Skrifter från Karmel

Ett typiskt drag i 80-talets kristna bokutgivning är den stora mängden av andaktslitteratur, ofta av katolskt eller östkyrkligt ursprung. Samtidigt som det finns föga av levande religiös debatt, finns det en uppenbar längtan efter det gudomliga. Många av dem som på 70-talet sökte sig till indisk och buddistisk mystik har återupptäckt den rikedom som kyrkans andliga tradition erbjuder. Katolska författare som Thomas Merton och Bede Griffiths har läsare långt utanför katolska och kyrkliga kretsar.

I denna rika ström av andlig läsning intar karmeliterna i Glumslöv och Norraby en särställning.

Under 70- och 80-talen har de förmedlat en överflödande rik litteratur ur sin ordens andliga tradition. Särskilt har de presenterat den reformerade, oskodda grenens två ledande gestalter, Teresa av Avila och Johannes av Korset. En sådan utgivning av katolska klassiker i vårt land är något enastående och är också en betydande kulturgärning.

Det började 1971, då Johannes av Korsets ”Bestigning av berget Karmel” kom ut i en första provisorisk utgåva (den definitiva följde 1978). ”Själens dunkla natt” (1972) fick det karakteristiska utseendet med de enkla vita omslagen som alla läsare av serien känner igen. 1974 introducerades Teresa av Avila med ”Fullkomlighetens väg” och ”Den inre borgen”. 1985 hade karmelitordens båda stora andliga ledare blivit komplett utgivna på svenska: Johannes av Korsets ”Andlig sång” (1977) och ”Levande kärlekslåga” (1984), Teresas ”Boken om mitt liv” (1980), ”Brev i urval” (1982) och ”Klosterstiftelserna” (1985).

Också andra karmelitiska författare har getts ut i samma serie: Therese av Jesusbarnet (1979), Elisabeth av Treenigheten (1979) och Broder Lorens (1983). 1986 utkom antologin ”Den brinnande pilen” med texter av andra karmeliter. Dessutom har det utkommit en presentation av Karmelitorden (1981), en biografi över filosofen och karmelitsystern Edith Stein, författad av Anders Arborelius, O Carm (1983), och nutida andaktslitteratur av Ruth Burrows och Wilfrid Stinissen, O Carm. Tidskriften ”Karmel” är vida spridd i Sverige.

Som resultat av detta är den karmelitiska spiritualiteten (och då främst de oskodda karmeliterrias) mera känd i Sverige än någon annan av de stora ordnarnas. Det är märkligt, inte minst som denna litteratur hade sin stora blomstring i 1500-talets Spanien, som språkligt och kulturellt ligger oss fjärran. (Men det var Hjalmar Gullberg som introducerade Johannes av Korset i Sverige genom sina glänsande om än inte alltid ordagranna lyriköversättningar.)

Mer än andra ordnar har karmelitorden lagt sig vinn om den ”betraktande bönen”, den ordlösa kontemplationen inför Gud och Kristus. Den skiljer sig genom detta både från den liturgiska fromheten hos benediktiner och cistercienser å ena sidan, och jesuiternas meditation å den andra, formulerad i den helige Ignatius exercitier. För den som prövat på olika slag av österländsk meditation, har den karmelitiska spiritualiteten ofta varit en öppen dörr mot den kristna traditionen, inte minst för dem som har haft tillfället att uppleva den kontemplativa stillheten i Norraby.

Den karmelitiska fromheten är från början tänkt som en spiritualitet för klosterfolk. Den är till för människor som så har upplevt den gudomliga kärleken att ingenting jordiskt mera kan tillfredsställa dem. Gud är den Älskade, som sårar människan med sin kärleks pil och som uppväcker hennes längtan, något som samtidigt blir till en smärtsam upplevelse av Guds frånvaro. Språket i

Teresas och Johannes av Korsets skrifter är mättat med symboliken i Höga Visan.

Ett huvudord blir därför vägen. Människan är i rörelse, när hon oupphörligt söker Gud. Flera av de klassiska skrifterna uttrycker just detta: ”Bestigningen av berget Karmel”, ”Fullkomlighetens väg”. Men vägen löper centripetalt, mot det innersta rummet i människans egen själ, eftersom det är där som Gud vill visa sig för henne och förena sig med henne. Vägen för därför alltmer inåt i ”den inre borgens” många rum. Den introspektiva fromheten innebär inte att man förkastar världens skönhet och glädje, men Johannes av Korset betonar ofta hur mycket förmer den sällhet som Gud ger åt människan i hennes inre. I jämförelse med den framstår allt jordiskt som ett intet.

Men denna långa vandring mot det mål där människan skall finna både Gud och sig själv, den innebär också många motstånd att övervinna genom dygder och försakelser. Människans första ivriga kärlek efter Gud är nämligen ofullkomlig, besmittad med hennes egen själviskhet, och Gud måste rena henne genom ständigt nya prövningar. Den som ivrigt söker Gud måste föras till insikten att det i själva verket är Gud som söker henne. Från en aktiv fas, som präglas av objektsmeditation, förs hon alltmer över till att passivt vänta på Gud i ordlös kontemplation (”objektslös meditation”). Det uppstår ett medvetande om Guds stilla närvaro i alla livets situationer, till och med i dem som vi uppfattar som svåra och negativa. Gud kan upplevas som smärtsamt frånvarande, men hans verksamhet i oss sker allra mest i mörkret och tystnaden. Ord som ”öken”, ”mörker” och ”natt” kännetecknar det karmelitiska bildspråket. Det är först i den totala utblottelsen, när människan inser att hon ingenting är utan Gud, som den slutliga föreningen mellan Gud och själen kan äga rum.

Både Teresa och Johannes av Korset har som andra mystiker en tendens att vilja systematisera sina erfarenheter genom beskrivningar av olika stadier i det inre livet. Att sätta sig in i denna systematik fordrar att man med uppmärksamhet läser deras egna skrifter. Dessa är inte heller tänkta som handböcker för ett individuellt gudssökande utan som läsning i kloster, där de enskilda medlemmarna haft tillgång till personlig andlig ledning. Den som utifrån nalkas den karmelitiska spiritualiteten grips snarare av den poetiska lyskraften i beskrivningarna av det andliga livet och inte minst i Johannes av Korsets egna dikter, som säger mer än många teoretiska utläggningar.

Det är uppenbart att vi här möter några kristna som blivit helt upptända av en levande kärlekslåga, en brinnande vilja att inte söka något annat än den fullkomliga Kärleken. Det är säkert också detta som ger deras skrifter så många läsare också i dagens Sverige.

Som alla kristna klassiker måste 1500-talets karmeliter översättas för vår tids människor. Vår miljö är mycket olik de spanska klostrens, och de flesta av böckernas läsare lever inte i ordensliv med de möjligheter som där ges till gemenskap och vägledning. Här har särskilt Wilfrid Stinissen och Anders Arborelius betytt mycket som förmedlare av det som är karmeliternas syften. Men det är också många som ger sig på att läsa klassikerna i original och kan finna att de trots tidsmässiga och kulturella skillnader ger en andlig vägledning som få andra inom den stora kristna traditionen.