Tro är, skapar och bär

När Dag Hammarskjölds dagbok Vägmärken publicerades postumt 1963 ledde den till en intensiv debatt i svensk press. Som Förenta nationernas generalsekreterare spelade Dag Hammarskjöld en betydelsefull roll under hela femtiotalet. Få kände till att det bakom den svenske diplomatens politiska engagemang doldes en djup andlighet, en omständighet som både väckte förvåning och även viss besvikelse. Hur var det möjligt att en intellektuell människa som Dag Hammarskjöld på ett sådant innerligt sätt kunde ägna sig åt religion? Tron tillhörde barnens värld, inte moderna, tänkande människor. Trots den uppståndelse som dagboken gav upphov till hade Hammarskjöld aldrig gjort någon hemlighet av sin religiösa livssyn. Inte bara i hans brev utan även i offentliga dokument kan man hitta passager som avslöjar en religiös bakgrund. I ett öppenhjärtigt tal i den kanadensiska radion 1954 berättar Hammarskjöld om sin tro, särskilt de medeltida mystikernas inflytande på honom: ”Men förklaringen till hur människan bör leva ett liv av aktiv samhällstjänst, i full harmoni med sig själv som medlem av andens gemenskap, fann jag i skrifter av de stora medeltida mystikerna…”

I Vägmärken förekommer regelbundet citat av Mäster Eckehart och Tomas á Kempis. I Hammarskjölds boksamling hittar man också namn som Franciskus av Assisi, Johannes av Korset, Heinrich Suso och Teresa av Avila. I det ovannämnda radiotalet begränsar Hammarskjöld sig till Johannes av Korset. Det var framför allt Johannes av Korsets skrifter som ledde till insikten att tro först och främst var ett tillstånd i medvetandet: ”Tro är ett sinnets och själens tillstånd. I den meningen kan vi förstå den spanske mystikern S:t Johannes av Korset: Tro är Guds förening med själen.” Det är uppenbart att Hammarskjöld fäster stort avseende vid denna formulering, som dock inte förekommer i exakt denna ordalydelse hos den spanske mystikern. Begreppen tro och förening identifieras inte med varandra i de många texter där dessa begrepp behandlas. Icke desto mindre menar Hammarskjöld att ovanstående formulering om trons egenart är en korrekt återgivning av Johannes av Korset och även är ett adekvat uttryck för hans egen erfarenhet. I den här artikeln diskuteras två texter i vilka det förmenta citatet Tro är Guds förening med själen förekommer. Den första texten har tagits ur det ovannämnda radiotalet. Den andra texten kommer från hans dagbok Vägmärken. Båda texterna härstammar från 1954. Avslutningsvis behandlas Johannes av Korsets aktualitet för den moderna människans troserfarenhet.

Sinnet och själen

”Tro är ett sinnets och själens tillstånd. I den meningen kan vi förstå den spanske mystikern S:t Johannes av Korset: Tro är Guds förening med själen. Religionens språk är en serie formler som återger en grundläggande andlig erfarenhet. Det får inte betraktas som filosofiskt beskrivande den verklighet, som är tillgänglig för våra sinnen och som vi kan analysera med logikens verktyg.” Det citerade stycket från radiotalet 1954 kan delas upp i två sammanhängande delar. Den första delen inriktas på ordet tro, som av författaren först och främst uppfattas som ett tillstånd som inte bara berör människans ande, utan även hennes själ. Detta tillstånd utgör på samma gång den bakgrund mot vilken citatet Tro är Guds förening med själen måste uppfattas. Den andra delen fokuserar på religionens språk, som enligt författaren är ett uttryckför en grundläggande andlig erfarenhet. Formlerna som religionen betjänar sig av får inte förstås som en tolkning av en empirisk upplevelse.

Religionens språk är inte en redogörelse för den objektiva verkligheten, tillgänglig för sinnena och förnuftet, utan det är snarare ett uttryck för en erfarenhet, som såsom erfarenhet faller utanför det registrerande medvetandet.

Tonvikten i citatet ligger kring de första två uttalandena om tron. Dessa uttalanden kan enbart förstås utifrån de i första delen ställda förutsättningarna. Religionens språk är nämligen uttryck för en”erfarenhet” som i motsats till vanliga erfarenheter inte har rötter i vad vi kallar ”den objektiva verkligheten”. De ovannämnda uttalandena får därför inte förstås som en erfarenhet som kommer in i medvetandet via sinnena eller som kan bearbetas av medvetandet. Denna negation, som har sitt ursprung hos Johannes av Korset, kan tolkas på två sätt: För det första ger dessa ord uttryck åt det faktum att Gud som erfarenhetens ”objekt” inte kan fattas inom de inskränkta mänskliga kategorierna. Gud är den Andre eller det helt och hållet Annorlunda, som faller utanför det mänskliga medvetandets ram. För det andra kan ovanstående formulering hänvisa till att det här inte är fråga om en erfarenhet av ”någonting” utan om en förändrad upplevelse av verkligheten.

Frågan är nu vad Dag Hammarskjöld egentligen menar med ordet tro. Hur skall vi föreställa oss en grundläggande andlig erfarenhet utan att erfarenhetens objekt kan komma in i medvetandet? Och om tro är en förvandlad upplevelse av verkligheten, varför kan vi då inte tala om en sinnesstämning? Eftersom Dag Hammarskjöld påverkats av Johannes av Korset är det bäst att utgå från denne mystikers text: Tron är, säger teologerna, själens vana, som är säker och dunkel. Dunkel därför att den får oss att tro på sanningar som Gud själv har uppenbarat och som står över allt naturligt ljus och som ojämförligt övergår räckvidden hos allt mänskligt förstånd.

Fastän Dag Hammarskjöld själv inte omnämner att orden Tro är ett sinnets och själens tillstånd härstammar från Johannes av Korset, framgår de nästan ordagrant av ovanstående citat. Enligt den medeltida mystikern är tron människans vana eller hållning, som samtidigt är Guds omedelbara inverkan. Denna inverkan eller detta meddelande följer inte den vanliga vägen, genom sinnena eller förnuftet, utan överskrider den, varigenom människan själv förblir i mörkret i relation till detta skeende. Icke desto mindre kallas tro en hållning som först och främst är säker. Detta paradoxala uttalande gör texten intressant. Hur kan en människa befinna sig i ett tillstånd som på en och samma gång är visst och dunkelt? Dag Hammarskjöld sprider ljus över saken med sin distinktion mellan sinnet och själen.

Med termen sinne antyds tänkandets, kännandets och handlandets säte hos människan. Detta medvetandets centrum – som ofta jämställs med själen – är det centrala organet för att organisera intrycken som kommer utifrån. Inom främst varseblivningspsykologin har man ägnat sig åt medvetandets aktivitet. Denna riktning inom psykologin utgår från antagandet att vi endast kan erfara det som registreras av medvetandet. Medvetandet är dock inte en objektiv instans som automatiskt återger varje intryck. Det verkar snarare som en selektiv ram för tolkningar av erfarenheter som är brukbara för människan. Medelst detta medvetande – som huvudsakligen är sociokulturellt bestämt – får vi tillfälle att strukturera de kaotiska intrycken till en meningsfull helhet. Genom den bild som vi på detta sätt bygger upp kan vi orientera oss i verkligheten. Det mänskliga sinnet kan därför omskrivas som ett ”intelligent” filter som möjliggör att vi kan ordna verkligheten, kommunicera med omvärlden och bygga upp en meningsfull helhet. Denna definition av verkligheten uppfattas emellertid som så trygg och tillförlitlig att vi tenderar att förvandla denna subjektiva bild till något absolut – den subjektiva bilden är verkligheten.

Själen som mötespunkt

I direkt kontrast mot ovanstående säger den mystika traditionen att själen är människans mötespunkt med den absoluta verkligheten eller Gud. Själen är inte bara den av Gud besjälade grunden för allt som existerar, utan även det ”organ” i vilket Gud omedelbart ger sig till känna. Denna Guds inverkan är inte någonting som sker utanför oss själva eller verkligheten, utan snarare Självet inom oss själva eller Verkligheten innanför verkligheten. Men vi får inte föreställa oss denna inverkan som något som visar sig i verkligheten, utan som en omedelbar beröring i människans tillvaro. Inom mystiken beskrivs dessa erfarenheter därför ofta i termer som har med känselsinnet att göra. Mystikern träffas, såras, blir genomstungen i hjärtat o.d. Själen är alltså den öppning i människans medvetande varigenom verkligheten som verklighet kan bli verksam inom människan.

Denna distinktion klargör att tro först och främst är en process som avspelas i själen, men dess verkan återspeglas i människans sinne. I Vägmärken uttrycker Dag Hammarskjöld denna erfarenhet med uttrycket vid gränsen av det oerhörda. Med detta vill han säga att gudsmötet sker vid den punkt där varje svar har fallit bort. Gud är det oerhörda vid tillvarons gräns, där vi omedelbart uppfylls av hans närvaro. Trots denna inverkan förblir medvetandet med avseende på detta skeende i mörkret. Författaren kan inte säga vad som har hänt vid gränsen. Icke desto mindre är det ingen obetydlig erfarenhet som knappt registreras. Enligt Hammarskjöld etsas det oerhörda långt djupare i medvetandet än ögats vittnesbörd.

Tro som en vana eller ett tillstånd

För en djupare förståelse av begreppet tro måste man skilja mellan den omedelbara beröringen och beröringens följder för medvetandet. Den omedelbara beröringen undandrar sig medvetandet. Mystiker kan därför inte säga något om detta. De kan bara efteråt, på grundval av en genomgripande förvandling, konstatera att en beröring har skett. Utan att de själva vet om det har de förändrats på ett sådant sätt att de ser verkligheten helt annorlunda än förut. Men även om de inte kan ange förändringens källa vill de inte betrakta denna erfarenhet som en ren inompsykisk process. Beröringen eller såren är för dem den direkta följden av den gudomliga verkligheten, som förblir bortom medvetandets tröskel. Med andra ord: tro är den Andres omedelbara beröring, som vi p.g.a. förvandlingen anar är en beröring med den absoluta verkligheten eller Gud. Tro kan därför jämföras med uppvaknandet ur en dröm, som var verklig så länge den varade. Så fort vi har vaknat kan vi fastställa att drömvärlden är borta och att vi nu lever i en annan verklighet.

Fastän tro är Guds inverkan på människan, betraktas den av såväl Dag Hammarskjöld som Johannes av Korset främst som en vana eller ett tillstånd hos människan. Detta uttryck antyder att människan har en bestämmande roll i denna process. Tro kan blott ha sin verkan om människan öppnar sig för Gud. Detta tillstånd omskrivs av Johannes av Korset främst som en aktiv process – att släppa den bild av verkligheten som byggts upp i sinnet. Endast i denna öppenhet har tron en möjlighet att förverkligas. Att ”släppa” är att beröras av den Andre. Det räcker dock inte med enbart en öppen hållning. Med ordet tillstånd vill Dag Hammarskjöld antyda vad som kan hända i denna öppna hållning. Men tro betraktas ändå inte som ett genombrott av den Andre. I kommentarens början har jag pekat på att tro inte är en följd av verklighetens förändring, utan en förändring av verklighetens subjektiva upplevelse. Mystikern upptäcker m.a.o. vad som hela tiden har varit förhanden, men som inte har varit tillgängligt på grund av ett begränsat medvetande. Som en följd av denna ”återupptäckt” eller denna ”hemkomst” inser han nu att han har varit i kontakt med en djupare nivå av verkligheten. Denna verklighetens återupptäckt är både för Dag Hammarskjöld och Johannes av Korset grunden till att först och främst tala om tro som en vana eller ett tillstånd hos människan.

Denna subjektiva upplevelse kopplar Hammarskjöld ändå samman med citatet Tro är Guds förening medslden. Vid ett första påseende ser detta ut som en motsägelse. Ty om det inte är fråga om verklighetens förändring hur kan man då tala om Guds ingripande? Om vi utgår från erfarenhetsuppgiften att den Andres beröring leder till en djupare kontakt med den (absoluta eller gudomliga) verkligheten, då är det inte svårt att inse att tro som ett tillstånd hos människan samtidigt kan bli en gudsförening.

Med stöd av Johannes av Korsets skrifter vet vi att Dag Hammarskjöld syftar på en substantiell förening: För att nu först förstå vad den förening vi talar om består i, måste man göra klart för sig att Gud finns i varje själ, också hos den störste syndaren i världen, och att han bor där och är substantiellt närvarande. Detta slag av förening består alltid mellan Gud och alla skapade varelser och ting, emedan han därigenom uppehåller dem i deras existens. Om han inte vore närvarande hos dem på detta sätt, skulle de genast sjunka tillbaka i det tomma intet och upphöra att existera.

Förening utan förbehåll

När vi nu talar om en själens förening med Gud, då menar vi inte denna substantiella förening som alltid består mellan Gud och allt skapat, utan vi vill därmed beteckna den förening med Gud och omgestaltning av själen till Gud, som inte alltid existerat utan bara när det förefinnes likhet genom kärlek. Därför kallas den också likhetsförening, liksom den andra heter substantiell eller väsensförening. Johannes av Korset skiljer i denna text mellan två typer av förening: Först den substantiella föreningen, som omedelbart är knuten till vår existens. Utan denna förening skulle vi inte finnas till. Dessa ord får inte förstås som ett teoretiskt, teologiskt uttalande, utan de syftar på den konkreta erfarenheten att vår tillvaro inte är självklar.

Likhetsföreningen betraktas av Johannes av Korset på en och samma gång som en förening och som en omgestaltning. Genom denna omdaning kommer människan alltmer att likna Gud. Detta uttalande förefaller enkelt. Men om vi betänker att den gudomliga beröringen undandrar sig medvetandet, då blir det klart att denna omdaning snarare handlar om att bryta ner sin egen bild av verkligheten än att bygga upp en ny. Johannes av Korset talar därför samtidigt om trons natt. Likhetsföreningen kommer enbart till stånd genom kärlek. Denna för den mystika litteraturen så centrala symbol är i första hand ett uttryck för en rörelse mot den Andre/den andre och den möter människan, som så till den grad är instängd i sig själv och sin egen dynamik att hon inte längre ser någon möjlighet att bryta sig ur sin egen värld. Den kärlek som uppstår genom beröring av den Andre leder till att människan drar sig undan sin egen värld, därför att hon vet att verklighetens hemlighet endast kan öppna sig när hon möter den utan förbehåll.

”En natt så mörk att vi där icke ens få söka tro”

Dag Hammarskjöld gjorde 1954 även en dagboksanteckning med orden (s. 78): ”Tro är Guds förening med själen. Dessa ord handlar om trons natt. De extrema ord som används för att teckna denna natt ger oss en känsla av att vi har att göra med en djup personlig kris.”

Trots omständigheten att Hammarskjölds offentliga liv inte antyder någon kris (det andra året som Förenta nationernas generalsekreterare var relativt lugnt) får vi ändå anta att den här beskrivna situationen rör författaren själv. Frågan är dock om denna natt är en följd av en kris eller den slutgiltiga konsekvensen av trons inverkan. Det sistnämnda ligger mer i linje med dagboken, som från de första verserna representerar en rörelse i riktning mot den Andre.

”Tro är Guds förening med själen. Tro är – kan därför icke fattas, långt mindre identifieras med de formler i vilka vi omskriva detta som är – en una noche oscura. Trons natt – så mörk att vi där icke ens få söka tro. Det är i Getsemanenatten, där de sista vännerna sover, alla andra söker din undergång och Gud tiger, som föreningen fullbordas.”

Ledtråden i denna text är ordet tro, som i första hand knyts till orden ”Guds förening med själen”. Därefter upprepas de första två öppningsorden (”troär”), medan begreppet ”förening” återvänder först mot styckets slut. I stycket däremellan försöker författaren klargöra det inledande citatets betydelse. Raden efter öppningscitatet anger hur natten i raden därefter skall uppfattas. Tro är och kan därför inte höra samman med de formler med vilka vi objektivt beskriver verkligheten. Därefter beskrivs med hänvisning till Johannes av Korset den natt då varje stöd försvinner. Denna natt, en sinnebild för människans fullständiga ensamhet, är på samma gång det ögonblick då föreningen fullbordas.

Början av ovanstående text påminner starkt om det radiotal som nämndes i inledningen av denna artikel. Tro är och skiljer sig därmed från allt som kan beskrivas objektivt. Med denna formulering görs en klar distinktion mellan tron och allt som man kan bli medveten om. Tro är för Dag Hammarskjöld inte ett försanthållande, inte heller en upplevelse av något i verkligheten, inte ens en åtföljande känsla vid upplevelsen, ty allt detta kan produceras av det mänskliga sinnet. Tro har att göra med varat självt. Denna aning om livet självt kan man ofta endast bli medveten om i gränssituationer. Sålunda pekar konfrontationen med döden, ofta omnämnd i Hammarskjölds texter, på en gränsupplevelse som gjorde honom medveten om livet. Öga mot öga med döden får varje ögonblick ett evighetsvärde, därför att det representerar ett unikt och oupprepbart ögonblick. Samtidigt förnimmer man livets omedelbara anspråk vid denna gräns, där man inte längre har någonting att förlora. Eftersom denna upphöjning av livet är nära kopplat till livet självt, kan den inte fattas med formler som handlar om existensen. Den kan ju aldrig förmedla beröringen i tillvaron. Ändå är detta det område i vilket, enligt vår författare, tron som erfarenhet blir till kött och blod. Denna fullständiga uttömning knyts till trons natt, som Johannes av Korset beskriver både i Själens dunkla natt och Bestigningen av berget Karmel. Båda böckerna utgör en utläggning av dikten Noche Oscura, vars första rad citeras av Dag Hammarskjöld på spanska.

Den andre för sig

Trons natt, som också kallas andens natt, följer efter sinnenas natt. Denna uppdelning kan härledas till den klassiska skillnaden mellan själens anima (som ger kroppen liv) och animus (totaliteten av begrepp, motivation och inre inriktning). När människan inte är medveten om Gud styrs hon av sin anima eller livsdrift. Denna binder människan till sina egna behov och önskningar, därför att hon inte har någon annan orienteringspunkt är sig själv. Som en följd av omvändelsen till Gud (som samtidigt är en omvändelse till den andre) får människan en annan orienteringspunkt utanför sig själv. Därigenom bryter hon igenom animans dynamik. Fastän denna omvändelse först och främst inriktas på den egna tillfredsställelsen (den andre för mig) kan häri uppstå en längtan efter den andre som den andre eller Gud själv. Johannes av Korset kallar denna strävande förändring sinnenas natt därför att människan inte längre upplever någon tillfredsställelse i allt sådant som berör egna behov eller önskningar. Även upphöjda religiösa övningar som bön och meditation betraktas som otillräckliga. Det finns nu en djupare beröring, som inte nöjer sig med den värld som tillhör människan själv. Denna natt, som först fyller människan med ångest, är på samma gång gudskärlekens födelse. Enbart Gud blir livets utgångspunkt.

Rörelsen till Gud innebär samtidigt ett återfinnande av människans väsen, då människan låter sig vägledas av trons inre ljus. Denna väg kallas av Johannes av Korset andens natt därför att den förblindar människans animus eller medvetande: också tron talar om saker som vi aldrig har sett eller fattat, varken sådana de är i sig själva eller jämförda med ting som liknar dem, därför att sådana ting inte finns. Vårt naturliga vetande kan alltså inte kasta något ljus över dem, ty det som tron talar om har inte något som helst samband med våra sinnen. Vi känner till dessa ting genom hörseln, vi tror det som man lär oss och vi underordnar blint vårt naturliga vetande under denna lära. Tron som Guds omedelbara inverkan medför inte bara insikten att Gud är mer verklig än människan för sig själv, utan är samtidigt ett tilltal till människan. Johannes av Korset talar om att blint underkasta sig det som tron lär oss. Denna motrörelse, som människan är lyhörd för, är på samma gång Gud eller den Andres förverkligande i människan. Detta ingrepp upplevs av människan som en natt, därför att tron bryter ner allt det som människan stödjer sig på i världen av sig själv. Den som vill fullständigt och oupplösligt förena sig med Gud får inte slå in på det förståndsmässiga tänkandets väg, inte heller får han förlita sig på sin goda smak, sina känslor eller sin fantasi. Utan han måste i all enkelhet tro att Gud finns. Men detta kan inte fattas med förståndet, inte heller med känslorna, inte heller med fantasin eller med något sinne. I detta liv kan man över huvud inte fatta Gud sådan han är. Allt det mest upphöjda som på denna jord kan kännas eller anas om Gud står på ett oändligt avstånd från det som Gud verkligen är och från det som det rena ägandet av Gud en gång skall vara för oss. Att tro på Gud är för Johannes av Korset att tro på människans väsen, som ligger bortom varje föreställning. Detta väsen kan därför aldrig fattas, endast förverkligas. För att kunna leva i denna dynamik (det är vad Johannes kallar det rena ägandet av Gud) måste man lämna efter sig allt sådant som tillhör världen av sig själv. Denna frigörelse måste begripas utifrån Gud eller den Andre, som låter människan inse tomheten i sin egen existens. Icke desto mindre beskriver Johannes av Korset denna fas av natten som en aktiv fas, eftersom frigörelsens aktivitet utgår från människan.

Den förintande kärleken

Den klassiska mystika teologin beskriver denna process ofta med ordet förintelse, därför att världen av sig själv bryts ner på en alltmer grundläggande nivå. Trots denna nedbrytning är det kärleken som är drivkraften i hela processen. Mystikern har så till den grad gripits av den Andres omedelbara realitet att världen av sig själv i jämförelse härmed försvinner i intet. Det innebär dock inte att den Andre uppenbarar sig. Den Andre förblir gömd bakom människans föreställningsförmåga. Människan tvingas att överge varje stöd i sig själv. Som en följd av förintelseprocessen kan hon dock till en början få en känsla av att närma sig den Andre. Så småningom inser hon dock att den Andre inte finns i tillvaron av sig själv. Den Andre förblir den totalt Andre, som inte kan fattas av medvetandet. Just vetskapen om att hon, som människa, aldrig är i stånd att bryta sig ut ur sin egen värld leder till insikten att hon alltid skall skiljas från den Andre. Mellan världen av sig själv och den absoluta verkligheten eller Gud finns en klyfta som inte kan överbryggas. Denna utblottelseprocess kan förefalla dramatisk. Men mystikern har något att leva för. I sin kärlek till Gud nöjer han sig endast med Gud själv. Mystikern ser inte längre någon annan utväg, därför att han som fånge i sig själv blott kan dra en enda slutsats: Gud (föremålet för hans kärlek!) är definitivt oåtkomlig. Det är därför inte förvånande att Johannes av Korset beskriver nattens djup som ett helvete. För vad är ett helvete annat än insikten att för alltid vara avskuren från det som är mest dyrbart? Tv sannerligen, när själen befinner sig under gastkramningen av denna renande kontemplation, då upplever hon på ett mycket levande sätt dödsskuggor, dödsstönanden och helveteskval. Detta tillstånd består i att känna sig leva utan Gud, att känna sig straffad och förkastad av honom som ett offer för hans ovilja och vrede. Allt detta erfar själen, och därtill kommer den fruktansvärda ångesten att detta tillstånd skall vara för evigt. Den ensamhet som uppstår som en följd av insikten om detta omätbara avstånd mellan Gud och människan är så absolut att det inte finns någonting som kan befria människan från tomheten. Ingen mänsklig närhet kan fylla den, därför att människan till följd av Guds oåtkomlighet på samma gång har blivit främmande för sin egen källa. Utan vare sig gudomlig närvaro eller mänsklig gemenskap känner människan att hon krossas i tillvarons oändliga tystnad.

Getsemanenatten

Den totala ensamhet som Johannes av Korset beskriver i framför allt Själens dunkla natt påminner starkt om den i Vägmärken beskrivna natten. Natten är för Dag Hammarskjöld så mörk att vi där icke ens får söka tro. Detta paradoxala yttrande kan lätt förstås utifrån Johannes av Korsets skrifter. Trons natt ådagalägger ju att det finns en klyfta mellan Gud och människan, en klyfta som inte kan överbryggas. Tron själv omöjliggör tron därför att den på ett obarmhärtigt sätt låter oss förstå att Gud är oåtkomlig. Dag Hammarskjöld förbinder nattens djup med Getsemanenatten (Mark 14:32-41). Denna nytestamentliga berättelse påminner oss om de sista stunderna före Kristi död. De sista vännerna sover, alla andra söker din undergång och bönen blir utan svar. 1 detta ögonblick, omedelbart före häktningen, inser Jesus att han inte kan undvika sitt öde, om han inte vill förneka sin egen väg. Han ser ingen utväg och ber till Gud att han måtte slippa denna kalk. Denna i dödsångest framförda innerliga bön blir varken bekräftad eller förnekad: Gud tiger. Den tigande Guden kvarstår enligt Markus till passionshistoriens slut, då Jesus dör med orden: Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig? (Mark 15:34; Ps 22:2)

Dag Hammarskjöld betonar den totala övergivenheten genom att kursivera orden och Gud tiger. Måste vi av detta dra slutsatsen att Gud lämnar människan när hon mest behöver honom? Utifrån Johannes av Korsets skrifter måste vi säga att det bara är så enligt människans erfarenhet. Människan upplever trons natt som en levande död. Vetskapen om att hon inte kan bryta sig ut ur sin egen värld hotar henne till undergång och grusar all förhoppning om svar. Johannes av Korset menar icke desto mindre att insikten om denna absoluta oförmåga har sitt ursprung i ett gudomligt ljus. Detta ljus låter människan förstå att varje gripande efter sig själv sätter hinder för förverkligandet av människans eget väsen. Människan upplever detta dock som nattens djup, som berövar henne varje stöd i sig själv.

För Dag Hammarskjöld innebär natten på samma gång en förlust av orienteringen när det gäller resan till tillvarons innersta källor. Det sista stödets försvinnande gör henne desperat därför att vägens fortsättning blockeras. Tiger Gud ändå? Johannes av Korset gör med hjälp av en bild klart hur vi skall uppfatta denna tystnad: Vi ser en solstråle som faller in genom fönstret. Ju renare och dammfriare det är, desto mindre syns den; men ju flera dammpartiklar det finns i luften, desto synligare blir den för ögat. Orsaken till detta fenomen är att det inte är ljuset självt som vi ser, ty ljuset är bara det medel varmed vi kan se det som det upplyser. Ljuset är blott synligt genom dammet som finns i luften. Om dammet inte fanns, skulle vi inte heller förnimma ljuset. På samma sätt blir Guds tystnad alltmer absolut när man utifrån sig själv i mindre grad hindrar ljuset. Så länge som vi utifrån oss själva hindrar Gud upplevs han som en notrörelse inom människan. När motståndet inte finns, då faller även Guds ”talande” bort. Gud tiger därför från och med det ögonblick då människan förintas för sig själv. I det mänskliga medvetandet är nattens djup därför både upplevelsen av den absoluta tystnaden och det totala främlingskapet av sig själv. Gud upplevs i denna tystnad som det totalt annorlunda som inte kan återföras till någonting som har med sig själv att göra. Människan upplever endast intets avgrund, därför att det inte finns någonting som kan fungera som orienteringspunkt. Endast frågandet återstår i en verklighet som så till den grad visas i sin motsats att man till slut tappar medvetenheten om svar.

Icke desto mindre blir denna natt den tid då människan slits bort från sig själv och hennes rop renas till ett svar. Detta svar upphäver inte tystnaden, utan det är en totalt ny känsla för tystnaden eller natten. Tomheten har förvandlat människan, så att det ser ut som om hon föds till en ny verklighet. Likväl är det samma verklighet som befrias från sin slöja. Natten öppnar ögonen för en verklight som alltid har varit där, men som utestängts genom självets dynamik. Den mystika döden är upptäckten att människans väsen ligger i det totala främlingskapet för sig själv. I utblottelsen är människan, därför att hon häri totalt har överlämnats till sitt eget väsen. – Så såg jag att muren aldrig funnits, att ”det oerhörda” är här och detta, icke ett annat, att ”offret” är här och nu, alltid och allestädes – detta, att ”surrendered” vara vad Gud av sig, i mig, ger åt sig. (Vägmärken, s.78)

Trons natt i vår tid

I denna artikel har jag försökt att peka på den stora överensstämmelsen mellan Dag Hammarkjölds och Johannes av Korsets erfarenhet. Man kan naturligtvis också lyfta fram skillnader, men de flesta kan hänföras till skillnader i tidsandan, kultur och kontext. Det grundläggande är att båda författarna beskriver en likartad dynamik. Betyder detta att Dag Hammarskjöld levde i en medeltida trosvärld? De som har läst Vägmärken vet att det inte är riktigt. Texterna vittnar om en modern och kritisk attityd, som inte vill förena verklighetsupplevelsen med en tro på Gud. Dag Hammarskjölds tro är ingen flykt från verkligheten, utan den uppstår ur medvetandet om att verkligheten som verklighet blott kan mötas om människan har modet att endast var tillfreds med Gud själv. Denna rörelse mot den absoluta verkligheten av oss själva, den andra och hela skapelsen beskrivs på följande sätt av Johannes av Korset:

För att uppnå det du inte njuter,

måste du gå den väg där du inte njuter.

För att uppnå det du inte vet, måste du gå den väg där du inte vet.

För att uppnå det du inte äger,

måste du gå den väg där du inte äger.

För att uppnå det du inte är,

måste du gå den väg där du inte är.

Både Dag Hammarkjöld och Johannes av Korset leder oss på denna upptäcksfärd till livets källa, ända ner till dödens källare. Vid denna gräns, fullständigt främmande för sig själva, den andre och Gud, upptäcker våra författare att de i nattens icke-svar möter livets egen kraft. Denna erfarenhet härrör inte från medeltiden utan den görs även nu i våra dagar. Vi behöver inte bara tänka på djupa personliga kriser. Även den allmänna troskrisen, som många västeuropéer befinner sig i enligt flera bedömare, kan betraktas som någonting gott utifrån mystikens perspektiv. Ty hur många människor har ej drivits ut i mörkret genom det tomma talet om tro som ett försanthållande? (Vägmärken, s. 19) Det faktum att många människor inte längre tror är inget bevis för att Gud inte existerar, utan det anger snarare att det för människorna i vår tid upplevs starkare att man inte kan definiera Gud. Tro är själens dunkla natt, säger Johannes av Korset. Icke desto mindre är denna natt på samma gång den rymd i vilken människan förvandlas på sådant sätt att Dag Hammarskjöld senare kan skriva: tro är, skapar och bär. Den härledes icke, skapas icke, bäres icke av något utom dess egen verklighet (Vägmärken, s. 116). Trons natt låter människan leva utifrån sitt gudomliga väsen, därför att hon för sig själv inte längre behöver någon bekräftelse. Denna tro är inte barnens tro, utan en tro för människor som har gjort natten till sitt hem och öknen till sitt land.

Övers. Antoon Geels.