Vidskepelse eller missionsstrategi?

”Katolsk vidskepelse” har hört till standardformuleringarna i åtskillig protestantisk litteratur. Ofta har det bara handlat om sådant som protestanterna ogillat, från mässofferläran till korstecknet. Men uttrycket kan också ha en mera specifik betydelse. Man har ofta anklagat medeltidskyrkan för att den alltför lättvindigt bevarat förkristna religiösa föreställningar och magiska bruk i en ytligt kristnad form. De gamla gudarna kläddes om till helgon, deras kultplatser blev kristna helgedomar, hedniska fruktbarhetsprocessioner ersattes av kristna, som när man bar S:t Eriks skrin över åkrarna. Först reformationen heter det, gjorde upp med denna överlevande hedendom. Den som påstår detta kan stödja sig på ett omfattande material från tiden för Europas kristnande, särskilt från 500-talet till 1100-talet. Visst finns det många paralleller mellan förkristna och kristna riter, heliga platser och magiska läkemedel. Frågan är emellertid hur detta skall tolkas. Såg kyrkans män slappt genom fingrarna med vad som försiggick eller fanns det en medveten missionsstrategi? Valerie I. J. Flint, professor vid Auckland University, diskuterar frågan i en väldokumenterad undersökning: The Rise of Magic in Early Medieval Europe.

Antik magi

Redan före kristendomens genombrott bekämpades den antika magin av de romerska myndigheterna, och deras inställning övertogs av den kristna kyrkan. Magia liksom det synonyma maleficium hade en utpräglat dålig klang; det betydde praktiker avsedda att skada människor, och de var belagda med stränga straff. Den kristna kyrkan gjorde ingen skarp åtskillnad mellan förkristen religion och magi; den betraktade de antika gudarna som demoner, och missionärerna bekämpade hedendomen och magi med samma iver. Från senantiken till högmedeltiden finns många belägg för hur man förstört hedniska tempel och bilder. Ett känt nordiskt exempel är korståget mot Rugen då guden Svantevits tempel förstördes.

Men, säger Flint, en viss omsvängning kom till stånd under 500-talet och framåt. Ordet magi bevarade sin negativa klang, men själva saken uppträdde i andra och nya former. Många förkristna bruk levde kvar hos de nykristnade folken, och trots alla förbud var de viktiga inslag i folklivet. Vad skulle man göra? Ta i med hårdhandskarna och förbjuda dem? Det skulle bara betyda att man bröt sönder människornas livsmönster och berövade dem hjälp mot sjukdomar och svårigheter. I stället satsade man enligt Flint på en medveten pastoral strategi. Man ”räddade” den gamla magin genom att skapa en kristen motsvarighet, obefläckad av avgudar och demoner.

Att bekämpa sjukdom

Vetenskapen är vår tids ersättning för magin. I stället för amuletter och trolldrycker får vi injektioner och tabletter. Den medeltida läkekonsten fyllde en liknande funktion, men den var sedan antiken uppblandad med ”magiska” bruk och förblev så också i kristnad form. Förutom helande örter kunde kyrkan erbjuda vatten där man doppat en helgonrelik eller löst upp stoft från helgonets grav. En 500-talsförfattare som Gregorius av Tours betonar gärna hur mycket effektivare de kristna kurerna var än de som erbjöds av kloka gubbar och gummor. Den kristna kyrkan ogillade bruket av kärleksdrycker men impotens kunde ha åstadkommits av en häxa, och då var det legitimt och lämpligt att bruka ett kyrkligt motgift bestånde av välsignad olja och salt.

Spådomskonst sågs med oblida ögon, men med tiden skapades också kristna motsvarigheter. En av dem har f.ö. överlevt reformationen och lever kvar ännu i nutiden, nämligen att ta tumgrepp i bibeln när man vill ha svar på en angelägen fråga. Också lottkastning (som redan brukades vid apostlavalet i Jerusalem) och olika former av gudsdomar (ordalier) var kyrkligt acceptabla. Men allt detta skulle ske under bön, och avgörandet överlämnades åt Gud.

… och betvinga makterna

Onda makter spelade en viktig roll i människornas föreställningsvärld och ansågs ligga bakom sjukdom och olyckor. Demontron har åtföljt kristendomen sedan Jesu tid, och i det kristna medeltidssamhället fick demonerna en viktig funktion. De kunde utpekas som anstiftare av brott (och därigenom i någon mån ursäkta människors handlingar), och det fanns bot mot dem i korstecknet och i svårare fall exorcismer. Mot demonerna stod änglar som gav hjälp och skydd. Trollkarlar och häxor måste bekämpas, men vägen var lång till senmedeltidens häxhysteri. I boken finner man få exempel på att enskilda anklagats för trolldom.

Träd och källor var välbekanta förkristna kultplatser som kyrkan till en början fördömde. När folket fortsatte att besöka dem övergick man i stället till att kristna platserna. Källorna förklarades heliga (som vid Svinnegarn i Uppland) och knöts gärna till helgonen. Kors restes vid vägkorsningarna som ersättning för stenkummel eller andra markeringar i magiskt syfte. Heliga träd kristnades genom att man satte upp Mariabilder i dem. På så vis sakraliserade man landskapet och gav det ett kristet symbolvärde, samtidigt som de tidigare förkristna associationerna försvann.

Astrologins särställning

Med astrologin låg det annorlunda till. Himlakropparna befann sig högt ovan demonernas revir i den sublunara världen, och mot deras färd över himlavalvet hjälpte inga magiska medel. Inga gamla gudar rådde längre över stjärnorna, men man försökte ändå tolka sitt öde genom att studera deras gång. Efter lång tveksamhet accepterade kyrkan astrologin som en form av vetenskap, ett tidigt exempel på hur ett religiöst betraktelsesätt kunnat ersättas av ett vetenskapligt. (Att vi själva inte anser astrologin vara vetenskap är en annan sak.) Månen befann sig på gränsen till det hanterbara, något som Flint ger ett utmärkt exempel på. Under månförmörkelser brukade folk ropa och föra oväsen för att driva bort mörkret från månens yta. Kristna missionärer lärde ut att man i stället skulle sjunga psalmer, något som visade sig vara lika effektivt. Just detta slag av pastoral strategi är bokens huvudtema.

Vårt behov av trygghet

Sådan ”övertro” gjorde reformationen ofta rent hus med. Vägkorsen plockades bort, de heliga källorna fylldes igen, relikerna grävdes ner. Landskapet avsakraliserades och sockenkyrkan med kyrkogården blev ensamma kvar. Märkligt nog överlevde de förkristna bruken reformationen bättre än de medeltida kristna. När helgonen var bortglömda fanns trollen och vättarna kvar. Det onda upptog folkfantasin långt mer än det goda. På Folklivsarkivet i Lund har jag själv lagt märke till vilken stor mängd referenser det finns till djävulen och djävlar medan det knappast finns något alls om änglar. Med tiden kom vetenskapen och tog över, och dagens sekulariserade åskådning tog vid. Nu tror man i stället på jogging och streching, naturmedel och hälsokost, lika vetenskapligt oprövade recept som en gång helgonbenen. Vårt behov av trygghet kan tillgodoses på många vis och, menar Flint, den tidiga medeltidskyrkans metoder var inte de sämsta.

Detta kan tyckas ganska provokativt, men Flint kan underbygga sin tes med ett stort och mångskiftande material, och visst kan mycket av medeltidens ”vidskepelse” tolkas som en kyrklig ersättning för förlorad förkristen magi. Mera tveksamt är kanske att författaren så snävt begränsar sitt perspektiv till Västeuropa. Precis samma fenomen kan iakttas hos de slaviska folken som kristnades från Bysans (t.ex. då profeten Elia fick en ny roll som ersättare för den slaviske åskguden Perun). Det är svårt för en enstaka forskare att behärska hela det europeiska materialet, men medeltidens_ Öst- och Västeuropa borde dock inte behandlas som om de vore två helt separata kulturer. Där finns intensiva kontakter och en spridning av bruk och föreställningar som kan kartläggas av kommande forskning.

Valerie I. J. Flint, The Rise of Magic in Early Medieval Europa Clarendon Press, Oxford 1991. 452 s.