Thérèse och Luther

Det sägs att Olov Haraldsson lät resa ett stort träkors vid norra Värmlands äldsta kyrka när han passerade på sin väg mot slaget vid Stiklestad. I dag är korset och kyrkan borta men minnet av Olof den heliges färd genom Klarälvdalen lever vidare. Övre Älvdals församling firar Olsok eller Olofsmässa den sista helgen i juli. Högtiden arrangeras delvis i samarbete med hembygdsföreningen och den är en utmaning för varje predikant.

Visserligen hålls helgonen högt inom evangelisk-luthersk tradition. I Confessio Augustana intar de faktiskt en intressant mellanställning. Augsburgska bekännelsen inleds med 21 artiklar som sammanfattar centrala dogmer och bruk som har bibehållits i de församlingar som vi i dag beskriver som evangelisk-lutherska. Därefter följer sju artiklar som redogör för missbruk som har avskaffats i de aktuella församlingarna.

Artikeln om dyrkan av helgonen är den sista artikeln bland bruksartiklarna. Det är tankeväckande. Augsburgska bekännelsen framställer således inte helgondyrkan som ett missbruk som man har avskaffat. I stället betonas att helgonen kan hållas i åminnelse ”för att vi skola lära att efterlikna deras tro och goda gärningar i enlighet med vår kallelse”. Möjligtvis har artikeln fått sin placering eftersom dess innehåll kan beskrivas som ett gränsfall. Även frågan om missbruk aktualiseras. Confessio Augustana klargör att Skriften inte lär ”att vi skola åkalla helgonen eller begära hjälp av dem, emedan den ställer fram Kristus allena såsom medlare, försoningsmedel, överstepräst och förebedjare”.

När det har fallit på min lott att predika vid Olsok-firandet i Övre Älvdals församling har det hänt att jag misslynt har trummat med fingrarna mot bordsskivan samtidigt som jag har stirrat på det tomma Word-dokumentet i min dator. På vilket sätt kan hembygdsföreningens medlemmar inspireras till tro och goda gärningar av en omvänd viking som efter rövartåg längst de svenska kusterna avled i en strid om den norska kungakronan?

Ibland har jag tänkt att en lösning på mitt homiletiska bekymmer skulle vara att ett annat helgon hade fått sin grav i Nidaros. Vilket helgon skulle jag placera i Trondheim om jag fick möjlighet att välja? Vem har en efterföljansvärd tro och en sund inställning till goda gärningar?

När jag fick höra att Thérèse av Jesusbarnets och hennes föräldrars reliker skulle besöka Norden blev jag både förvånad och förtjust. Jag hade ingen aning om att relikerna reste runt i världen. Jag trodde att det bara var i min fantasi som jag kunde placera Thérèse av Jesusbarnets reliker i Norge.

Relikbesöket är ett unikt tillfälle för oss att lyfta fram ett helgon vars tro och gärningar människor inom skilda kristna traditioner säkert gärna vill efterlikna, om de får höra talas om dem. Faktum är att vi till och med får chansen att uppmärksamma tre föredömliga helgon och en unik familjehistoria som lätt fångar intresset också hos en bredare publik. På något sätt behöver vi ta tillfället i akt – även ekumeniskt – men hur gör vi det? På den frågan vill jag ge ett evangeliskt-lutherskt svar.

Thérèse och Martin

Receptiv ekumenik är en ”het” trend inom samtida ekumenisk forskning. Metoden förknippas framför allt med den brittiske professorn Paul D. Murray. Han eftersträvar en ny utgångspunkt inom ekumeniken. I stället för dogmatiska samtal av förhandlingskaraktär, där målsättningen lätt blir att komma fram till en minsta gemensam nämnare som alla kan vara överens om, ska den egna traditionens möjligheter att hantera aktuella utmaningar, genom dialog med andra traditioner, vara drivkraften som motiverar ett uppriktigt och engagerat sökande.

Thérèse av Jesusbarnet kan hjälpa den som står i en evangelisk-luthersk tradition att hantera en utmaning som reformatoriskt kristna har brottats med sedan 1500-talet. Utmaningen kan beskrivas med hjälp av den antinazistiska teologen Dietrich Bonhoeffer. Bonhoeffer varnar för det han betecknar som ”billig nåd”. Den billiga nåden är kyrkans främsta dödsfiende. Billig nåd är inte verklig nåd, den nåd som Gud skänker oss, den nåd som dödar och ger liv. Billig nåd är nåd utan efterföljelse, nåd utan korset, nåd utan den levande Kristus. Den billiga nåden är den nåd vi ger oss själva, den nåd som gör att allt kan fortsätta som förut, utan att vi behöver oroa oss, utan att vi behöver ändra oss, utan att vi behöver mogna.

I evangelisk-luthersk tradition betonas i­bland nådens betydelse på ett sätt som devalverar dess värde. Det lämnar ett olyckligt utrymme för tanken att det inte spelar någon roll vad vi gör, eftersom Gud av nåd ändå älskar oss och lyfter upp oss i sin famn. Ibland leder den föreställningen till en besynnerlig handlingsförlamning som jag tror att Thérèse av Jesusbarnet kan hjälpa oss att urskilja och behandla.

Thérèse drar inte slutsatsen att ingenting som vi gör spelar någon roll, eftersom allt är nåd. I stället menar hon att allt vi gör spelar roll eftersom allt är nåd. Att allt är nåd betyder att varenda liten småsak som vi gör, varje litet ord som vi säger och varje liten tanke som vi tänker, är gudomliga storheter.

Thérèse navigerar mellan den billiga nådens blindskär och gärningsrättfärdighetens avgrunder. Den ekumeniska betydelsen av hennes vägledning framträder tydligast mot bakgrund av en jämförelse mellan Martin Luthers reformatoriska upptäckt och den själavård som Thérèse bistår oss med.

Martin Luther inträdde mycket hastigt och överraskande i klosterlivet till följd av ett vådligt åskväder. När en blixt slog ner i närheten av honom ropade han till Sankta Anna. Han lovade henne att han skulle bli munk om han överlevde. Luther klarade sig helskinnad ur ovädret och uppfyllde sitt löfte. Några dagar senare inträdde han i augustinklostret i Erfurt.

Martin Luther berättar att han som munk försökte vara en exemplarisk klosterbroder och kristen. Han biktade sig ofta och länge. Han bad, gjorde bot och försökte bättra sig, men han såg att han ständigt kom till korta. Han kunde inte leva som han borde och det gjorde honom skräckslagen, därför att han visste att Gud, som är god, inte kan lämna synden ostraffad. Luther beskriver sina plågor som svåra anfäktelser. Det gick så långt att han inte bara avskydde sig själv. Han avskydde också Gud, eftersom han var fruktansvärt rädd för Gud.

En dag läste han Romarbrevets inledning på ett nytt sätt. I Rom. 1:17 står att evangeliet uppenbarar en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro. Den rättfärdige ska leva genom tro. Luther drabbades av insikten att det är Gud – inte människan själv – som åstadkommer den goda och välfungerande gudsrelationen. Människan får ta emot rättfärdigheten som en gåva genom tron. Inte ens mottagandet av gåvan är någonting som människan kan åstadkomma genom egna ansträngningar. Det är Gud som skänker människan tron, och därför är det Gud som rättfärdiggör människan av nåd, oberoende av hennes egna ansträngningar.

I debatten med Erasmus av Rotterdam drog Martin Luther den reformatoriska upptäcktens innebörd till sin spets. Erasmus hade blivit anklagad för att vara anhängare av Luthers läror. Han värjde sig mot anklagelserna genom att publicera en skrift som accentuerar en viktig skillnad mellan Erasmus teologiska utgångspunkter och Martin Luthers, nämligen deras olika uppfattningar om människans möjligheter att samverka med Guds nåd.

Erasmus argumenterar för uppfattningen att människans goda gudsrelation visserligen är en gåva som Gud skänker männi­skan, oberoende av hennes egna prestationer, men människan måste göra något som är betydelsefullt i sammanhanget. Hon måste ta emot gåvan. Det gör hon genom att säga ”ja” till Gud, precis som jungfru Maria sade ”ja” till Gud när hon svarade att hon var villig att bli mamma till Jesus. Gud förgrep sig inte på jungfru Maria. Gud väntade in hennes ”ja” och därefter gav Gud henne gåvan.

Martin Luther blev rasande över Erasmus angrepp. Hans svarsskrift är en omfattande argumentation för uppfattningen att människan saknar möjlighet att säga ”ja” eller ”nej” till Gud. Eller rättare sagt: Om Gud inte ingriper och omvänder människan, så att hon kan säga ”ja” till Gud, kan hon endast säga ”nej” till Gud. Om Gud däremot ingriper kan Gud faktiskt styra människan på ett sådant sätt att hon inte kan säga annat än ”ja” till Gud. Luther framhåller att föreställningen att människan skulle kunna göra något på egen hand – till exempel säga ”ja” till Gud – raserar insikten att människan blir rättfärdig endast av nåd. Den tankegången är därför ett uttryck för gärningsrättfärdighet.

Luthers argumentation riskerar att resultera i uppfattningen att våra försök att leva i Kristi efterföljelse antingen är meningslösa (eftersom vi ingenting kan göra för att närma oss Gud eller leva nära Gud) eller livsfarliga (eftersom de är ett uttryck för gärningsrättfärdighet). Den föreställningen kan Thérèse av Jesusbarnet befria oss från. Hennes undervisning innehåller nämligen inte samma dikotomisering mellan tro och gärningar som Luther laborerar med.

Den lilla vägen

Thérèse av Jesusbarnet brottades med skrupler som påminde om Martin Luthers anfäktade klosterkamp innan hon inträdde hos karmelitsystrarna i Lisieux. Hon hade ett minst lika känsligt samvete som han hade. Thérèse ville inte förtörna Gud genom att på något vis säga ”nej” till Gud. Hon såg våra möjligheter att säga ”ja” till Gud som meningen med livet. Hon sökte nyfiket och passionerat efter olika chanser att säga ”ja” till Gud. Det medförde att hon snabbt insåg sin egen oförmåga. Hennes försök att leva ett heligt liv resulterade i insikten att ”[a]llt är nåd”. Thérèse förstod att hon aldrig kunde lyckas med sina föresatser om hon strävade på egen hand. Som tur var visade Gud henne ”den lilla vägen” som blev hennes reformatoriska upptäckt.

Den väg som Thérèse upptäckte går ut på att människan inte ska bli större och prestera mer. I stället ska hon bli mindre. Hon ska låta sig tömmas alltmer på sig själv för att kunna ta emot mer av Guds nåd. När Thérèse var barn förklarade hennes syster Pauline hur Guds nåd fyller varje människas liv. Hon tog deras pappas kopp och Thérèses lilla fingerborg och fyllde dem med vatten. Båda kärlen flödade över men eftersom det fanns mer utrymme i koppen än det fanns i fingerborgen fick det plats mer vatten i den. Thérèse förstod poängen. Ju större tomrum en människa har inom sig, desto mer nåd kan Gud fylla henne med.

Thérèse beskriver den lilla vägen med hjälp av en liknelse. Hon skriver: ”Vi lever i uppfinningarnas tidevarv. Nu behöver man inte längre gå uppför trappor, hos de rika har de ersatts med en hiss.” Hon fortsätter: ”Jag skulle också vilja finna en hiss, som bar mig upp till Jesus, ty jag är för liten för att gå uppför fullkomlighetens branta trappa. Därför sökte jag i de heliga skrifterna efter anvisningar om den önskade hissen och fann dessa ord av den eviga Visheten: ’Den som är HELT LITEN må komma hit’” (Ords. 9:4). Thérèse anade att hon höll på att upptäcka något viktigt och fortsatte sitt sökande. ”[S]e här vad jag fann”, skriver hon. ”Såsom en moder tröstar sitt barn så skall jag trösta eder; jag skall bära eder på armen och gunga eder på mitt knä!” (Jes 66:12–13). ”Å, aldrig har innerligare och skönare ord fångat min själ: hissen, som skall bära mig upp till himlen, är dina armar, Jesus! Fördenskull behöver jag inte bli större, tvärtom måste jag ständigt förbli liten, ja, bli allt mindre.”

När Thérèses självbiografi hade kommit ut i svensk översättning skrev Gunnel Vallquist i Svenska Dagbladet ”att den lilla nunnan, utan några teologiska spekulationer och utan någon polemik … gjort rent hus med precis detsamma som Luther med så mycket buller och bång gått till storms mot: kravet att man måste prestera något för att bli förtjänt av Guds kärlek”. Thérèse fick med tiden möjlighet att utveckla en själavård som hade kunnat hjälpa även den anfäktade munken Martin Luther.

Abbé Bellière var en ung präst som Thérèse fick ett särskilt ansvar för. Han led av anfäktelser som liknade den ångestfyllda skräck som Martin Luther också brottades med. I slutet av sitt liv skrev Thérèse två avskedsbrev till honom. Några nyckelformuleringar i de breven konkretiserar den tillitsfulla överlåtelse som Thérèse förknippar med den lilla vägen.

Thérèse uppmanar abbé Bellière att krypa upp i Jesu famn med samma tillitsfulla förtröstan som små barn visar välfungerande föräldrar. Föräldrar blir arga på sina barn ibland – och barnen kan behöva be om förlåtelse och ställa saker till rätta efter bästa förmåga – men föräldrar slutar inte älska sina olydiga barn. Thérèse påminner abbé Bellière om att Gud är ännu mer fullkomlig än den mest välfungerande förälder. ”Jag bönfaller er”, skriver Thérese, ”kryp inte längre vid [Jesu] fötter, följ i stället [den första dragningen] till hans famn, där är er plats.” Den lilla vägen handlar om ”att lyftas upp till Gud av kärlekens hiss” i stället för ”att klättra upp för fruktans hårda trappa”. Det mod som behövs på den färden är modet att komma inför Gud med ”tomma händer”.

Askes

En sak som utmärker den lilla vägen är avsaknaden av diskussioner kring vem som ska göra vad eller vem äran ska tillfalla om något har blivit gjort. På den lilla vägens vandring tillsammans med Jesus behöver man inte trötta ut sig med sådana dispyter. Jesus och människan hjälps åt med allt, och det finns inget behov av att klargöra den exakta arbetsfördelningen. Det människan ska inrikta sig på är inte rättvisan utan den barmhärtiga kärleken i det gudomliga lag­arbete som hon är indragen i.

Ibland hamnar tyngdpunkten fel när den lilla vägen presenteras. Wilfrid Stinissen konstaterar att det finns en olycklig tendens att tona ner eller helt bortse från askesens betydelse i Thérèse av Jesusbarnets liv och undervisning. Benägenheten att sätta parentes omkring askesen verkar inte enbart vara ett protestantiskt bekymmer, även om just kristna i evangelisk-luthersk tradition gärna faller för den frestelsen. Många har nämligen lagt sig till med den dåliga vanan att regelbundet bortse från askesens betydelse i Martin Luthers liv och undervisning.

Martin Luther menar att det är viktigt att vi inte kopplar samman rättfärdiggörelsen med någon form av askes för då skulle resultatet bli gärningsrättfärdighet. Asketiska övningar är i stället något som hör hemma i den redan rättfärdiggjorda människans liv. Syftet med sådana övningar är att männi­skans levnadssätt ska bli mer samstämt med Guds kärleksfulla vilja. Enkelt uttryckt kan man säga att en god askes hjälper männi­skan att älska sina medmänniskor och hela skapelsen med Kristi kärlek.

Thérèse av Jesusbarnet uppfattar i vissa avseenden askesen på samma sätt som Martin Luther. Den får människan att upptäcka sitt beroende av Gud och den öppnar möjligheter för Gud att genom oss människor handla kärleksfullt här på jorden. Thérèse understryker att Jesus vet att vi aldrig på egen hand kan älska vår nästa som oss själva. Därför blir han kärleken i oss och älskar våra medmänniskor genom oss. ”[N]är jag är kärleksfull är det Jesus ensam som verkar i mig”, skriver Thérèse. Hon blir en Kristus för sina medmänniskor och får så att säga ”låna Guds kärlek” för att med den kärleken älska Gud och andra människor.

Thérèse framhåller askesens betydelse på ett sätt som konkretiserar och vidareutvecklar tankegångar som också finns i Luthers skrifter. Hennes askes innefattar en medveten ”förminskningsträning” som Martin Luther skulle kunna beskriva som ett inslag i Guds tillintetgörande verk. Träningens innehåll och karaktär varierar till viss del under Thérèses liv. Till att börja med eftersträvade hon främst att inte försöka vara stor, lyckad och begåvad eller from, liten och ödmjuk i andra människors ögon eller enligt sin egen bedömning. Senare i livet, när hon hade upptäckt mer av den lilla vägen, betonade hon tydligare att våra svagheter är konstruktiva möjligheter för Gud. Fokus har flyttats från Thérèse eller människan. I centrum står i stället Gud som kan använda vår svaghet för att göra stora ting med oss, precis som Gud gjorde stora ting med jungfru Maria.

Ett viktigt inslag i Thérèses askes var hennes träning i att inte fästa onödigt stor vikt vid vad andra människor sade om henne. Hon försökte att inte försvara sig eller förklara sig i onödan när hon blev missförstådd eller bedömdes på ett ofördelaktigt sätt. Hon vinnlade sig om att inte urskulda sig, vilket hon fann mycket svårt.

Ett annat viktigt inslag i Thérèses askes gick ut på att lära sig att leva med and­ra människors svagheter och brister utan att irritera sig för mycket på dem. I karmelitklostret i Lisieux fanns en syster som Thérèse spontant inte tyckte särskilt mycket om. Thérèse berättar att ”hennes sätt, hennes tal, hennes karaktär, allt föreföll mig mycket obehagligt”. Den systern bestämde sig Thérèse för att vara extra vänlig och omtänksam mot. Hon hjälpte henne med olika arbetsuppgifter, log alltid mot henne och bad till Gud för henne varje gång de möttes. För Thérèse var det en träning i att komma inför Gud med tomma händer.

En ekumenisk möjlighet

Wilfrid Stinissen konstaterar att ”Thérèses ekumeniska betydelse [nog är] mycket större än vad vi hittills insett, och på detta område har vi säkert några överraskningar att vänta oss”. Jag föreställer mig att en överraskning är möjligheten för oss att engagera oss i en ekumenisk askes. Inspirerade av Thérèse kan vi, till exempel, målmedvetet tala gott om varandra och så långt som möjligt undvika att fästa onödigt stor vikt vid andras irriterande ovanor.

Om vi lyckas följa Thérèse exempel kommer vi att få ett gott ekumeniskt samarbetsklimat. Våra misslyckade försök kan också fylla sin funktion. Den som strävar efter att göra det goda ”känner att det utan Guds hjälp är lika omöjligt att göra gott som att få solen att skina om natten”. Den som aldrig har försökt får inte göra den reformatoriska upptäckten.

Samstämmigheten mellan Martin Luther och Thérèse av Jesusbarnet kan lyftas fram som en överraskning, även om den inte är särskilt förvånande. Båda två var synnerligen välbevandrade i de bibliska skrifterna. Thérèse tyckte mycket om det brev som katalyserade Luthers reformatoriska upptäckt. I sin bönbok hade hon en liten lapp som sammanfogade två texter från Romarbrevet: ”Saliga de som Gud räknar som rättfärdiga oberoende av gärningar. Den som har gärningar att peka på får sin lön inte som en nåd utan som en rättighet. Men utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han friköpt dem genom Jesus Kristus.” Ett helgon med en sådan tro och en sådan inställning till goda gärningar kan med enkelhet vördas på ett evangeliskt-lutherskt sätt, helt i enlighet med den Augsburgska bekännelsens rekommendationer.

Litteratur

Bonhoeffer, Dietrich: Efterföljelse, Verbum 1995.

De Meester, Koen: Med tomma händer, Karmeliterna, 1987.

Johannesson, Karin: ”Den billiga nåden som dyrköpt erfarenhet”, Nåd och åter nåd – en skrift för gemensamt delande, Uppsala stift, Uppsala, 2018, s. 38–52.

Luther, Martin: Om en kristen människas frihet, Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, Stockholm, 1929.

Murray, Paul D.: ”Receptive Ecumenism and Catholic Learning – Establishing the Agenda”, Paul D. Murray (red.), Receptive Ecumenism and the Call to Catholic Learning. Exploring a Way for Contemporary Ecumenism, Oxford University Press 2008, s. 5–25.

Stinissen, Wilfrid: ”Om Thérèses andliga utveckling”, De svagas styrka. Om Thérèse av Jesusbarnet, Karmeliterna 1998, s. 41–77.

Stinissen, Wilfrid: Den enkla vägen till helighet. En bok om Thérèse av Lisieux, Libris 1999.

Svenska kyrkans bekännelseskrifter, Verbum 1985.

Thérèse av Jesusbarnet: Sista samtal, Karmeliterna 1988.

Thérèse av Jesusbarnet: Självbiografiska skrifter, Karmeliterna 1994.

Thérèse av Jesusbarnet: Min väg är förtröstan och kärlek. Utdrag ur brev, Karmeliterna 1997.

Karin Johannesson är präst i Svenska kyrkan, docent i religionsfilosofi vid Uppsala universitet samt ledamot i Svenska kyrkans läronämnd.