Som får utan herdar

Efter allt att döma får hierarkin i den katolska kyrkan i Tjeckoslovakien inte någon förstärkning under överskådlig tid. Det har spekulerats en del under de senaste åren. Vissa svårtolkade uttalanden av president Husak har satt fart på rykten. I slutet av förra året, då den nye nuntien för förbindelserna med östländerna ville göra ett besök i Prag, medgav regimen till slut detta men allt försiggick på låg diplomatisk nivå. Det öppnades alltså inga nya dörrar. Vissa observatörer menar att de politiska ledarna nu avvaktar hur Gorbatjovs reformpolitik kommer att slå. Andra menar att de mäktiga i Prag är lika obevekliga som tidigare.

Kyrkan har tiden mot sig. Det som återstår av episkopatet är märkt av ålder och sjukdom. Ärkebiskopen, kardinal Tomasec börjar närma sig de nittio. Han agerar visserligen starkare och modigare än någonsin, men 88 år är en hög ålder. Hans generalvikarie Vanek dog i september i fjol. Regeringen tillät att en efterträdare utnämndes, Lebeda, 74 år och tidigare föreståndare för prästseminariet i Litomerice, det enda för hela Böhmen och Mähren. Denne man har också

varit redaktionsansvarig för den enda katolska tidningen i landet. Lebeda har anseende som en pålitlig präst; han har ärkebiskopens förtroende (vilket i detta sammanhang betyder att han är en trogen kyrkans tjänare) och han förväntas även bli en god handledare för prästerna, däremot kan han få större svårigheter än sin företrädare med att tackla myndigheterna och han kommer knappast att kunna förbättra prästernas arbetssituation.

Följande inventering visar hur det ser ut på biskopsstolarna. I Slovakien finns hjälpbiskopen Gabris i Trnava. De enda ordinarie stiftsbiskoparna utom kardinal Tomasek är Pastor i Nitra och Feranec i Banska Bystria. De är båda över 75 år. I Mähren, i stiftet Olonouc, finns hjälpbiskopen Vrana över 80 år. Han tillhör Pacem-in-terrisrörelsen och ses därför som en mycket kontroversiell person av många som betraktar denna grupp som regimens medlöpare och infiltratörer. Fler finns inte.

Man kan därför förutse att inom en ganska snar framtid stiften i Tjeckoslovakien juridiskt och faktiskt kommer att ledas av personer som tillsatts oberoende av Rom.

Sedan flera år har kardinal Tomasek sökt se om sitt hus och säkra successionen genom att skaffa en interimledare som kan ta över hans synnerligen bevakade domkapitel och bli en fast och pålitlig hand. Detta har ännu inte lyckats.

En rad incidenter visar att kommunisternas repressionsapparat fortfarande arbetar för högtryck. Här följer några exempel på vad som kommit till kännedom bara under början av innevarande år.

En medlem av ”de böhmiska bröderna”, pastor Jan Dus, ställdes 20 februari inför rätta anklagad för subversiv verksamhet mot staten genom att han förtalat republiken utomlands. Han tillhör Charta 77-aktivistema och har tidigare stiftat bekantskap med landets fängelser.

Även präster i den grekisk-ortodoxa kyrkan, som vuxit under senare år i östra Slovakien, hotas med yrkesförbud. Orsak: för intensiv religiös aktivitet. Man syftar här på en nattlig bönevaka, när 40 000 pilgrimer samlats i Lutina fjärde augusti i fjol, som genomfördes trots att kulturministeriets representanter ville ändra i programmet.

Säkerhetspolisen har upptäckt att det katolska ordenslivet är betydligt mer utbrett underjordiskt än vad registren visar. Detta har föranlett intensiva spa¬ningar och förhör med exempelvis Tereza Scurkova och Helena Torkosova vilka alltför regelbundet deltagit i gudstjänstlivet.

15 föräldrapar som ville anmäla sina barn till religionsundervisning i en by, Lupca, nära Banska Bistrica har vägrats denna lagfästa rättighet. En av mödrarna Margita Melichova skrev direkt till president Husak och protesterade. ”Utgör religionsundervisningen ett moraliskt hot eller hotar den det socialistiska systemet? Vi kristna kräver inga undantagsregler däremot vår lagliga rätt.”

Kardinal Tomas`ek har vid tillfälle yttrat att om världen utanför inte längre uppmärksammar villkoren som gäller för de troende i hans herdadöme hotas kyrkan av kvävning.

Vi kan här publicera valda delar av ett dokument av en anonym katolik, ett personligt vittnesbörd om bekymmer, sorg, smärta men än mer om den djupa glädje och frimodighet som utmärker många av den marterade kyrkans traditionsbärare.

”Hos oss fattas biskopar – herdar. Många biskopssäten har varit tomma i mer än tio år. Pacem-in-terris¬anhängare sköter administrationen i vissa stift men åtnjuter inte lekmännens förtroende. Statens ingripande i kyrkans inre angelägenheter begränsar kyrkans möjligheter att arbeta. Föräldrar tvekar att skicka iväg sina barn till religionsundervisning, eftersom barnen där yttrar sig om sin kristna tro, vilket rapporteras till skolan och kan medföra mindre möjlighet att bli antagen till högre utbildning.

Man skall inte blunda för den rädsla som skapats av den intensiva ateistiska propagandan eller de omständigheter som aktiva lekmän hamnat i inför rätta. Hos många utlöser sådant en förlamning. Många kristna frågar sig hur de skall överleva. Kyrkorna står ofta tomma. De som kommer är mest äldre och ofta bara några enstaka yngre personer. I dessa kalla ogästvänliga kyrkor kan knappast de få unga människor som råkar komma in finna sig till rätta. Den bild de frammanar är en döende kyrka och ungdomen uppfattar dem som museer från en förgången kristen era.

En verklig brist känner vi, eftersom vi inte har möjlighet att skaffa biblar och kristen litteratur. En officiell kyrklig tidning kommer ut ”Katolicke noviny”. Den är dåligt skriven och motsvarar inte något behov. Dessutom förekommer en hel del politiska artiklar i den. Det är förbjudet att ordna reträtter. Många skulle vilja ha möjlighet att delta men det går inte. Likgiltigheten märks i kyrkorna. Det är skräpigt och fattas friska blommor och mässkläderna är solkiga. Det är bara några få som ställer upp. Prästbristen märks tydligt. Det finns präster som måste läsa fem mässor varje söndag. Den tid som blir över till normala samtal med kyrkfolket är väldigt kort. Hela liturgin ger ett intryck av trötthet något som påverkar den gudstjänstfirande församlingen negativt. Det är dessutom glest mellan kyrkorna.

Vanligtvis är präster och biskopar och kyrkliga ledare oeniga. Biskop Vrana och vissa administratörer tillhör Pacem-in-terris-rörelsen som gynnas av myndigheterna. Att prästerna inte kan tala öppet med varandra och inte heller lekmännen med varandra eller prästerna är tragiskt. Oftast beror det just på Pacemin-terris. Många ger efter för rädslan och tappar därför mycket kraft. Det föder i sin tur ljumhet och passivitet och till sist likgiltighet. Genom bristen på kyrklig undervisning är folk rent okunniga i troslära. Det gäller både präster och lekmän. Tron blir mycket barnslig och ibland ren vidskepelse. Det medför att konflikter och individualism frodas och man har inte förutsättningar att förstå den karismatiska rörelsen rätt.

Ett exempel på hur ytligt man tar religionen, är det lättsinne som man visar inför äktenskapets sakrament. Även dopet blir något magiskt för många.”

Men detta är bekymren. Det finns även mycket att glädjas åt.

”Jag kan citera ett brev: ’Jag är verkligen glad över att allt omak man gjort sig och allt men planerat för att göra det omöjligt för människorna att tro, gått i stöpet. Tron lever alltid.’ Härav framgår att de kristna har klart för sig att den ateistiska ideologin misslyckats och är kraftlös. De kristna framstår därför som mycket trovärdiga. Jag menar att var och en för sin tros skull måste gå igenom olika lidanden. Bakom deras ord och övertygelse finns smärtan men det gör dem till ännu trovärdigare vittnen.

För de kristna har bönen mycket stor betydelse. Här är bönegrupperna väldigt viktiga. Man träffas regelbundet inte för att diskutera utan för att be och utnyttja tiden på så sätt. Man strävar efter ett aktivt andligt liv. I vårt land är ingen andlig lavin i rörelse men Andra vatikankonciliet har betytt förnyelse inte minst bland ungdomen. Men det finns också motsättningar vilket är en stötesten för ateister och likgiltiga och de kristnas trovärdighet ifrågasätts. Det förekommer att ekumeniska grupper samlas i hemmen för bön och bibelläsning.

Antalet prästkandidater stiger och ordenskallelserna blir fler. Det är ett mycket glädjande tecken på att Gud är med oss.

Vi beundrar kardinal Tomaseks klar ställningstaganden. Hans auktoritet har stor moralisk betydelse. Det samma gäller påven Johannes Paulus 11. I motsats till många andra länder kritiserar vi honom inte här utan vi älskar honom. Hans budskap inger oss stor kraft och vi stöder hans pastorala resor med våra förböner. Detta är inte nationalism. Vi anser att kyrkans ämbetsbärare och lekmännen måste söka upp alla själar. Vi blir också uppmuntrade av moder Teresa och av Roger Schutz. Lekmännens apostolat vittnar om iver, äktenskapets sakrament om skönhet, sammanhållningen mellan präster och lekmän, allt detta beundrar vi och gläds över i kyrkan idag. Många säger att utan denna gemenskap vore livet sorgligt. Jag måste tillägga att jag känner det som en stor gåva att utan att vara rädd och bekymrad få sitta och prata öppet med andra och att vi får hjälpa varandra på den andliga vägen ömsesidigt.

Glädjen är ju den Helige andes gåva enligt Galaterbrevet 5. Insikten ligger nära till hands att den glädje som vi upplever tillsammans i kyrkan och den glädje som utgår från kyrkan inte finns trots lidandet utan oftast är betald med lidande. Därför är den inte ytlig utan djup. Lekmännen ropar efter herdar. Längtan efter sakramenten, efter fullkomlighet är kanske mest karakteristisk för unga kristna, främst konvertiter. De läser Bibeln dagligen och söker meditativ litteratur. De unga går regelbundet till bikt och nattvard.

Vi tror på en kristen framtid i vårt land. Guds hjälp är så tydlig. Vi beundrar lekmännens urskillningsförmåga trots all manipulation och deras känsla för gott och ont, deras ärlighet och fasthet i det kristna livet.”