I Alison Luries komiska roman om universitetslivet i Cornell – The war between the Tates – skildras en ”överspänd, pratsam ungkarl” som gärna betecknar sig själv som ”radikal konservativ”. Han heter C. Donald Dibble, är mycket benägen att citera Platon och är ”utbildad vid University of Chicago för att spåra de bakomliggande politiska principer som finns dolda i t.o.m. de mest okända händelsers undervegetation”.
Många kritiker torde ha känt igen Dibble i författaren till det gångna årets stora litterära händelse i USA: Allan Blooms The Closing of the American Mind. Blooms egenartade framträdande, hans tillspetsade debattstil och inte minst hans intellektuella bakgrund kan säkerligen påminna om Dibble. Hans bok är emellertid ett ytterst seriöst (fastän aldrig trist), genomtänkt arbete om ett ämne som förtjänar vår uppmärksamhet, nämligen universitetets kris, dess orsak och konsekvenser.
Enligt Bloom har universitetet under de senaste åren prisgett sin ursprungliga bestämmelse, förrått studenterna och undergrävt det demokratiska samhällets grundvalar. Därav bokens undertitel: ”Hur den högre utbildningen har svikit demokratin och utarmat studenternas själsliv”.
I första delen av boken presenterar Bloom ett skoningslöst porträtt av sina studenter. Hans trettioåriga verksamhet i föreläsningsaulorna vid sex universitet i fyra olika länder tillåter honom konstatera att studenterna idag ”i allmänhet vet mindre och är intellektuellt slöare”. Vad som enligt Bloom förorsakat den moderna kulturanalfabetismen är studenternas orubbliga övertygelse att sanningen är relativ. Denna åsikt har rent konkret betytt att studenterna tappat lusten att veta och läsa, att söka förebilder i insikt och dygd, och framför allt att skaffa sig välgrundade uppfattningar om tillvarons mest elementära frågor. Kort sagt har de försummat att fånga livets mening. ”Studenterna, säger Bloom, är dels mer belåtna med sakernas tillstånd och dels förtvivlade för att de inte kan undfly det … Det finns inte ens några förebilder att beundra och förakta längre.” Själfulla gestalter som till exempel Prins Andrei i Tolstojs Krig och Fred eller Emma i Flauberts Madame Bovary har ersatts med Dustin Hoffman och Marilyn Streep-typer som invaderar film och TV och som ödelägger studenternas fantasi. Deras livsstil och särskilt deras förhållande till kärlek och sex avspeglar tankens armod. ”För en utomstående, till exempel från en annan planet, skulle det märkligaste i studenternas liv visa sig vara inställningen att sexuell åtrå inte längre omfattar drömmen om evighet … När de fyller sexton år har de ingenting mer att lära om erotik. De är vuxna i den bemärkelsen att de sedan knappast ändrar sig. Givetvis blir många bland dem skickliga fackmän, men de förblir själlösa (flatsouled). Världen rymmer inte mer än vad sinnena förnimmer: den är berövad fantasi och ideal.”
I andra huvuddelen tar Bloom itu med relativismens källor, vilka leder honom tillbaka till den gamla kontinenten och de moderna filosofernas fosterland: Tyskland. I ett spännande idéhistoriskt kapitel spårar han tankeutvecklingen från Sokrates till Nietzsche, modernismens egentliga upphovsman. Men det är i själva verket inte Nietzsche som visar sig vara den store boven i sammanhanget utan hans intellektuella arvingar och marknadsförare, nämligen Max Weber och Sigmund Freud. Tack vare Hannah Arendt, Gregory Ziboorg och andra tyska flyktingar introducerades Wceber och Freud vid amerikanska universitet där de praktiskt taget omedelbart vann gehör. Därigenom förvandlades USA:s livsstil till en ”Disneylandutgåva av Weimarrepubliken för hela familjen”. Värderelativismen – Webers käpphäst nummer ett – är numera en obestridlig grundförutsättning. Teorier om det goda och det onda domineras av en radikal subjektivism som urskuldar människors bekvämlighet, anser Bloom. Men även Freud har satt djupa spår i den västerländska världsåskådningen, särskilt genom sin grundtanke att det medvetna livets källa är något irrationellt. Tillvarons gåtor, som under historiens lopp varit motivationsfaktorn bakom människans kreativitet, är för psykologen endast förevändning för konfliktlösning och terapi. Istället för att bäva inför livets stora mysterier, visar psykologen oss hur vi skall hantera dem och känna oss trygga inför till exempel Gud och kärleken. Men enligt Bloom har psykologen ingen realistisk uppfattning om själen och inte heller möjlighet att någonsin kunna få en sådan, eftersom Freud felaktigt antar att subjektiva tolkningar av själslivet är detsamma som objektiva fakta. Omsorg, självförverkligande, mer medvetenhet, engagemang, solidaritet, karisma, osv. är ord som under pop-psykologins inflytande blev välkända och respektabla begrepp, men som i själva verket, menar Bloom, endast gynnar den typ av pretentiös förflackning hos våra samtida som Woody Allen är mästare på att avslöja i sina filmer.
Man bör påpeka att Bloom inte så mycket beklagar relativismens fördärv som den dogmatism med vilken den praktiseras i hart när alla samhällskretsar. Om en lag utfärdades som förbjöd ovannämnda ord, skulle hela befolkningen förlora talförmågan över en natt – spekulerar Bloom – eftersom dessa ord på senare tid har ersatt förnuftet och tankeförmågan. Bloom antar utmaningen. Han undrar till exempel om ”leva som jag vill” vore ett lämpligt substitut för ”livsstil”, om ”vad jag tycker” kunde stå för ”värdering” eller ”mina fördomar” för ”ideologi”.
Blooms iakttagelser ingår i ett större sammanhang, nämligen en utförlig diskussion om det politiska läget i USA och den roll universitetet har. Liksom de Tocqueville anser Bloom att demokrati till sin natur är ett svagt politiskt system, eftersom det egentligen inte hyser någon som helst förståelse för ”det teoretiska livet”. Därför löper demokratin alltid risken att man i dess strävan att garantera jämlikheten mellan medborgarna tillgriper tyranniet. Bloom påminner oss: ett framgångsrikt tyranni är inte det som med våld inför uniformitet, utan det som undanröjer medvetandet om alternativen. Därför gäller det för universitetet att vaka över friheten, att bilda en aristokrati inom demokratin som är i stånd att ifrågasätta det till synes självklara och bidra med genomtänkta alternativ som främjar debatt och påvisar förnuftets överlägsenhet.
Relativismen har dock, enligt Bloom, såväl försvagat samhällets demokratiska samstämmighet som försvårat universitetets förmåga att avvärja medborgarnas flörtande med totalitarismen. Som bekant härstammar den moderna staten från upplysningstidens stora politiska filosofer, främst från Hobbes och Locke. Men dessa tänkare anknöt iden om den moderna staten till den naturrättsliga principen, som numera enligt Bloom är allvarligt hotad. Filosofin, den vetenskap som vill avspegla den objektiva tillvaron och som garanterade naturrättens påståenden, har på senare tid och särskilt under Nietzsches inflytande kommit att betraktas som enbart en värdeskapande konst. Det är till sist genom att förneka absoluta moraliska värden som universitetet sviker sin kallelse och hotar demokratins överlevnad. För Bloom är det ingen tillfällighet att Heidegger, i egenskap av universitetsrektor, kapitulerade inför nazismen 1933. Nietzsches kritik av rationalismen får sin yttersta konsekvens när Heidegger tematiserat den; dess politiska uttryck är det Rektoratsrede som han höll när han utnämnts till rektor i Freiburg. Här skulle Bloom instämma med Victor Farias att Heidegger stödde nazismen inte trots utan på grund av sitt tänkande.
Bloom hänvisar till ett senare exempel som väl illustrerar universitetets moraliska illamående och absoluta oförmåga att värja friheten: sextiotalets studentrevolt i USA. Enligt Bloom var sextiotalet en tid då dogmatiska svar och triviala broschyrer dominerade den intellektuella scenen. När universitetet utan protest underkastade sig studenternas hot och våld upplevde idéhistorien sina mörkaste stunder. Tanken ersattes av slagord och klichéer av typen enskilt ansvar, upplevelse, växt, utveckling, självständighet, befrielse, osv. ”Aldrig förr under historiens lopp – skriver Bloom – har det förekommit en liknande och lyckligare överensstämmelse mellan det goda och det behagliga.” Studenternas omsorg om mänskliga rättigheter dolde i själva verket en djup ansvarslöshet inför samhället, och dessutom, konstaterar Bloom, inträffade revolterna när studenterna redan hade spelat ut sin roll inom medborgarrättsrörelsen. Deras sista meningsfulla insats ägde rum 1964 med protestmarschen mot Washington.
Bloom förespråkar en sokratisk modell för universitetet, en oas där begåvade ungdomar samlas, inte för att förbereda sig till ett yrke utan för att hängivet undersöka den mänskliga naturen med hjälp av de stora klassikerna i västerländsk litteratur. Han ser som ett tidens tecken att universiteten, som kan spränga atomen och hitta botemedel för hemska sjukdomar, inte ens kan erbjuda studenter en anständig humanistisk utbildning som är både grundläggande och översiktlig. Naturvetenskapen – ”lärdomens Schweiz” – som har en neutral och sakrosankt ställning vid universiteten lär oss egentligen ingenting om människan och ingriper därför aldrig i samhällsdebatten. ”Frågorna som barn brukar ställa: Finns det en Gud? Är människorna fria varelser? Varför straffas onda handlingar? Kan vi överhuvud veta något med säkerhet? besvarades förr i tiden också av vetenskap och filosofi. Men numera är vuxna människor alltför upptagna med sitt arbete och lämnar barnen gärna på det dagis som de kallar ’den humanistiska linjen’.”
The Closing of the American Mind är en insiktsfull och medvetet provokativ analys av hur det intellektuella klimatet uppkommit som även går långt i att förklara orsakerna bakom universitetets nutida moraliska illamående. I all dess anspråksfullhet måste man tyvärr konstatera att det finns påfallande luckor, särskilt vad beträffar kristendomens roll i västerländsk idéhistoria. När Bloom framhäver Platons och Aristoteles inflytande i Europa glömmer han till exempel att påpeka kyrkofädernas roll och i synnerhet tiggarordnarnas betydelsefulla roll genom införandet av grekisk filosofi vid medeltidens lärosäten. Det är också anmärkningsvärt att Bloom, som fäster mycket uppmärksamhet vid Webers tolkning av den protestantiska arbetsetiken, aldrig nämner Luther eller Calvin. Blooms nonchalans inför det kristna arvet förklarar till sist varför han inte lyckas identifiera William Ockham som relativismens föregångare och dess egentliga upphovsman.
Bokens angelägna ämne och författarens beundransvärda förmåga att hantera problematikens många aspekter får emellertid ursäkta dess eventuella försummelser och försäkra The Closing of the American Mind en plats bland åttiotalets mest tankeväckande och relevanta idéhistoriska verk.