”Vad kan påven egentligen göra mot våldet i världen?”

Hansjakob Stehle berättar i veckotidningen Die Zeit hur han under flygresan till Irland och USA ställde denna fråga till Johannes Paulus II. Påven svarade rakt på sak såsom han brukar göra: ”Främst genom att vara, att vara till, att vara påve.” I viss mån annorlunda än sina företrädare är han detta inte i första hand genom att framlägga kyrkans doktrin utan snarare med hjälp av enkla mänskliga grundsanningar. ”Jag ber Er, mina damer och herrar, att ursäkta mig, om jag talar om saker som förvisso är självklara för Er”, anmärkte han i förbigående när han talade inför FN i en blandning av filosofisk föreläsning och aktuella sidoblickar och påpekade att politik endast har sitt existensberättigande när den tjänar människan och respekterar hennes rättigheter.

För fjorton år sedan hade Paulus VI på samma plats vädjat till samvetet – utan framgång. Hans efterträdare sade i grund och botten samma sak om än mera direkt och konkret och framför allt med erfarenhetens tyngd. När han uttalar ordet ”Auschwitz” och fördömer alla slags koncentrationsläger, anklagar kapprustning och ekonomisk utsugning och ställer sig på deras sida som undertrycks och diskrimineras av vilken regim det vara månde, håller t.o.m. cyniska iakttagare för ett ögonblick andan.

Men räcker detta? Wojtyla känner allt för väl människorna och i synnerhet politikens handfasta intressen för att göra sig illusioner, som om ett ögonblicks eftertanke kunde ändra världens brutala gång.

Det karismatiska ledarskapets vågspel

Johannes Paulus II har inget behov av visshet om framgång. Han kommer som pilgrimsbiskop från Rom, ”as a pilgrim of faith,” såsom han brukar säga. Optimist är kanske inte det riktiga ordet för att känneteckna hans personlighet. Visst känner han sig bekräftad genom de miljontals människor som samlas kring honom. Hans karisma ligger nog i den förbindelse av en fasthet som inte känner tvivel eller tvekan och en otvungenhet som bryter med allt ceremoniel och omedelbart söker kontakt med människorna. Han avstår varken från sin ställnings yttre tecken eller ställer dem ut till beskådande. Så blir han också oberörd av allt som politiska och andra kritiker lägger honom till last som motsägelsefullt eller inkonsekvent, som underlåtelse eller överdrift.

Men samtidigt innebär detta också ett vågspel.

I Drogheda nära gränsen till Ulster bad påven ”på sina knän” IRA:s terrorister att lämna våldets väg. Hans ord såväl mot politiska mord som mot passiva och villrådiga politiker var skarpare och mera omisskännliga än alla ord iriska katolska biskopar någonsin har vågat yttra. Men från det protestantiska Nordirland kom inte bara ytterst förgrymmade antipapistiska tirader utan också den oroliga frågan: När påven uppfordrar politikerna att ”bevisa” för terroristerna deras orätta inställning att endast våldet kan hjälpa (You politicians must prove them to be wrong), innebär inte detta på samma gång att terroristernas krav på ändring av förhållandena måste uppfyllas?

En ropandes röst i öknen?

Ingen annan påve under 1900-talet har som Johannes Paulus II så häftigt spjärnat emot våldets hotande fara och kränkandet av de mänskliga rättigheterna. Han vågar t.o.m. inför FN konkretisera frågorna på ett osedvanligt sätt:

It is my fervent hope that a solution also to the Middle East crises may draw nearer. While being prepared to recognize the value of any concrete step or attempt made to settle the conflict, I want to recall that it would have no value if it did not truly represent the ”first stone” of a general overall peace in the area, a peace that, being necessarily based on equitable recognition of the rights of all, cannot fail to include the consideration and just settlement of the Palestinian question. Connected with this question is that of the tranquillity, independence and territorial integrity of Lebanon within the formula that has made it an example of peaceful and mutually fruitful coexistence between distinct communities, a formula that I hope will, in the common interest, be maintained, with the adjustments required by the developments of the situation. I also hope for a special statute that, under internatonal guarantee-as my predecessor Paul VI indicated-would respect the particular nature of Jerusalem, a heritage sacred to the veneration of millions of believers of the three great monotheistic religions, Judaism, Christianity and Islam.

Det förhåller sig alltså inte så – och därför har vi citerat den engelska originaltexten – som Hansjakob Stehle och med honom en del av världspressen menar, att påven sätter värdet av ”enskilda steg till freden” i tvivelsmål, inte heller att han talar om kyrkans pastorala och politiska intressen när han hoppas på en särskild rättslig reglering för Jerusalem och av samma anledning ”förtiger” öst-väst-problemen (som om han inte i samma tal räknar upp en hel katalog av mänskliga rättigheter som också och inte minst i öst ifrågasätts!). Däremot har Stehle utan tvivel rätt när han förmodar, att gränserna för en påvlig karisma här framträder och att även denne påve som vinner hela världen för sin person i denna sak blir en ropandes röst i öknen.

Men av allt att döma ligger innebörden i hans framträdanden på ett annat plan.

Insats för den mänskliga personens värdighet

Utan tvekan kan detta betecknas som Johannes Paulus II:s egentliga syfte.

Signaturen AM skrev i ett ledarstick i DN den 10 oktober: ”Talet till FN . . . saknade den direkta anknytningen till konkreta problem . . . När han (d.v.s. påven) talade till den amerikanska allmänheten framstod han mest som en trist privatmoralist . . . Moralkonservatismen saknar . . . inte samband med påvens budskap i världspolitiken. I båda fallen slår han vakt om kyrkan och dess inflytande. Kyrkans dogmer och hierarkin måste upprätthållas som skydd från det hot som den avtagande tron innebär.” Det är inte första gången man kan vara fundersam över AM:s brist på information och hans ambitionsnivå i tolkningen av påvliga tal (jfr Signum 1979:2 ”Dagens Nyheter, påven och pressetiken”).

I själva verket präglas Johannes Paulus 11:s pontifikat av en grundläggande tanke. Våld, krig, hunger, nöd, förtryck, men också miljöförstöring, ensamhet, rädsla inför framtiden är trots alla materiella och sociala framsteg vår tids ”tecken av global dimension”, konstaterar han redan i sin första encyklika. De drabbar miljontals och åter miljontals konkreta och enskilda människor. Och i Puebla har han preciserat tanken: ”Kanske ligger en av de uppenbaraste svagheterna i den nutida civilisationen i en inadekvat syn på människan. Vår tid är utan tvekan den som har talat och skrivit mest om människan . . . Och ändå, paradoxalt nog, är det också den tid som fått uppleva den djupaste ängslan hos människan, det ängsligaste sökandet efter identitet och bestämmelse. Det är en tid då människan förnedrats ända ner i de djupaste avgrunder, en tid av som aldrig förr förtrampade mänskliga värden. Hur kan man förklara denna paradox? Här går den ateistiska humanismens obönhörliga paradox i dagen – dramat om människan som fråntagits en avgörande dimension i sitt väsen, det absoluta, och som därigenom hotas av den grövsta reduktion av sitt eget väsen.”

Mer angelägen än någonsin ser påven som kyrkans centrala uppgift att hjälpa människan återupptäcka denna dimension för att därigenom befrias till en sann mänsklig värdighet. Vad Johannes Paulus II förkroppsligar är alltså det andligas primat för människan mitt i ett socialt krisklimat, i livsfientliga anonyma strukturer där de mellanmänskliga kommunikationerna är på väg att bryta samman.

”Alla vägar leder till människan.” Detta gäller enligt papa Wojtyla också för kyrkan. Och därför ”vill kyrkan tala med alla människor av god vilja och måste hålla detta samtal igång”.

Man kan i god tro fråga sig om alla påvliga yttranden om moraliska och andra brister på samma gång också visar framkomliga vägar att lösa dessa problem (jfr Signum 1979:5 ”Den besvärliga vägen”). Men påvens grundläggande intention och hans perspektiv på situationen låter sig inte snobbigt avfärdas.

Vem skall egentligen bygga vår framtid?

När man noga analyserar Johannes Paulus II:as sätt att tala och handla stöter man på ytterligare ett faktum som kanske kan ge en nyckel till den fråga som vi i början ställde och till hans pontifikat överhuvudtaget.

Påven är uppenbarligen övertygad om att denna framtid inte enbart kommer att byggas och styras ovanifrån av makter som FN, EG, multinationella företag, politiker eller regeringar. Han litar lika mycket på krafter nedifrån, på Guds folk, på människor av god vilja varhelst de finns, på lekmän och deras basgrupper, på föräldrar, arbetare och bönder, på fackfolk: naturvetare, företrädare för humanvetenskaperna o.s.v. och i synnerhet på den unga generationen. Dem alla vill han inspirera att känna sitt ansvar. Till dem vill han förmedla tillit, hopp och perspektiv på sin uppgift. De alla är samhällets och en människovärdig framtids bärare, livsprincip och grundval. Och därför är han på sina resor så angelägen om att tala med alla slags folk och människor.

Om vi tolkar påven riktigt så handlar det för honom inte främst om kyrkans organisation, kyrkopolitik och diplomati utan om kyrkans angelägna uppgift att stimulera och varna och inspirera människorna långt utanför kyrkans gränser till insikt, vilja och inre kraft att bygga en människovärdig värld.

Det är alltså om mänskliga värden som det rör sig för påven: värden som innebär samhällets innersta grundval men som idag är mer hotade än någonsin. I tjänst hos dessa värden och den konkreta människan stod också hans senaste resa.