Skall kyrkan bli svensk?

William Kenney är engelsk passionist, verksam i Göteborg. Han har några år varit rådgivare åt ordensledningen i Rom och är nu superior för orden i Sverige. Kenney är sociolog, utbildad vid London School of Economics och studierektor vid den religionsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet.

Här kombinerar han sina erfarenheter av skilda grupperingar i den engelska katolska kyrkan med erfarenheter av dagens svenska katolska verklighet. – Texten var ursprungligen ett föredrag vid Academicum Catholicum Sueciae i Djursholm.

Den katolska kyrkan i Sverige måtte vara ett unikt fenomen. Över 80% av dess medlemmar är födda i andra länder, och har kommit hit som invandrare eller flyktingar. Många undrar om en kyrka med sådan sammansättning någon gång kan bli den svenska katolska kyrkan istället för den katolska kyrkan i Sverige.

Den katolska kyrkan i Sverige kommer att vara invandrardominerad långt in i nästa sekel, eftersom flyktingströmmen kommer att fortsätta om man ska döma efter situationen i världen idag. Förmodligen är det önskvärt att den katolska kyrkan har en mer svensk profil om den skall göra sig hörd i samhället. Kyrkan kommer att behöva en mer inhemsk identitet eftersom andra generationen invandrare kommer att vara ”svenskar”. Utan tvekan kommer detta faktum att förändra kyrkans kulturprofil, men det verkar som om man aktivt måste stödja processen. Problemet är hur detta skall ske?

Vi måste försöka förstå vad som händer när någon flyttar till ett annat land. När vi beger oss till en annan plats finner vi där en annan ”kultur”. Kultur är ett sätt att tolka verkligheten. Varje dag far vi alla en mängd intryck, upplevelser, nya kunskaper, m.m. På något sätt måste vi fa ordning på allt det här. Vi gör det genom den kultur som är vår. Vi har alla uppfostrats så att vi mer eller mindre har ett kulturmönster vilket vi kan använda för att fa ordning på tillvaron. En sådan kultur har att göra med allt, från det triviala till saker som rör själva livets mening. Man behöver endast sitta i en restaurang och se hur en person använder gaffeln för att veta om han eller hon är amerikan. Det finns ett ”rätt” sätt att använda kniv och gaffel om man är amerikan som skiljer sig från det ”rätta” sättet om man är svensk.’ Men vårt kulturmönster påverkar också vårt sätt att se på religionen, på livets mening, på familjelivet, m.m.

När vi i vardagslag talar om kultur brukar vi mena konst, musik, litteratur, etc. Sådana saker är också uttryck för samma fenomen. 2 De är ett sätt att tolka verkligheten, att fa ordning på den och att kommunicera insikten till andra människor. När vi lyssnar till Beethovens femte symfoni hör vi på någonting som talar om för oss hur en viss del av verkligheten är, och på ett instinktivt sätt förstår vi det. Sådana stora klassiska kulturstycken uttrycker i sig någonting av den mänskliga situationen och kan tala till många människor i olika. hitler och på olika platser.

När vi utvandrar från vårt eget samhälle ifrågasätts vissa delar av vår kultur – vårt sätt att tolka verkligheten. Hur mycket som ifrågasätts beror på hur annorlunda det nya samhället är. Om jag flyttar från Stockholm till Göteborg kan det hända att jag knappast märker någon förändring. Det kulturella avståndet är mycket litet. Om jag däremot flyttar från en bergsby i Turkiet till Göteborg kan det hända att det kulturella avståndet är mycket stort. Jag upplever mig själv som i en farlig och främmande situation där alla, eller åtminstone några, av mina mest grundläggande värderingar ifrågasätts.

En annan faktor som är viktig är hur välutbildad jag är. Om jag är högutbildad är det sannolikt att jag är van vid att mina ideer ifrågasätts, och jag är medveten om att andra kan tänka annorlunda. Om jag däremot är lågutbildad kan det hända att jag inte är medveten om att det kan finnas andra sätt att tolka verkligheten som skiljer sig ifrån mitt eget. Det är emellertid inte endast en fråga om utbildning utan också om hur väl förankrad jag är i min egen kultur. Om jag har en stark förankring i den, om jag verkligen känner mig hemma i den, då kan jag bättre möta en ny kultur eftersom jag har en måttstock som jag kan använda för att bedöma den nya, och jag har en möjlighet att jämföra de båda kulturerna. Har jag däremot inte en sådan grund att stå på, kan jag bli helt förvirrad när jag konfronteras med nya fenomen. Detsamma gäller värdlandets befolkning. Om landets invånare inte är hemmastadda i sin egen kultur kommer det att leda till stora konflikter eftersom de då upplever alla utlänningar, alla främlingar, som ett hot mot den egna identiteten.

Som jag redan har sagt kommer vår kultur att ifrågasättas så snart vi flyttar till ett nytt samhälle. Hur stora problemen blir är beroende av det kulturella avståndet mellan de två samhällena, utbildningsnivån och den psykologiska stabiliteten och mognaden hos individen. Det är klart att ingen av oss på en gång klarar av en sådan omställning. Vi måste först själva fa en emotionell trygghet i det nya samhället, och utifrån denna skaffa oss de redskap som behövs för att börja anpassa oss. När det gäller flertalet av våra invandrare handlar det i första hand på språket,3 och sedan om kunskap om hur detta samhälle fungerar. I bästa fall kan det också innebära en förtrogenhet med svensk kultur, men det är oftast först den andra generationen som skaffar sig sådana kunskaper. 4

Det borde vara självklart att vårt sätt att tolka verkligheten är något mycket djupgående och att ingen människa kan överleva utan sådana tolkningsramar. Mönster behövs för att allt inte ska bli kaos. Det är därför helt förståeligt att människor som kommer till ett nytt land börjar med att samlas i nationella grupper. Oftast är detta det enda sättet att, i början, överleva. Här kan man tala samma språk, här delas samma värderingar, här har man samma referenssystem, här finns ett skydd mot det främmande samhället som hotar allt man själv uppskattar. Dessa behov är mycket djupgående. Andrzej, en polack i Göteborg kan säga:

” -Jag anade aldrig att den färden (från Polen) skulle ändra hela mitt liv. I Polen hade jag föreställningar om det hårda fysiska arbetet i Sverige, men aldrig att jag skulle lida psykiskt. ….Ibland längtar jag så mycket att jag blir arg på mig själv. Jag kan inte koncentrera mig. Bara sova., jag är förbannad för att jag inte är i Polen. Samtidigt vet jag att jag inte längre har någon plats där. Vad skulle jag göra? Sitta i fängelse?”

Författarinnan till artikeln där detta citeras, skriver till slut:

Under Solidaritets 500 dagar utvecklades Andrzej till en ledare. I ett svenskt kök i Göteborg skriver han brev till sin mor.5

Det är därför ytterst viktigt att mata inte tar bort någon del av en annan människas verklighetstolkning utan att samtidigt ersätta den. Annars riskerar man att förstöra individen. Det är klart att en anpassning till en nytolkning av verkligheten endast kan ske långsamt och stegvis. Det är mycket möjligt att det behövs en tidsperiod av flera generationer.

Dessa problem är inte någonting som gäller endast i vår tid, och kanske är det nödvändigt att påminna om hur invandrare i andra tider har haft det:

”De talar rätt illa om dig nuförtiden. Om ditt vresiga temperament. Om din förkärlek till sprit. Om hur du misskötte jobbet och fick sparken.

Det låter elakt. Men de talar om hur du förådde din egen kultur när du blev invandrare.

… Du gjorde som så många andra av dina landsmän. Sökte dig till precis samma storstad som de. Hade samma dåliga skolgång, samma usla språkkunskaper … Men du fick arbeta. På ett gjuteri där de tillverkade blyrör. Tungt och enformigt. Ett invandrarjobb.

… Ryktet var vida spritt att du hade problem med spriten. Brusade upp över det minsta lilla. De säger att du verkade så frustrerad, att du nästan sjöd av uppdämd vrede … En man som inte drog sig för att slå sin fru när ruset och ilskan trängde på. Hon sörjde djupt och ärligt när du dog. Det gjorde dina sex barn också. Du var trots allt hennes man och deras far. Och min farfars far: Lewis Olson torparson från Sörmland … Utvandrad till Amerika 1885. Bosatt i St. Paul, Minnesota. Ett svenskt getto, säger många amerikaner. ”Svenskbygd”, säger svenskar i Sverige”. 6

Det måste vara en del av Kyrkans uppgift att försöka se till att människor inte misslyckas på detta sätt, om det är möjligt. För att undvika detta måste vi skapa en miljö där det är möjligt för den enskilde att anpassa sig till det nya samhället utan att förlora sin egen kulturidentitet, dels måste vi veta vad det är som vi försöker anpassa människor till.

För inte så länge sedan var attityden den att alla måste bli svenskar så snabbt som möjligt. Vi har nu upptäckt att det inte fungerar, och att det inte alls är så klart vad som är svenskt! Ny forskning visar att man i alla fall måste titta en gång till på det som ofta kallas för ”typiskt svenskt”. Det behövs en ”kulturdebatt” som skulle blottlägga, på en djupare nivå än Lucia-, jul- och midsommartraditioner, vad svensk kultur innebär. På så sätt skulle dialogen mellan landets infödda befolkning och invandrarna kunna fortsätta.8

Just den katolska kyrkan har haft samma problem i andra länder. Tänk bara på Amerika – dit miljontals människor invandrade från Europa! Här tillät kyrkan att man samlade sig i nationella grupper för att kunna komma till rätta med de problem som har nämnts. I Amerika var det förstås flera människor än vad det är fråga om i Sverige, och landet är mycket större. Idag har den amerikanska kyrkan trots detta fortfarande problem med att integrera de olika nationella strömningarna. Till England kom under 1800talet hundratusentals irländare. De kom från svält och fattigdom på Irland till nästan samma villkor i Englands storstäder. Här blev de den största gruppen i en kyrka som redan fanns på plats men som var mycket liten. Det fanns redan en grupp katoliker som hade överlevt reformationstiden. De var ofta rika godsägare och deras tjänstefolk. Sedan fanns det en mindre grupp konvertiter, i synnerhet de som hade kommit till katolska kyrkan genom Oxford-rörelsen. Dessa var ofta mycket välutbildade och det var denna grupp som skrev om kyrkans situation. Det var ett läge som i hög grad liknar det i Sverige av idag. Den största skillnaden var att de flesta av de engelska katolikerna hade sina rötter i ett och samma land – men liksom så många katoliker i Sverige var de från arbetarklassen, och hade svårigheter med språket. Men det skedde inte någon integration mellan dessa tre grupper. Visserligen hjälpte de rika till med att bygga kyrkor, skolor med mera för de fattiga, men det fanns inte någon riktig kontakt. Kyrkan hade en klasstruktur, grundad på olika ekonomiska och bildningsmässiga möjligheter. Detta har medfört att först i vår tid en integration har börjat ske. En konsekvens av detta är att den katolska kyrkan i England inte haft den röst och påverkan i samhället som hon kunde ha haft, eftersom inget försök gjordes av de ”engelska” katolikerna att integrera invandrarna. Dessa var (är?) därför mer intresserade av de irländska problemen än de engelska.

Den katolska kyrkan i Sverige är inte så stor att den kan tillåta oberoende nationella kyrkor inom landet. Invandrarna kommer ifrån så många olika länder att någon slags sammansmältning måste ske. Det är också fördelaktigt om de invandrade katolikerna deltar i den svenska debatten och inte endast längtar tillbaka till hemlandet. Detta innebär att kyrkan måste undvika att delas i många olika grupper.

Som redan har sagts måste det skapas en atmosfär där människor kan känna en emotionell trygghet, en atmosfär där de accepteras. Detta är en uppgift för församlingarna. Församlingarna borde vara platser där alla kan känna sig välkomna, dels på grund av att kontakt med andra från samma land kan förmedlas där, dels därför att församlingen på ett mjukt sätt kan hjälpa folk till rätta i vårt samhälle – både svenska och invandrade katoliker! Krav måste ställas, men krav som är realistiska. Det kostar mycket att anpassa sig till ett nytt samhälle, och folk måste fa hjälp att göra det, men samtidigt far de troende inte samlas i nationella religiösa ghetton för att skydda sig från den verklighet som de nu befinner sig i.

Kyrkan måste också våga vara sig själv. Kyrkan far inte apa efter andra samfund i landet eller den katolska kyrkan i något annat land. Säkert kommer hon att begå många misstag, och ibland skapa förvirring och kaos. Men kyrkan har redan visat att hon kan skapa en egen identitet, med

t.ex. den katolska bönboken Oremus, och genom att delta i samhällsdebatten.

Det finns också ett stort behov av att utveckla en katolsk kultur som är anpassad till invandrarnas behov. Det behövs populär katolsk litteratur, och kurser som är präglade av en svensk kultursyn. När sådant finns behöver folk inte hela tiden vända sig till det som kommer från ursprungslandet. Detta är inte något resonemang mot akademisk litteratur. Det är en fråga om ”både-och” inte av ”antingen-eller”.

Om kyrkan skall präglas av en svensk kultursyn måste hon medvetet satsa på en sådan. Utan en sådan målsättning finns alltid faran att hon begår samma misstag som har gjorts i andra länder med samma problem. En medveten målsättning att kyrkan skall präglas av den svenska kultursynen samtidigt som man tar hänsyn till den situation som idag existerar bland invandrarna, borde förebygga att kyrkan uppdelas i nationella grupper eller uppdelas efter samhällsklass – splittringar som det kan ta hundratals år att råda bot på.

I.Billy Ehn & Orvar Löfgren: Kulturanalys, s. 34-41. Liber. 1982.

2.Richard A. Peterson: ”The Production of Culture” i The Production of Culture, s. 7-22. Sage Contemporary Social Science Issues, No. 33. 1976.

3.Se Svenska i invandrarperspektiv. Kenneth Hyllenstam (Utg.). Liber. 1979.

4.Se. Kultur och medvetande. Akademilitteratur. 1982.

Kyrkan måste också våga vara sig själv. Kyrkan far inte apa efter andra samfund i landet eller den katolska kyrkan i något annat land. Säkert kommer hon att begå många misstag, och ibland skapa förvirring och kaos. Men kyrkan har redan visat att hon kan skapa en egen identitet, med

5. Joanna Fremsin: ”Ibland längtar jag så jag blir arg.” Ny i Sverige. Nr. 4. Ärg. 13, sep. 1984, s 46-47.

6.Mark Olson: ”Till dig – en misslyckad invandrare”.Ny i Sverige. Nr. 4. Arg. 13, sep. 1984, s. 50.

7.David Gaunt & Orvar Löfgren: Myter om Svensken. Liber. 1984.

8.Vad är svensk kultur? Papers in Anthropological Linguistics 9. Inst. för linguistik, Göteborgs universitet. 1981.