Synoden om Europa

Under temat ”Låt oss vittna om Kristus som har befriat oss” möttes i Vatikanen från 28 november till 14 december, 137 biskopar och 68 andra deltagare i biskopssynoden. När detta skrivs är synoden ännu inte avslutad. Det visar sig ofta i efterhand att en synod har handlat om helt andra frågor än vad man trodde från början, och detta får därför stå som en översikt över förberedelserna och inledningen av synoden. Dess slutsatser får vi återkomma till i nästa nummer.

Vad är synoden?

Det var Paulus VI som instiftade biskopssynoden som institution. Avsikten var att den skulle vara en församling med rådgivande funktion – alltså inte beslutande som ett koncilium. Det finns tre typer av synoder. Generalsynoder berör frågor som angår hela världskyrkan, den extraordinära synoden behandlar ett särskilt problem, medan den speciella synoden sammankallas för att ta upp frågor som rör en lokal eller regional kyrka. Europasynoden har naturligtvis denna sistnämnda karaktär och är påven Johannes Paulus II:s svar på kommunismens fall i Östeuropa. Han utropade den vid Methodius grav i Velehrad i Tjeckoslovakien den 22 april 1990 under sitt första besök i ett före detta kommunistland efter den omtumlande hösten 1989. På grund av den korta tid som stått till förfogande, liksom också på grund av ämnets speciella karaktär, har förberedelserna fått en annan form än normalt. Vanligtvis sänder synodens sekreterare ut ett frågematerial med namnet Lineamenta till biskopskonferenserna. På grundval av inkomna svar utarbetas sedan ett ”arbetsredskap”, Instrumentum labris. Denna gång har man i stället sänt ut ett enkelt frågeformulär som biskoparna snabbt skulle fylla i under början av hösten, och på grundval av deras svar har sedan synodens sekreterare Jan Schotte utarbetat ett mer improviserat dokukument som kallas Summarium. Synoden har föregåtts av ett symposium om förhållandet mellan kristendom och kultur, och representanter från detta symposium har också talat inför synoden.

Generalordförande var kardinal Camillo Ruini, påvens vikarie i Rom. Som ordförande under det mer än tre veckor långa mötet turades tre kardinaler om: ärkebiskopen av Paris, Jean Marie Lustiger, ärkebiskopen av Warszawa och primas i Polen, Josef Glemp, och slutligen prefekten för Vatikanens gudstjänstkongregation, Eduardo Martinez Somalo. Sekreterare var ärkebiskopen av Prag, Miroslav Vlk, och biskopen av Mainz, Karl Lehmann, mer känd som ordförande i den tyska biskopskonferensen.

Av de 137 synodfäderna kommer 70 från Västeuropa. Från Skandinavien känner vi igen namnen William Kenney från Stockholm. Verschuren från Helsingfors och Martensen från Köpenhamn, liksom Muller från Trondheim. Ändå är kanske världen mer nyfiken på den minoritet på 50 biskopar som kommer från de tidigare kommunistiska länderna i central- och östeuropa. Därutöver tillkommer 33 observatörer (auditores), 29 experter och 11 sändebud från andra kristna kyrkor (delegati fraterni). Tre biskopar saknades: två av hälsoskäl, medan Srecko Bdurina från Sebenik i Jugoslavien sände ett fax där han sade att han inte ens vågade gå ut på gatan på grund av kriget.

Synodens temata

Påven har som tema för synoden valt orden ”Låt oss vittna om Kristus som har befriat oss”. En huvudorsak till synodens sammankallande är ju just den nya friheten i Europa. Synodens sekreterare Schotte skriver i Summarium att Europas problem är frihetens problem. Hur skall den europeiska människan använda sin frihet? I kärlek till sig själv eller i kärlek till Kristus och nästan? Han säger också att påven vill att synoden skall vara ett tillfälle att utbyta gåvor. Avsikten är att de tidigare förtryckta kyrkorna skall få dela med sig av sina erfarenheter och sin trosrikedom, och att dessa erfarenheter skall värdesättas av de västeuropeiska kyrkorna.

Det är första gången efter kommunismens fall som ett så stort kyrkomöte äger rum, och det har därför legat nära till hands för många bedömare att tala om ett slags minikoncilium som har till uppgift att ta ställning till de helt nya frågor som uppstått efter kommunismens fall. Andra vatikankonciliet hade i mycket uppgiften att definiera kyrkans roll i samhället utifrån vissa frågor som marxismen under en längre tid hade ställt till det västerländska samhället. I dag står kyrkan delvis inför helt andra frågor. Helt dominerande – i uttalanden från påven, från synodens sekreterare liksom i den italienska och internationella pressen – är de frågor som kretsar kring behovet av att återigen evangelisera Europa. Den frågan kom också att dominera åtminstone inledningen av synoden.

Men det finns också en stor medvetenhet från påvens sida om att denna nya evangelisering endast kan ha framgång om de kristna är eniga. Redan Johannes skriver ju att världen kommer att tro om den ser de kristnas enhet och deras kärlek till varandra. Den ekumeniska aspekten kan komma att visa sig vara den viktigaste aspekten av synoden, men ekumenikens väg är en stenig väg. Påven hade bjudit in representanter också för de andra kristna kyrkorna i Europa som deltagare utan rösträtt. Protestanterna har alla hörsammat inbjudan, medan patriark Alexej 11 av Moskva i ett meddelande till Schotte säger att han inte sänder någon delegation på grund av att katolska kyrkan bedriver proselytism i Ryssland och dessutom utnämner biskopar för städer som redan har ortodoxa sådana, och slutligen hänvisar han till problemet med de unierade kyrkorna. Patriarken understryker samtidigt att han inte vill avbryta de ekumeniska kontakterna, men det är tydligt att kontakterna mellan Rom och Moskva för tillfället är rätt kyliga.

Också de ortodoxa kyrkorna från Bulgarien, Rumänien och Grekland lyste med sin frånvaro. Ett undantag var delegationen från den nye patriarken av Konstantinopel, Bartolomeos I, som är känd för sina goda kontakter med Rom.

De första dagarna

När detta skrivs har ännu bara de första dagarna hunnit gå. Vi inskränker oss till att antyda de temata som varit viktigast hittills. De flesta talare utgår från nödvändigheten av en ny evangelisering av Europa, och frågar sig hur den skall kunna bli möjlig. Många understryker att den aldrig kan bli verklighet utan en verklig kristen enhet. Det behövs alltså mer dialog med de andra kristna kyrkorna, och även med judar och muslimer. Denna breda ekumenik underströks av de italienska biskoparna Camillo Ruini och Clemens Riva, den skotske biskopen Thomas Winning, greken Antonios Varthalitis och vår egen William Kenney från Stockholm. Kenney talade i egenskap av vice ordförande i Europas Caritas, och han underströk också hur viktig den karitativa verksamheten är för att kunna presentera kristendomen på ett sätt som bryter igenom de stelnade föreställningarna om tron. Pierre Eyt från Bordeaux påpekade att inför en ny evangelisering borde synoden se sitt ansvar att betona enheten med Rom.

Ett av de intressantare bidragen kom från en av de tidigare förtryckta kyrkorna. Ärkebiskopen av Prag. Miroslav Vlk, tog upp synodens tema ”Kristus har befriat oss”, och sade att Kristus har befriat människan genom att ge allt och helt utblotta sig, med en anspelning på Kristushymnen i Filipperbrevets andra kapitel. ”Korset visar oss omfattningen av hans utblottning: den är oerhörd så som Gud är oerhörd. Men det var just så som Kristus visade oss vad som är Guds liv. Genom att ge allt har han uppenbarat Treenighetens liv för oss. Fadern ger allt när han föder Sonen. Han utblottar sig så att han också kan ta emot Sonens gåva. Det är detta ”utbyte av gåvor” som skapar deras enhet i den heliga Ande. Det finns ingen enhet utan utbyte av gåvor, och det finns inget utbyte utan utblottning. Detta är Treenighetens budskap, som vi måste föra till Europa. Men först måste vi evangelisera oss själva: vi måste leva det som vi vill förkunna för de andra.”

I sitt tal rörde Vlk vid en viktig fråga, nämligen Europas roll i världen. De flesta deltagarna talade om rent inomeuropeiska frågor, men ser man bara ett ögonblick på vad som händer utanför Europas gränser och på de folkvandringar som tycks komma att nå kontinenten inom inte alltför många år, slås man av att den kanske viktigaste frågan om Europa i själva verket är dess förhållande till resten av världen. Till de europeiska biskoparnas femte möte, alltså i ett helt annat sammanhang, sade påven följande ord som väl sammanfattar den utmaning som Europa och därmed synoden för Europa står inför:

”Antingen sluter sig Europa i sina små jordiska ambitioner, i sin egoism, och går under i ångest och obetydlighet genom att ta avstånd från sin kallelse och sin historiska roll – eller också återfinner hon sin själ i bekännelsen till livet, till kärleken och till hoppet. Det beror på oss själva.”