Vad är en människa? Vad betyder hon? Hur mycket kan man förändra henne utan att hon helt tappar bort sig själv? Hur många kan hon vara under sitt enda liv?
Det är frågor man kan ställa sig inför en av de mer intressanta filmerna på länge, Den siste kejsaren, av Bertolucci. Den handlar om ett öde som kanske är det mest säregna av alla de säregna människoöden som har fyllt vårt århundrade, om den man som vid tre års ålder utropades till kejsare av Kina, blev avsatt före tonåren men levde kvar i den helt slutna värld som Den förbjudna staden i Peking utgjorde, sedan brutalt förvisades och tog sin tillflykt till japanerna, med tiden blev deras utvalde härskare i Manchuriet, där alla hans ambitioner att uppnå självständighet krossades, också på det mest personliga planet, blev arresterad efter andra världskrigets slut och omskolad i fängelse i det kommunistiska Kina.
För honom gäller det att flera gånger i livet anpassa sig till en situation som totalt skiljer sig från allt han tidigare har lärt in, en osäkerhet av närmast kosmiska mått, en serie förvandlingsnummer som filmens olika skådespelare i huvudrollen gör stillsamt trovärdig men som förblir en gåta för ett kännande hjärta.
Bertolucci har på ett sällsynt intelligent och dristigt sätt återskapat tidsatmosfären kring sin sanna fastän helt osannolika historia. Skildringen går inte i tidsföljd utan sker som en rad återblickar i olika sammanhang; först ångar ett tåg med krigsfångar in på en kinesisk plattform omkring 1950, och den ende som har privilegiet att få ett eget litet väntrum för sig själv försöker skära pulsådrorna av sig. Så småningom får vi följa hans liv, från änkekejsarinnans otroliga hov till valet av det nyfikna lilla barnet för en ställning av formellt sett absolut makt, i praktiken total maktlöshet. Han omges av kvinnor och eunucker som aldrig far med sanning, lekkamrater har han inte, modern får han inte se på många år och amman förs plötsligt bort en dag i hemlighet; alla som han älskar blir han berövad, men illusionen av hans envälde vidmakthålls omsorgsfullt.
Som ung får han en skotsk informator, som försiktigt ger honom en aning om andra möjligheter, bl a genom att insistera på att han mot änkekonkubinernas vilja skall få glasögon. En scen av säregen humor skildrar hans bröllopsnatt med en ung prinsessa som också har fått både kinesisk och västerländsk uppfostran och förstår hans olust inför tanken att ”göra regn och vind” med en helt okänd person. Fördriven från Peking tar han sin tillflykt till ett ytligt modernt nöjesliv i Tientsin, där hans officiella konkubin i längden inte står ut med sin gammaldags ställning utan försvinner. Hustrun varnar honom för hans flört med den japanska politiken, men hennes opiummissbruk och andra avvikelser fjärmar dem åt; med isande klarhet skildras vad som händer när hon vill åstadkomma en tronarvinge efter att han blivit kejsare i japanernas lydrike Manchuriet, manchu-dynastins ursprungsland. Lika skickligt gjorda är de scener som påtagligt visar hur omöjligt det är för en marionettgestalt, hur goda föresatser han än har, att leda utvecklingen. Den som vill leka med i spelet om makten måste vinna. De flesta slutar liksom han som förlorare. De krig som härjar Östasien skildras med gamla filmjournaler och ryckliga stillbilder, där själva tekniken gör en gripande verkan. Om hans tid som krigsfånge hos de allierade berättas ingenting, utan skildringen fortsätter i kinesiskt fängelse och en mångårig omskolning under förhållanden vars totala brist på privatliv förmodligen är mer skrämmande för oss än för människor som aldrig har haft något.
Trots det unika i kejsarens ställning förkroppsligar han mycket av Kinas svåra och paradoxala situation under förra hälften av 1900-talet. Vi får sedan också möta rödgardisternas entusiastiska framfart, och regissörens poetiska leklust kommer till sin rätt i slutet, där den åldrade mannen besöker sitt forna palats, som nu är museum. För att bevisa för en vaktmästares lilla pojke att han verkligen en gång har suttit på draktronen letar han fram en påtagligt minne, en bur med en syrsa – inför våra ögon kryper den lille gnisselsångaren runt som om ingen tid i världen egentligen har gått, och mannen försvinner ur den storögde pojkens åsyn. I den sista scenen berättar så en guide mekaniskt för en hord västerländska turister om den siste kejsaren som utnämndes i tronrummet och som avled 1967.
Det är en film med ovanlig suggestionskraft. Hela Kinas säregna nyare historia, från en nästan arkaisk livsform vid seklets början till alla slags påverkan av västerländskt och moderniserat japanskt presenteras i ofta korta, alltid intensiva scener, liksom huvudpersonerna får handla efter sin karaktär i träffsäkert valda situationer. Det dröjer länge innan man skakar av sig känslorna inför detta liv, som mer än något annat har inneburit totala brott med det tidigare. Många har mist sina privilegier en gång, men få har vunnit dem på nytt efter förlusten och sedan förlorat dem så fullständigt. Vem var han då, den siste kejsaren? Det lär vi aldrig få veta helt, men vi kommer honom inpå livet som sällan i en historisk skildring. Gå själv och se!