur, som den tredje kvinnan efter Selma Lagerlöf (1909) och den italienska författarinnan Grazia Deledda. Pengarna använde hon till olika välgörande ändamål, särskilt till en fond för utvecklingsstörda barn, en fond som blev uppkallad efter hennes dotter. Nackdelen med nobelpriset var all uppståndelse. Sigrid Undset var inte svag för att stå i rampljuset och ogillade intervjuer. Trots detta gick hon med på att bli ordförande i Den norska författarföreningen år 1935, eftersom hon ansåg det vara sin plikt.

Mitt i alla andra åtaganden fortsatte hon att skriva. Det blev ännu en medeltidsroman. Handlingen utspelas denna gång i slutet av 1200-talet. Romanen om Olav Audunssøn kom ut i två delar, 1925 respektive 1927.

Kamp mot nazismen och exil

Efter Hitlers maktövertagande 1933 inriktade sig Sigrid Undset alltmer på att bekämpa nazism och fascism. I en lång rad essayer och artiklar går hon till storms mot den annalkande faran. När kriget kom även till Norge den 9 april 1940 tvangs hon därför att fly över fjällen till Sverige, där hon fick en fristad hos de goda vännerna Alice och Yngve Lyttkens i Stockholm. Det blev också Alice Lyttkens som måste förmedla budskapet att Sigrid Undsets äldste son Anders hade stupat.

För att kunna bekämpa nazismen effektivt måste hon ta sig över till USA, vilket inte var så lätt under brinnande krig. Färden gick via Sovjetunionen med den transsibiriska järnvägen i sällskap med den yngste sonen Hans. Modern och den utvecklingsstörda dottern hade båda avlidit strax före krigsutbrottet. I USA reste hon runt över snart sagt hela kontinenten och talade för Norges sak, för Finlands sak och mot nazismens ödeläggande av Europa. Hon skrev också mängder av artiklar i allehanda tidningar, men det var givetvis svårt för henne att samla sig till skönlitterärt författarskap. (Inom parentes kan man konstatera att Sigrid Undsets böcker hörde till dem som brändes på bokbål av nazisterna.)

”Om det bara inte vore för tankarna på alla där hemma, och på allt som vi fortfarande skall igenom, så skulle jag säga att jag trivs i Amerika”, skrev hon i brev till en god vän på våren 1941. Hon hade inte kunnat föreställa sig att landet var så vackert och landskapet så omväxlande med sådana mängder av växter, träd och blommor. Hon insåg att hon alltid skulle komma att längta tillbaka till detta land, liksom hon alltid hade längtat tillbaka till Italien.

Hon hade inte heller kunnat föreställa sig att det skulle vara så lätt att bli bekant med människorna i butiker och på gator eller att hon skulle gilla stadslivet så mycket. Det hon uppskattade mest var den nya friheten. Hemma i Norge var hon känd överallt och belägrad av journalister och av hjälpbehövande människor, tyngd av ansvar och plikter dygnet runt. Här var hon för första gången ensam, utan någon annan att tänka på än sig själv.

Den 17 maj 1945 var hon på besök hos goda vänner. Via radio fick man då veta, att tyskarna just hade kapitulerat och att Norge var fritt. Värdinnan, som hette Astri Stromsted, berättar att Sigrid lutat sig över Astri och omfamnat henne, nästan, och att ”det var en dubbel sensation – nyheten från Norge och att nästan få en kram av Sigrid Undset – det var som om en av alperna skulle ha böjt sig ner.”

Hemkomst

Redan på ett tidigt stadium förstod Sigrid Undset att det nog inte skulle bli helt enkelt att komma hem igen. Till sonen Hans skrev hon: ”Det blir underligt att komma hem och sakna så många som gått bort, och de andra som säkert är förändrade av allt de har gått igenom. […] Om jag kommer att skriva fler romaner, eller böcker som inbringar annat än småsummor, det vet jag inte. Jag kan inte föreställa mig att jag kommer att göra det. Ser du, hela den värld som jag hade mina rötter i och kunde återskapa i tankarna och leva med i fantasin, den är borta, det vet jag mycket väl. Jag hoppas att jag kan uträtta litet ändå, i den värld som skall byggas upp, men jag har blivit gammal och har blivit uppryckt med alla rötter – och jag är inte så naiv att jag tror att jag kommer att duga till mer än att ta en blygsam del i det som kommer.”

Omsider kunde hon flytta hem till Norge, men det var inte enkelt att få ordning på Bjerkebæk igen. Gården hade varit beslagtagen av de tyska ockupanterna. Mycket var förstört, exempelvis hennes fars skrivbord som hade blivit upphugget till ved. Böckerna i biblioteket hade dock räddats av goda vänner. Det var inte heller lätt att anpassa sig till de nya förhållandena. En stor besvikelse var att en bok hon skrivit i USA redan år 1942 och där hon beskrivit sin kamp mot nazismen och sin flykt från Norge via Sovjetunionen inte fick ges ut i Norge, trots att den redan låg färdigtryckt under titeln Tillbaka till framtiden. Anledningen var att sovjetambassaden i Oslo inlade sitt veto och betraktade boken som ”en ovänlig handling”. Sigrid Undset hade nämligen under sin färd med den transsibiriska järnvägen sett en del av nöden, fångtransporterna och tristessen och i sansade ordalag beskrivit vad hon sett. Hela upplagan drogs in, och Sigrid Undset orkade inte slåss längre.

Hon insåg nu hur utarbetad hon var efter åren som ”informationssoldat”. Det var som om hon inte kunde återfå krafterna igen. Dessutom kände hon sig utanför. De gamla vännerna var döda, och de släktingar hon hade kvar var alla intensivt upptagna med att forma sina liv i efterkrigstiden.

De sista åren

Det sista stora verk som Sigrid Undset arbetade med var en biografi om den heliga Katarina av Siena. Hon betraktade den själv som sitt andliga testamente. Så mycket större var då hennes besvikelse över att bokförlaget inte ville ge ut den med motiveringen att intresset för ett helgons liv torde vara måttligt. (Först efter hennes död kom den ut år 1951, i svensk översättning år 1957.) Det var ett hårt slag. Hon kände sig gammal och ofantligt trött. ”Den gamle konstnärens öde är aldrig upplyftande – att känna fantasins skaparkraft avta, handlaget bli osäkert, sinnets temperatur sjunka, det är alltid hårt”, hade hon sagt i ett tal vid en författar-kollegas bår. Hon hade varit soldat med ordet som vapen, men nu hittade hon inte orden längre. Hon hade kämpat för barnens rätt och för kvinnans plats i överensstämmelse med hennes bilogiska roll, det som var kvinnosak för Sigrid Undset. Hon hade kämpat för den katolska kyrkan mot Luther, och hela tiden hade hon klarat av att vara diktare samtidigt, först och främst diktare. Nu, sedan hon kämpat för sitt land under fem långa år i exil, var både skaparförmågan och livsmodet borta. ”Ända sedan Anders dog har jag haft denna känsla av att jag inte är särskilt fast förankrad vid denna jord – ja, det är inte livsleda eller något sådant, jag har mycket att leva för, men ändå är det alltid denna känsla av att allting är något jag tar mig för medan jag väntar”, skrev hon i brev till en god vän. Världen hade inte blivit bra att leva i ens efter Hitlers fall. Det var den stora besvikelsen. I ett julbrev 1948 skriver hon bl.a.: ”Annars måste jag ju säga att jag tycker att världen har blivit trist – då jag var i Amerika under kriget hade jag ju känslan av att jag gjorde nytta, och vi hyste väl alla något slags förväntan för framtiden, inte så att jag väntade mig att allt skulle bli så förträffligt på en gång, eller att ’den gamla tiden’ någonsin skulle komma tillbaka, men jag hade liksom inte väntat mig att ’den nya tiden’ skulle bli så blodfattig och kraftlös, fastän kanske, så mycket blod som har spillts är det väl inte konstigt att folk verkar på en gång anemiska och rebelliska och föga företagsamma.” Till Alice Lyttkens skrev hon: ”När jag tänker på den värld jag växte upp i tycker jag att den ligger längre bort än stenåldern – när allt kommer omkring har ju människornas mentalitet blivit ganska stenåldersaktig runt om i världen.” Det var alltså en mycket trött gammal kvinna som avled den 10 juni 1949 på Lillehammers sjukhus.

Det som frapperade mig, när jag läste Tordis Ørjasæters omfångsrika biografi, var den enorma arbetsbörda som Sigrid Undset alltid tycks ha lagt på sig, med plikter och ansvar och allvar från det att fadern dog, när hon själv bara var elva år gammal. Till detta kommer den ständiga sömnbristen. Det verkar hela tiden, som om hon vore på gränsen – och ibland över gränsen – för överansträngning. Hon var en portalgestalt, imponerande också fysiskt. Det som man kan känna saknades i hennes begåvning var humor.

Författaren av historiska romaner

1300-talet uppfattade Sigrid Undset som ett århundrade präglat av egoism, högmod och moraliskt förfall, precis som det århundrade som hon själv levde i. Redan i samband med arbetet på romanen om Kristin Lavransdatter skrev hon ner följande reflexion i sin dagbok: ”Men om man skalar av sig de lager av föreställningar och tankar som särskilt tillhör ens egen tid, så träder man rakt in i medeltiden och ser livet ur den tidens synvinkel – det sammanfaller med ens egen. Och om man koncist försöker återge det man har sett så blir formen ovillkorligen besläktad. Och man skriver som en samtida. Man kan ju bara skriva romaner från sin samtid.”

Varför skriver författare historiska romaner? Skälen kan säkert vara många: att leva sig in i en svunnen tid, att ge liv åt fackhistorikernas gråare skildringar men också ofta att i den historiska förklädnaden säga något väsentligt om den egna samtiden, rentav kanske gå till rätta med den. I Sigrid Undsets fall tror jag att alla de tre faktorerna spelar in.

I den refuserade biografin om Katarina av Siena framhäver Sigrid Undset Katarina som en kritiker av förfallet, t.ex. när hon tar påven Gregorius XI i upptuktelse. Katarina är släkt med Kristin men också med de moderna kvinnor som Sigrid Undset skildrat. Även Katarina bröt mot de förväntningar som omgivningen ställde på henne. Hon avstod från man, äktenskap och barn och valde ett liv i sin Herres tjänst. Kristin hade blivit en ”Guds tjänstekvinna […] en vrång, motvillig tärna, lat och försumlig, utan tålamod under prövningarna, lite fast i sin gärning”. Katarina däremot hade en stark inre övertygelse att ”Gud vill använda svaga kvinnor som sina sändebud till denna världens stolta och mäktiga män”, en lidelse som för henne till energiskt arbete både politiskt och kyrkligt. Den starka, hängivna kärleken till Gud är drivkraften. Detta var Sigrid Undsets testamente till eftervärlden.

Tordis Ørjasæter, Sigrid Undset. Ett liv (1993), Övers. Urban Andersson, Norstedts 1995.