Sudettyska flyktingar i Eskilstuna

Arbetsvandring och flykt mellan olika länder är inga nya företeelser i Sverige och Europa, inte heller de problem som följer i deras spår: anpassningssvårigheter, bris­t på förståelse eller t.o.m. främlingssfientlighet, kultur­krockar, arbetslöshet, ensamhet. För flyktingen förstärks problemen ofta av traumatiska upplevelser före eller under själva flykten, och kanske av ett förlorat eller allt svagare hopp att någonsin kunna återvända.

Så var det redan på 1930- och 40-talen när nazismens framväxt i Tyskland och erövringståg över Europa tvingade stora be­folkningsgrupper på flykt. En mind­re del av flyktingarna från Centraleuropa hamnade i Sverige. De flesta av dem var tyskta­lande: tyskar, österrikare och sudettyskar (från dåvarande Tjeckoslovakien). 5–6 000 tyskspråkiga flyk­tingar kom mellan 1933 och 1945 till Skandinavien och Fin­land, dvs en procent av alla tysktalande som hade tvingats att lämna sitt hemland. Av denna procent ham­nade flertalet före och efter 1940 respektive 1943 i Sverige (dess­utom kom under själva kriget c:a 40 000 norr­män, 10 000 danskar, 75 000 finnar och 40 000 balter; som mest fanns här i slutet av 1944 sammanlagt c:a 195 000 flyk­tingar).

En grupp med särskild status

Bland alla dessa tusentals människor fanns en liten grupp flyktingar som skiljer sig från de flesta andra, på många sätt: de kom till Sverige med myndigheternas samtycke och aktiva medverkan; de blev ’brohuvud’ och förmedlare för en ny grupp flyktingar efter krigets slut; de fick aldrig någon chans att återvända; men deras historia är, om man får an­vända uttrycket, ’lyckligare’ än de flesta andras. Det rör sig om en grupp sudettyskar, dvs en grupp av de tyskar med tjeckiskt medborgarskap som hade varit bosatta i relativt klart avgränsade områden i Tjeck­oslovakien sedan århundraden, den största minoritetsgruppen i detta land: 1930 utgjorde de 3,3 av 14,7 miljoner invånare.

När Tyskland hösten 1938 ockuperade sudettyskarnas områden i Tjeckoslovakien fick en stor del av den aktivt antinazistiskt engagerade minoriteten sudettys­kar – i och för sig en mindre grupp jämfört med alla sudettyskar som välkomnade Tysklands inmarsch – fly från sina hem. C:a 8 000 andra fängslades. De flesta oppositionella hade varit aktiva inom arbetarrörelsen. Att hitta mottagarländer för dem som sökte undkomma var svårt. Av de c:a 3 000 sudettyskar som fick asyl i västeuropeiska länder kom 350 till Sverige, ytterli­gare ett par hundra följde under kriget från de övriga nordiska länderna.

När Tyskland kapitulerade i maj 1945 fick nästan alla sudet­tyskar lämna sitt hemland; många andra omkom. C:a 4 000 av dessa tvångsförflyttade sudettyskar hamnade efter 1945 i Sveri­ge, de flesta med hjälp av Röda Korset eller hitvärva­de som arbets­kraftsin­vandrare från sina mer eller mindre till­fälliga vistelseplat­ser i Tyskland och Österrike.

Folkhemmet i Eskilstuna

Invandrare i folkhemmet är den välfunna rubriken på den bok som Rudolf Tempsch, lärare och ekonomhistoriker i Göteborg och själv barn till sudettyska invandrare, har skrivit om sudettyskarna i Eskilstuna 1938–1988. I Eskilstuna samlades nämligen en relativt stor grupp sudettyskar, en grupp som både anpassade sig och integrerades i samhället och som samtidigt under årtionden lyckades behålla sin särart, sin sammanhållning. 150 kom som politiska flyktingar i den första vågen. 220 följde som efterkrigsinvandrare. Sudettys­karna utgjorde den första större invandrargruppen i staden. De utgjorde tillsammans med inom dessa familjer i Eskilstuna födda barn c:a 480 personer.

Invandrare i folkhemmet är en välfunnen rubrik eftersom just dessa flyktingar och ’arbetskraftsinvandrare’ lyckades föra över och anpassa sina egna traditioner till det nya landet, den nya staden med främst sin metall- och verkstads­industri, sina politiska och fackliga sammanslutningar, så att de kom att bli en mycket aktiv och välsedd grupp ’nysven­skar’. De allra flesta i denna grupp var socialdemo­krater och fackligt aktiva. De hade hämtats till Sverige med hjälp av socialde­mokratiska politiker. De fann sig väl till­rätta i ett land och en stad som efter andra världskriget fick en stark prägel av socialdemokratiskt maktinnehav.

Den första vågens förmåga att anpassa sig och att göra sig hemmastadd i folkhemmet var av stor betydelse för den andra gruppens möjlighet att följa i den förstas spår. Flera sudet­tyskar i den första gruppen hade redan före sin ankomst eller fick därefter goda kontakter med svenska myndigheter och lycka­des utnyttja detta för att få hit flera av sina landsmän, när dessa 1945 återigen hamnade i trångmål. De sudettyskar som redan var här lyckades hjälpa nytillkommande att hitta till­rätta.

Ett omfattande källmaterial

Författaren ger en mycket detaljerad överblick över hela den socia­la sammansättningen, ekonomiska och kulturella aktivite­ter, levnadsförhållanden och överhuvudtaget alla slags struk­tu­rella förändringar. Ingenting utelämnas. Främst bokens andra del är fylld med tabeller och dia­gram, som illustration kring resonemang­en. Det märks att författaren är i färd med att skriva sin doktorsavhandling om just sudettyskarna i Sverige. Både arkivdokument och enkäter respektive intervjuer utgör källmaterialet. Texten har lättats upp med bilder som bl a illustrerar livet i sudettyskarnas föreningar, främst Treuegemeinschaft Sudetendeutscher Sozialdemokraten och dess stora lokalförening i Eskilstuna.

Bland alla de många intressanta observationer och detaljer om sudet­tyskarnas liv och öden i Sverige och Eskilstuna som här måste lämnas därhän, är det värt att avslutningsvis citera åtminsto­ne en: ”Även om flertalet av de huvudsakligen katol­ska sudettyskarna inte var särdeles religiöst aktiva har under årens lopp ett antal av dem – företrädesvis bland de äldre – tillsammans med andra invandrare bidragit till att skapa en katolsk församling i Eskilstuna […] Därigenom har större pluralism skapats på det religiösa området” (s.84).

Något liknande kan troligen sägas om flera platser än Eskils­tuna. Men den böhmiska katolicismen har alltid haft sina speciel­la särdrag. Det kan inte ha varit lätt att föra över dem till Sverige. Mentalitetsklyftan var avsevärd.

Levnadsvillkoren för sudettyskarna har varit hårda: fördriv­ningens smärta, de första lägren med sin tuffa miljö, arbets­platserna där man skulle göra sig förstådd, så annorlunda förutsättningar för familjerna, inte minst barnen, än man var van vid. Men liksom den katolska kyrkan i detta land, så har samhället i sin helhet ’tjänat’ på dessa flyktingar och invandrare, tack vare att de har tagits emot ganska väl, men främst tack vare att de – relativt sett – fann sig tillrätta och lyckades med konststycket att både anpassa sig och förbli sig själva, även när hoppet att återvända inte längre kunde upp­fyllas.

Det är författarens förtjänst att han lyfter fram denna grupp och ger den liv även för en vidare och intresserad läsekrets. Författaren har genom att så detaljerat undersöka och be­skriva alla levnadsomständigheter, goda och svåra, och genom att sedan följa gruppens öden in i andra och tredje genera­tionen, lämnat ett instruktivt exempel på en flykting- och invandrargrupp som med fördel kan studeras av den som vill sätta sig in i både ’folkhemmets’ och de nytillkom­mandes villkor. Inte minst viktigt är att förhållanden i lokalsam­hället Eskilstuna beskrivs mot bakgrund av samhälls­situatio­nen i stort. Vill man veta något om flykting- och invandrar­problematiken, behöver man båda perspektiven: det nationella, om man så vill: rikspolitiska, och det lokala, ja individuel­la. Invandrare i folkhemmet ger här en utmärkt illustration.

KLAUS MISGELD

Artikelförfattaren är docent i historia och verksam vid

Arbetarrörelsens arkiv

Rudolf Tempsch, Invandrare i folkhemmet. Sudet­tyskarna i Eskilstuna 1938–1988. Eskilstuna (Sällskapet S:t Eskil,
Eskilstuna Stadsarkiv och Treuegemeinschaft sudeten­deutscher Sozialdemokraten in Schweden) 1995