Vägen fram till ungdomssynoden

Strålkastarljus riktas just nu i den katolska kyrkan mot ungdomar, 16–29 år, med fokus på deras tro och deras kallelser. Snart samlas biskopar från hela världen till synod i Rom på påvens inbjudan för att under drygt tre veckor, 3–28 oktober 2018, diskutera temat ”ungdomar, tron och att urskilja sin kallelse” (eng. Young People, the Faith and Vocational Discernment).

Franciskus utlyste temat för den 15:e ordinarie biskopssynoden (den första hölls 1967) den 6 oktober 2016 och sedan dess har förberedelserna inför ”ungdomssynoden” pågått. Hur har då dessa förberedelser sett ut, och hur väl kan de tänkas svara mot de utmaningar som kyrkan står inför när det gäller att förmedla tron till den uppväxande generationen och att hjälpa de unga att urskilja sin kallelse i livet? Givet hur förberedelse­processen har utvecklats, vilka resultat kan synoden tänkas få och vilken betydelse kan den få för unga i Stockholms katolska stift?

Oväntade bidrag till Instrumentum laboris

Höstens biskopssynod har flera beröringspunkter med den senaste synoden, om familjen (oktober 2015, med den postsynodala apostoliska exhortationen Amoris laetitia) men har alltså som huvudärende all världens ungas situation. Utvecklingen av förarbetet inför ungdomssynoden har varit intressant att följa och i vissa delar oväntad. Vatikanens arbetssätt, som ibland kan upplevas något stelt och problematiskt med tanke på de grupper som ges tolkningsföreträde i frågor som inte alltid ligger i uppenbar linje med deras kompetens, har i detta fall visat sig vara både flexibelt och lyhört. Påven och ledningen för biskopssynodens generalsekretariat har längs vägen tagit intryck av de ungas önskan att få komma till tals och har kunnat ompröva sin planering. Det tydligaste exemplet på detta är att Franciskus under processens gång meddelade att en försynod skulle hållas, ett forum för unga från hela världen, med olika livsåskådningar och kallelser, för att de unga själva skulle kunna bidra till underlaget för biskopssynodens samtal.

Denna försynod med ungdomar fanns alltså inte med i de ursprungliga planerna. När förberedelsedokumentet (eng. Preparatory Document, också kallat lineamenta) publicerades 13 januari 2017, som en första kompass inför biskopssynoden, förklarades i introduktionen att biskopskonferensernas svar på frågorna i slutet av dokumentet tillsammans med en webb-enkät för ungdomar skulle utgöra grunden för arbetsdokumentet (lat. Instrumentum laboris). Att synodfädernas gemensamma referenspunkt skulle baseras på kvalitativa svar från biskopskonferenser, katolska östkyrkors patriarker, kurians olika avdelningar och andra kyrkliga organ samt på kvantitativa svar från de ungdomar som klickade i en halvtimmeslång digital undersökning verkade undermåligt. Även om påven Franciskus skrev ett brev till ungdomarna, som offentliggjordes i samband med förberedelsedokumentet, och uppmanade dem: ”kyrkan vill lyssna på era röster, era tänkesätt, er tro och även era tvivel och er kritik. Låt ert rop höras och låt det eka i församlingen och låt det komma fram till herdarna”, var det nog överoptimistiskt att tro att de kyrkliga organens formuleringar tillräckligt väl skulle spegla ungdomarnas tankar och synsätt. På samma sätt verkade ett ovetenskapligt webb-formulär med graderade svarsalternativ otillräckligt för att engagera unga och få begripliga och användbara svar. Därför var det välkommet att Instrumentum laboris också fick bidrag dels från ett internationellt seminarium (eng. International Seminar on the Condition of Youth in the World) med experter, forskare och personer med praktisk erfarenhet av att arbeta med ungdomar, men framför allt från försynodens dokument (eng. Final Document), en 15-sidig syntes av ungdomars erfarenheter, nutidsanalys och visioner.

Lineamenta-frågorna och webb-enkäten

Förberedelsedokumentet med sina tillhörande frågor har redan kommenterats av Per Lindqvist under Aktuellt i Signum nr 7/2017. Han tar bland annat upp funderingar kring varför man till viss del riktar olika frågor till olika kontinenter och hur dessa valdes ut. Klart positivt är ändå att förberedelsedokumentet rörde upp frågor om ungdomar i kyrkan världen över. I Stockholms katolska stift engagerade sig pastoralrådet i att översätta frågorna från dokumentet och diskutera dem under sitt veckoslutsmöte på stiftsgården Marielund i oktober 2017. Utöver församlingarnas delegater var representanter från stiftets ungdomspastorala team och Sveriges unga katoliker inbjudna för att utvärdera situationen i stiftet och ge goda exempel på ungdomsarbete. Även om det som kom fram i mycket var vuxnas mer eller mindre välgrundade föreställningar om hur ungdomar resonerar och agerar kom ungdomsfrågorna upp på dagordningen och aktualiserades i församlingarna.

Inte bara stift och biskopskonferenser har tagit sig tid att kvalitativt besvara förberedelsedokumentets frågor. Många rörelser, grupperingar och enskilda har på eget initiativ delgett synodens generalsekretariat sina tankar och meningar, vilket har satt spår i Instrumentum laboris. På så sätt har förberedelsedokumentet gett anledning för många personer på olika nivåer i kyrkan att tänka och formulera sig i frågor om unga, tron och att urskilja kallelser, på vägen fram till synoden.

Den andra tänkta huvudkällan till Instrumentum laboris, webb-enkäten riktad till ungdomar, var säkert ett försök med goda intentioner att lyssna till ungdomar i teknologins tidsålder, men det föll ganska platt. Enkäten utlovades av biskopssynodens generalsekretariat i mars 2017, lanserades i mitten av juni och stängdes vid årsskiftet. Under dessa drygt sex månader påbörjade omkring 221 000 personer att fylla i enkäten, men bara knappt hälften av dem, 100 500 personer, svarade på alla frågorna. Många som fyllde i enkäten har berättat att de upplevde den som lång och tråkig. Det var svårt att se meningen med de frågor som ställdes, och man hade önskat att få formulera sina egna tankar snarare än att ange på en skala hur mycket man håller med om ett påstående, eller klicka i förvalda svarsalternativ. Enkäten lämnade tyvärr en eftersmak av att vara förhör snarare än en känsla av att vara delaktig i en synodprocess där hela Guds folk, och särskilt de som frågan gällde, kunde få bidra. Den sista frågan var ändå öppen för fria kommentarer. Författarna till Instrumentum laboris citerar dessa kommentarer sex gånger i arbetsdokumentet. Fyra av dessa citat tillskrivs unga män, och två citat är okönade, vilket i sig är ett anmärkningsvärt utfall, då 58 procent av de som besvarade enkäten var unga kvinnor.

Allt som allt nämns webb-enkäten bara i elva av Instrumentum laboris 214 paragrafer, och måste sägas ha en marginell betydelse för dokumentets innehåll. Väl så, eftersom det finns en rad problem med undersökningen. Förutom att det inte finns någon garanti för att alla som besvarade enkäten ingick i målgruppen (16–29 år), så behövde man ha tillgång till dator (enkäten var inte anpassad för smartphones), internetuppkoppling och lämpliga språkkunskaper för att fylla i enkäten. Som väntat var västvärlden överrepresenterad i svaren. 56,4 procent av respondenterna bodde i Europa. Latinamerika bidrog med 19,8 procent av svaren och Afrika med 18,1 procent. De flesta respondenterna var, som väntat, katoliker som tycker att religion är viktigt, 73,9 procent. Påvens önskan att få inspel från alla unga utan undantag kan därför inte sägas ha uppfyllts genom webb-enkäten, och det är omöjligt att dra statistiskt säkerställda slutsatser från underlaget som kom in. 100 500 är bara en bråkdel av världens 1,8 miljarder unga.

Experter och ungdomar kommer till tals

En högre vetenskaplighet rådde däremot under det internationella seminariet om världens ungdomar som hölls i Rom 11–15 september 2017. Forskare och experter från katolska och sekulära universitet fick presentera aktuell forskning inom ämnet och ungdomsledare med praktisk erfarenhet gav sitt bidrag. Av seminariets 82 deltagare var 21 personer handplockade ungdomar. Det var från dessa förslaget kom att grafer och utvecklingsteorier skulle kunna kompletteras med att låta ungdomarna själva tala. Unga människor är inte objekt att studera utan personer att möta, kompetenta att uttrycka sin mening, menade man.

Kort efter seminariet, under den påvliga katekesen 4 oktober 2017, annonserade Franciskus att biskopssynodens generalsekretariat skulle organisera en försynod för att alla unga världen över skulle kunna delta i synodens förberedelseprocess. Hierarkins intention förklarades vara att denna biskopssynod inte bara skulle vara en synod om eller för ungdomar, men också en synod av och med de unga. Man uttryckte viljan att lyssna till alla unga världen över, oavsett livsåskådning: young people will be listened to, as far as possible, ”at 360 degrees”, lovade kardinal Lorenzo Baldisseri, generalsekreterare för biskopssynoden, i en presskonferens 16 februari 2018. Även om detta inte var den första försynod som hållits (påven Johannes Paulus II kallade till exempel till försynod 1987, då ämnet var lekfolkets kallelse och mission, i kyrkan och världen) var händelsen ändå historisk, eftersom det var den första gången unga människor tillåtits vara protagonister i så stor omfattning i förberedelsen av en biskopssynod.

Veckan före Stilla veckan, 19–24 mars 2018, samlades omkring 300 unga fysiskt i Rom, på det påvliga kollegiet Maria Mater Ecclesiae, där försynoden hölls, och ytterligare 15 000 deltog genom sociala medier. Biskopskonferenserna och de katolska östkyrkornas synoder hade fått skicka en till tre ungdomsrepresentanter, beroende på sin storlek, och därutöver deltog unga seminarister och ordenspersoner, representanter från olika religiösa rörelser och katols­ka universitet samt unga involverade i kultur, samhällsengagemang och sport. Unga som genomgått fängelsestraff, trafficking och drogmissbruk fanns på inbjudningslistan, och flera funktionsvarierade ungdomar deltog i mötet. Många olika livsåskådningar fanns representerade bland delegaterna, även om de flesta var katoliker. En ung kvinna från Uruguay bidrog med ett lutherskt perspektiv, en ung judisk man från Israel närvarade och en muslimsk kvinna från Indonesien deltog, för att nämna några. Ungdomar som var uttalade ateister bidrog också konstruktivt till mötet. Interaktionen mellan de tillresta ungdomarna och de som deltog genom sociala medier var i sig ett exempel på hur samtal om tro och kyrkliga frågor kan främjas genom modern teknik, och involvera den yngre generationen.

Genom samtal i mindre språkgrupper (engelska, spanska, franska och italienska) och samlingar i plenum författades 15 sidor som blev försynodens slutdokument. Dokumentet är mycket innehållsrikt och mångfacetterat. Det ger inte uttryck för en ”ungdomens vilja” utan ungdomars tankar ur en mängd skilda perspektiv. Därför är varje försök att sammanfatta dokumentet eller reducera det till en rad oneliners med en eller annan vinkling dömt att misslyckas. Dokumentet gick igenom tre bearbetningsfaser och den processen bidrog till att texten blev nyanserad och speglar en mängd olika röster.

Även om det var en märkbar andel av försynodens deltagare som inte räckte upp handen på frågan om församlingen kunde anta det slutgiltiga dokumentet som en syntes av diskussionerna som hållits (vilket också kan ha berott på kulturskillnader i mötesteknik), och även om den unga redaktionsgruppen blev tillsatt utan transparens, måste dokumentet ändå ses som ett framsteg för allmänt deltagande i en romersk-katolsk arbetsprocess. Under de förutsättningar som rådde, att sammanfoga en så stor mängd ungas tankar under en vecka till ett dokument att lämna till den helige fadern i samband med palmsöndagens mässa på Petersplatsen, måste slutsatsen bli att världens ungdomar inte försummat detta tillfälle att använda sin kompetens och sin vilja att uttrycka sig till ett konstruktivt bidrag till biskopssynoden.

Detta erkändes också genom att försynodens slutdokument blev frekvent citerat i Instrumentum laboris. Man citerar eller refererar till försynoden mer än 60 gånger, främst i dokumentets första del där ”kyrkan lyssnar till verkligheten”, men även genomgående. På så vis blev det inte bara ord att kyrkan vill lyssna på de unga, för deras egna formuleringar är med och sätter agendan för synodfädernas diskussioner. Hierarkin tog även obekväma formuleringar på allvar. När det slutgiltiga dokumentet lästes upp, i slutet av försynoden, rodnade biskopssynodens undersekreterare monsignore Fabio Fabene till orden ”Dagens ungdomar längtar efter en autentisk kyrka. Vi vill säga, särskilt till kyrkans hierarki, att de borde vara en transparent, välkomnande, uppriktig, inbjudande, kommunikativ, tillgänglig, glädjerik och interaktiv gemenskap.”, så tydligt att alla i salen, inklusive Fabene själv, skrattade hjärtligt en god stund. Stycket återges ändå i Instrumentum laboris, ett tecken på just det bejakande från hierarkin de unga frågade efter.

Instrumentum laboris som underlag

Det arbetsdokument som biskopssynodens generalsekretariat alltså har sammanställt utifrån försynodens dokument, biskopskonferenserna och de andra remissinstansernas svar, det internationella seminariet och webb-enkäten, mot bakgrund av tidigare kyrkliga dokument, omfattar allt som allt 66 sidor. Strukturen är i stort sett densamma som i Preparatory Document och i försynodens slutdokument, med de tre huvudkapitlen ”Recognizing: the Church Listens to Reality”, om att se dagens ungas konkreta verklighet, ”Interpreting: Faith and Vocational Discernment”, om att tolka verklighetens utmaningar i trons ljus och lägga en teologisk grund för dynamisk kallelseurskiljning samt ”Choosing: Paths of Pastoral and Missionary Conversion”, om att utvärdera och välja de vägar för pastoral reform som den helige Ande vill för denna tid. Sammanfattningen refererar till påvens senaste apostoliska exhortation Gaudete et exsultate. Där nämns den universella kallelsen till helighet som uttrycks i vardagliga handlingar, ungas längtan efter helighet och hur helgonen på olika sätt personifierar hur Guds nåd gör heligheten möjlig för alla.

Instrumentum laboris sammanställdes och godkändes internt i början av maj men offentliggjordes först 19 juni, och då i sin italienska version. Den engelska översättningen dröjde ytterligare några dagar. Det hade varit önskvärt att den publicerats så fort som möjligt för att dess mottagare, särskilt synodfäderna, skulle få mer tid att gå i­genom den och urskilja de viktigaste ämnena för synodens samtal.

Den gemensamma utgångspunkten som föreligger skulle nämligen kunna ge upphov till oändligt många riktningar för synodfädernas diskussioner. I introduktionen formuleras ledstjärnan för kyrkan, att likt Jesus med Emmausvandrarna ”slå följe med varje ung person, utan undantag, mot kärlekens glädje”. Vad innebär då det för unga med svårigheter att försörja sig eller som blir utnyttjade i kommersiella syften? Hur ska kyrkan bemöta unga på flykt eller som emigrerat och unga som lider under rasistisk diskriminering? Hur slår kyrkan följe med sjuka och funktionsvarierade unga, med missbrukande och kriminella unga och hur bryter hon den sociala exkludering de hotas av? Vilka principer ska ledsaga pastoral omsorg gentemot dem som utmanar kyrkans sexuella normer? Hur söker kyrkan upp isolerade unga och hur kan hon erkänna det icke-ordinerade singellivets värde? På vilka sätt kan kyrkan stärka unga kvinnor och motarbeta otillbörlig könsdiskriminering? Kort sagt, hur ska kyrkan förhålla sig till orättfärdiga maktstrukturer och förhållanden, som försvårar för människor att följa sin kallelse? Dessa är alla komplexa frågor som dokumentet väcker och de behöver behandlas med vishet och informerad förkunskap. Om de gör det kan höstens biskopssynod bidra till förnyad entusiasm och kraftfullare redskap för hela kyrkan att både vägleda de unga klokt och att ta tillvara alla unga människors viktiga bidrag till den katolska gemenskapen.

Ungdomssynodens betydelse

Vilka resultat biskopssynoden om ungdomar, tron och att urskilja sin kallelse kommer att ge är naturligtvis omöjligt att veta nu. Ändå kan förberedelseprocessen, med arbetsdokumentet som kulmen, ge indikationer om ungdomssynodens diskussionsämnen och kanske också vara ett tecken på en förnyad kyrklig arbetsmetod och synodkultur.

Det finns ett par punkter i Instrumentum laboris som skulle kunna vara särskilt relevanta för den svenska kontexten. Som en minoritetskyrka i ett övervägande sekulärt samhälle löper de katolska ungdomarna risken att hamna i två diken, antingen mister man tron och sin katolska identitet, eller också lockas man av fundamentalistiska tankegångar och skapar en skyddad subkultur som i mycket står i konflikt med andra grupper och samhället i stort. Det första diket berörs i dokumentet, där en anledning till ungas brist på intresse för tron an­ges vara svårigheten kyrkan som institution har ”svårigheten kyrkan som institution har att relatera till vårt moderna samvete”. Skillnaden mellan sekulära och kyrkliga värderingar och kunskaper blir för svår att hantera, och man går majoritetens väg. Samtidigt verkar det, säger dokumentet, kunna bildas en gynnsam miljö för ömsesidigt bejakande då det finns en ateism/agnosticism med ett mänskligt ansikte, fritt från arrogans, å ena sidan och en religion öppen för dialog, utan fanatiska tendenser, å andra sidan. Bis­kopsynoden får gärna utveckla detta resonemang och ge förslag på hur kyrkan, trogen sin kallelse, kan interagera på ett positivt sätt i en sekulär miljö. På så vis undviks också det andra diket, där fundamentalism och ensidighet lätt gror.

På samma sätt som ungdomar kan uppleva att den katolska tron kan vara problematisk att leva i det svenska samhället kan också den traditionella synen på kallelse krocka med en verklighet som inte bäddar för livslånga vägval. En rörlig arbetsmarknad, teknisk utveckling och ökade möjligheter att byta karriär mitt i livet ger andra förutsättningar än en tid då man hade en enda arbetsgivare eller samma yrke hela livet. Kanske finns det utrymme för en bredare förståelse av kallelsebegreppet, som inkluderar temporära, periodiska och parallella kallelser? Intressant skulle också vara om biskopssynoden fördjupar resonemangen om urskiljning. På flera ställen i dokumentet nämns behovet av att definiera och vidga kallelse- och urskiljningsbegreppen. En central fråga är naturligtvis kallelsen till ledarskap och olika former av ansvar i kyrkans liv. Som en praktisk hjälp för unga att följa eller urskilja sin kallelse lyfts volontärarbete och utlandstjänst för kyrkan fram. Att under ett år ägna sig åt praktiskt arbete och andlig fördjupning är en möjlighet som kyrkan i större utsträckning borde kunna erbjuda unga människor, och kanske kan bis­kopssynoden bidra till riktlinjer för detta.

En av huvudfrågorna för synoden rör mentorer, andliga följeslagare och själasörjare som kan hjälpa unga både att växa i sin tro och att urskilja sin kallelse. Kvaliteter för dessa beskrivs utförligt i dokumentet. Behovet av formell utbildning för mentorer nämns, och vikten av att själv ha erfarenhet av att söka sin kallelse och att få hjälp i urskiljningsprocessen understryks. En ökad uppmärksamhet på behovet av fler utbildade själasörjare, som gärna kan vara lekfolk, och exempel på former för deras tjänst skulle kunna komma ungdomar i Sverige till god del, inte minst när det kommer till att urskilja vilken typ av gemenskap man vill leva i, till exempel äktenskap eller ordensliv.

Inte bara innehållet i arbetsdokumentet säger något om de resultat som kan väntas av ungdomssynoden utan också sättet på vilket den kyrkliga hierarkin har valt att ta fram texten talar ett, kanske profetiskt, språk. Den öppenheten som har funnits mot unga människor, vad de än har haft att säga, ger hopp om en mer öppen och inkluderande – katolsk – kyrka. Det har varit uppmuntrande att se hur unga människor ges ansvar och får vara en tongivande aktör i den kyrka som de själva kommer leda och tjäna när äldre generationer går vidare. Vägen fram till ungdomssynoden har vandrats tillsammans, ung och gammal har gått i dialog. Med gemensamma ansträngningar kan implementeringen av den kommande exhortationen på alla nivåer av kyrkans liv fortsätta så.

Elin Jönsson är ungdomskonsulent för Stockholms katolska stift, Nordiska biskopskonferensens representant vid försynoden i Rom 19–24 mars 2018.