Till Kristna kommittén till skydd för de troendes rättigheter

Vi katoliker i byn Sloboda-Rasjkovo i Moldaviska SSR har i radion hört att det i Moskva och Litauen finns en Kommitte till skydd för de troendes rättigheter. Vi vänder oss därför till Er och ber att hjälpa oss. Vi lever långt bort från Kisjinjov – 175 km I Kisjinjov finns Moldaviens enda lilla katolska kyrka. För att komma till Kisjinjov får man byta transportmedel flera gånger och gamla och sjuka kan inte klara den resan. Det finns bara en katolsk präst för hela Moldavien, och han tillåts inte av myndigheterna att ta hand om de katoliker som finns. Sovjetmakten behandlar oss dåligt. 1977 rev man vår kyrka, som vi med egna händer hade byggt upp. Vi hade hållit på och byggt på nätterna, för att inte vara borta från kolchosarbetet på dagarna. Var och en tog med sig till byggnationen vad han kunde bidra med: tegel, bräder spik, metall osv. Myndigheterna har inte gett oss någonting. För att bedja brukade vi samlas i Valentina Olejniks hus, men vi fick inte rum där allihop, därför började vi bygga ut huset och göra en kyrka av det. Skall det verkligen vara ett brott? Vi har inte gjort någon illa och vi har inte stulit något från myndigheterna. Myndigheterna lurade oss. Till Kamenka, till ordföranden för områdets exekutivkommitté Kozuhar, kallade de Valentina Olejnik och andra, vilka hade bildat ett tjugomannaråd. De lovade att registrera detta tjugomannaråd, men det blev helt tvärtom. Samma dag, den 25 november 1977 samlade de en massa miliser och soldater, det kom en mängd lastbilar, traktorer och grävskopor och raserade vår kyrka. Nu finns det bara en tom plats. Vi ställde upp ett ljus på det stället där altaret hade varit, men ordföranden för bysovjeten, Bogorosj, kräver att vi skall ta bort ljuset. Han brukar komma berusad när vi har samlats till bön, stör bönen, kör bort barnen och hånar oss. Sedan över ett år tillåter myndigheterna inte prästen att komma till oss. Människor dör utan bikt och kommunion, utan att få andligt stöd. Vi har skrivit till alla möjliga ställen, vi har åkt till Moskva, Kisjinjov och till de lokala myndigheterna, även nu fortsätter vi att skriva och åka, men överallt lurar man oss. En gång fick vi t o m i Moskva ett tillstånd att prästen skulle få besöka oss, men de lokala myndigheterna ville inte höra talas om detta. Ordföranden för Områdets Exekutivkommitté Kozjuhar gapskrattar och säger ”Eran präst får ni se när ni kan se dom egna öronen”. (Ryskt ordspråk. ö a.)

Vi har skrivit till Moskva, till Centralkommittén, till Brezjnev, Kosygin och till Röda Korset. Men det har inte blivit något resultat. En tid, när vi ofta brukade åka till Moskva, sade de till oss: ”Spara era pengar, åk inte, skriv hellre brev och skicka.” Vi skrev, men fick inga svar. Då åkte vi dit för att ta reda på varför vi inte fick något svar. Man visade oss på papperskorgen och sade: ”Se där har ni alla era brev.” De bryr sig inte om våra böner. Hur skall vi bära oss åt? Vi har beslutat att vända oss till Er, och vi hoppas att Ni inte kommer att slänga vår anhållan i papperskorgen. Snart är julen inne. För alla blir det helg, men oss tillåter man inte ens att ifred få bedja under bar himmel.

Förra året satte vi upp en prydd gran på det stället där kyrkans altare hade varit. Men de välte omkull granen och skällde ut oss. De tillåter oss inte någonting. Ofta blir vi bötfällda för att vi ber. Enbart för bönemöten har man bötfällt 7 personer på 25-30 rubel – och de är nästan alla pensionärer. Det är följande: Valentina Olejnik, Pjotr Pogrebnoj, Marija Prosjana och andra. Valentina Olejnik och Va. Pogrebnaja fick dessutom sitta av 15 dygn.

Mest av allt plågar de våra barn. Rektor för matsalen kommer alltid in dit på fredagarna och tvingar barnen att äta kött och hånar dem. I skolan håller man nu varje dag kvar barnen till sent på kvällen, för att de inte skall kunna gå på bönesamlingarna. Vi brukar varje kväll samlas till bön. På sommaren skickar man iväg barnen tvångsvis till läger och tillåter dem inte att vara tillsammans med föräldrarna och hjälpa dem.

Man hotar föräldrarna att man skall ta ifrån dem föräldrarättigheterna, därför att de lär barnen bedja. De försöker också skrämma oss genom att hota att hela byn skall skickas iväg till bygget BAM (Bajkalo-Amurskaja-Magistral’).

Vi ber att Ni skall hjälpa oss, så att prästen skall få besöka oss, att vi skall få gå till bikt och få bedja i fred, att myndigheterna inte skall få skingra oss och inte skrämma våra barn, att döende och sjuka skall få andlig vägledning, att barnen skall ha möjlighet att uppfylla sina döende föräldrars sista önskan: att en präst skall komma för att höra bikt och begrava dem.

1.6 1979, 70 underskrifter