Vem är egentligen Jesus Kristus?

Senaste decenniet har det utkommit en hel rad arbeten av kontinentala katolska teologer med försök att tänka igenom kyrkans tro på Jesus Kristus på nytt. Även om väl få av dem är verkligt vägvisande för den teologiska utvecklingen rör det sig utan tvekan om en kristologisk nyansats på bred front.

Just bredd utmärker den trilogi av den holländske dogmatikern Edward Schillebeeckx varav två bastanta delar utkommit och en tredje väntas.’ Böckerna, som S. kallar ”förstudier” till en kristologi och som i all sin väldighet (670 + 895 sid) har en rätt trevande karaktär, finns utgivna på tyska av Herder Verlag. Dessutom har S. förtydligat sig i en mindre bok, på tyska Die Auferstehung Jesu als Grund der Erlösung (1978).

Erfarenhet och erfarenhetstolkning

Det som är S:s egentliga lidelse är att människor skall kunna göra kristen erfarenhet, möta Kristus. Men hans ”projekt” är inte kateketiskt eller apologetiskt utan teologiskt tänkt. ”Vem Gud är, hur han vill erfaras, har enligt kristen trostradition Gud själv visat genom en speciell historia: i det skeende som började med Jesus och i dess förhistoria. Denna historia måste berättas så klart som möjligt, så att människor ‘med sina mänskliga erfarenheter’ skall kunna göra kristen erfarenhet.” Skall teologin bidra därtill måste den sätta två källor i omedelbar förbindelse med varandra: å ena sidan judiskt-kristen erfarenhetstradition (speciellt Bibeln), å andra sidan människors nutida, nya mänskliga erfarenheter (med blick för den historia och den vetenskap som bidrar till att ge dem gestalt). Ingen kan ”först” göra en tidlös definition av trons innebörd eller vem Kristus är för att ”sedan” översätta den s.a.s. avpassat till den aktuella situationen. Vem Kristus är kan bara uttryckas utifrån den egna historiska situationen och den egna ”förståelsehorisonten” i varje tid. För S. kan därför reflexionen över Kristus och uppenbarelsens innehåll inte skiljas från reflexion över det språk med vilket tron artikuleras. I en nutida Kristustolkning måste man också inkludera vad erfarenheten av Kristus konkret betyder för människor och deras sätt att leva. Den här synen ger bredd åt framställningen, och om inte annat ger den en mängd information i exegetik, dogmatik, språk- och historiefilosofi, hermeneutik, religions-, samhälls- och beteendevetenskap.

Tyngdpunkten ligger dock på bibelutläggningen. Det hela började med en erfarenhet, en alldeles bestämd: erfarenheten av Jesus från Nasaret. Den blev för de första lärjungarna en ”disclosure experience”, en mönsterbrytande erfarenhet som inte satte parentes kring deras övriga liv och erfarenhet men strukturerade den och kastade ljus över den (kritiskt och mönsterbildande), försåg deras liv med en djupdimension och hjälpte dem både att lida och att hoppas.

Erfarenhet och tolkning av erfarenhet kan nu inte strikt skiljas åt. Avgörande för all erfarenhetstolkning är också de i förväg givna ”modeller” (tankekategorier, allmän livskänsla etc.) utifrån vilka den som erfar tolkar det han/hon erfar. De insikterna bestämmer hela S:s arbete.

Den tidigaste bilden av Kristus

Hela den första boken (Jesus) ägnas i stort sett åt följande frågor: Vad hos Jesus var det som gjorde att de gjorde denna erfarenhet med honom, fann ”frälsning från Gud” (Heil von Gott her) i just honom? Hur uttryckte de vad han blev för dem, utifrån de tankekategorier och den grundkänsla inför tillvaron som var aktuell för dem? Och vad var den avgörande anledningen till att deras förbundenhet med honom inte avbröts av hans död?

S. gör ett oförskräckt försök att ur Nya testamentet vaska fram svar på dessa frågor, under ständig diskussion med det aktuella forskningsläget. Han går vägen över en ”diakron” analys, försöker tränga bakom NT:s framställning av Kristus och urkristen traditionsutveckling med historisk-kritisk metodik. Svaret på den första frågan är dels Jesu förkunnelse om Guds rike, dels hans sätt att leva och handla (hans under, hans sätt att umgås med ”förlorade” människor och hans sätt att möta avvisandet från tongivande håll i sitt eget folk). Vad han blev för lärjungarna uttryckte de redan under hans jordeliv med att han var den eskatologiske profeten (och i den meningen Messias, Guds ”smorde” budbärare). Ur denna syn på Jesus växte i urkyrkan fram olika sätt att uttrycka hans betydelse som vi nu kan skönja i evangelier och brev. Avgörande för att det hela för lärjungarna inte var slut i och med Jesu ”nederlag” och död blev något som S. menar först återgavs som en omvändelse- och förlåtelseerfarenhet (återberättad efter modell av judiska omvändelsevisioner), en erfarenhet där också vissheten tändes att han levde. Samma erfarenhet gavs så småningom uttryck i berättelser om att han visat sig för dem, ännu senare i legender om den tomma graven.

S. vill fästa uppmärksamheten på den kristologi som finns i den äldsta urkristna tratidtionen och i de tre första evangelierna. I fornkyrkan kom den ju att trängas undan till förmån för mer ”johanneiska” sätt att tala om Kristus. S. vill betona tidig kristologis karaktär av erfarenhetstolkning av ganska direkt och just i handgriplig erfarenhet rotat slag (”first order assertions”): bilder, existentiellt rotade uttryck och inte särskilt genomreflekterade tankekategorier, samtliga givetvis präglade av då givna ”modeller”. Först sekundärt gjorde man också abstraktare utsagor (”scond order assertions”), Lex. ”Kristus är både Gud och människa”.

Större delen av andra boken (Christus) är en detaljrik genomgång av NT:s skrifter som vi nu har dem (”synkron” analys). Frågan är: Vad innebar själva erfarenheten och det de menade sig ”få” genom den för dem och deras liv, och hur gav de uttryck åt sin tolkning av det? Här går S. igenom NT utom de tre första evangelierna och vaskar fram hur olika skrifter och skriftgrupper ger uttryck för erfarenhetens (”nåden” som S. samlade kallar den) innebörd. Därefter försöker han sammanfatta vad som ligger i och bakom dessa mångskiftande uttrycksätt och på vad sätt de är betingade av de historiska omständigheterna och då till buds stående ”modeller”.

Bristen på begränsning

Det hela är imponerande, bitvis fascinerande, och det finns många iakttagelser och impulser att hämta för den som ger sig tid att läsa. Man kan inte ta miste på S. lidelse, och han har sinne för väsentligheter i många sidor av sin tolkning av den historiska situation vi lever i nu. Detta och annat positivt därtill kunde sägas, men vissa invändningar är också ofrånkomliga. Till stor del har svagheterna att göra med att S. inte begränsar sig. Det drabbar både läsaren och arbetet i sig.

Arbetet är dåligt disponerat. Det är säkert ett av skälen till att S. ansett sig bli så ”misstolkad” att han måste skriva en hel bok till för att förklara vad han menar (Die Auferstehung). S. gör en mängd utvikningar, upprepar sig, återupptar tidigare trådar, och det logiska sambandet mellan olika avsnitt är ofta löst. Läsaren får i stor utsträckning själv försöka rekonstruera själva tankelinjen. Det trevande fram och tillbaka som kan prägla en boks tillkomsthistoria präglar här alldeles för mycket också slutprodukten. På sitt sätt kan det vara fascinerande; böckerna liknar bitvis människans tillvaro och den kristna existensen: ett ”Suchprojekt” där man ofta inte vet riktigt var man är och bara har att treva sig vidare. Men det går ut över klarheten, vilket är synd på ett arbete med så stora ambitioner. Dessutom är S:s språk ofta vagt eller glidande och ibland konstifikt.

Ett par exegetiska kommentarer: När det gäller den tidiga synen på Jesus som den eskatologiske profeten har S. värdefulla iakttagelser och argument. Däremot underskattar han nog den betydelse det hade för urkristen ”erfarenhetstolkning” att Jesus hade kallat sig för ”människosonen”; att dessa ord om ”människosonen” först efter påsken i lärjungakretsen skulle ha uppfattats som klart syftande på Jesus själv övertygar inte. S. hävdar att lärjungarna allra först skulle ha återgivit sina påskerfarenheter i form av ”omvändelsevisioner”. Underlaget för den tesen begränsar sig i själva verket till texter om Paulus’ möten med den uppståndne, och i längden går det knappast att komma ifrån att det man från första stund berättade var att man hade sett den uppståndne (även om man kan överväga vad detta ”sett” mera exakt står för) och att uppgifterna om den tomma graven torde ha starkare förankring i tidig urkristen tradition än S. vill medge. Att huvudproblemet för evangelisten Johannes skulle vara kristna som överbetonar den mosaiska lagens betydelse verkar också föga sannolikt. S:s sätt att läsa Efesierbrevet är tankeväckande men nog till sist för ensidigt ”politiskt”. Fler detaljer kunde diskuteras.

S:s exegetiska delar tycker jag dock i stort är en prestation trots bristen på koncentration. Men att det till dessa böcker med bibelhänvisningar sida upp och sida ner inte finns något ställregister är en grov försummelse.

Förändrade modeller

Men S:s syfte är inte bara historisk/exegetisk. S. vill bidra till nutida artikulation av vad Kristus betyder. Förutsättningarna antyds i en del bl.a. idehistoriska och filosofiska exkurser i båda böckerna. Till något riktigt helhetsgrepp når dock S. knappast fram, även om han skisserar en egen artikulation av vem Kristus är (Jesus s.555598) och vad erfarenheten av Kristus får för innebörd i en historisk situation där desorientering inför framtiden och vanmakt inför lidandet är huvudproblemen (Christus s.627-822).

Jag har grunnat en hel del över denna brist på helhetsgrepp hos S. i ett arbete med ett så viktigt ärende och med en sådan perspektivrikedom. (S:s beläsenhet på olika områden gränsar nästan till det otroliga.)

Jag har fäst mig vid ett kort, i sak inte särskilt orginellt men intressant skrivet avsnitt i Jesus (s.510-515) där S. i anslutning till bl.a. franska kulturanalytiker berör frågan hur genom-gripande historiska förändringar egentligen är. Det har direkt att göra med förutsättningarna (och förändringar i förutsättningarna) för erfarenhetstolkning. Vi kommer inte ifrån att uttrycken för Kristustron i NT är betingade av då givna ”modeller”; samma sak gäller (men då mot bakgrund av delvis annorlunda ”modeller”) senare kyrkliga lärouttalanden. Vid nutida artikulation av Kristustron är man hänvisad till att utgå från att de ”modeller” som står till vårt förfogande är de samma; det är självbedrägeri. Men vill man då lösa det hermeneutiska problemet, så att man kan berätta om Kristus på ett sådant sätt att det framgår att Kristi betydelse inte bara gällde ett historiskt förgånget, då står man enligt min mening inför den historiska och idehistoriska uppgiften att så exakt som möjligt försöka bestämma var förskjutningarna i ”modellerna” har ägt rum sedan NT:s tid. Det räcker inte bara att försöka ringa in några särskilt viktiga existensproblem i vår situation (Christus s.627ff). I det nämnda lilla avsnittet konstaterar S. att förändringarna aldrig sker samtidigt på alla områden i en kultur; även vid ett mycket omvälvande revolution lever säkert minst 80 Q1a av de givna förutsättningarna för mänsklig livstolkning vidare och förskjuts först efter hand. Medan förändringarna i ”faktahistorien” kan ske snabbt, går förändringarna i den ”konjunkturella” och ”strukturella” historien, d.v.s. på de mera grundläggande och mest grundläggande planen, ganska långsamt. Ändå verkar det ofrånkomligen som om vissa förskjutningar i mycket grundläggande avseende har inträtt sedan NT:s tid – och att det är därför som bl.a. en stor del av det bibliska språket hänger så i luften för nutida människor.

Avgörande förskjutningar

S. är den här problematiken på spåren, men jag tror att två mycket viktiga saker kommit bort i alla hans perspektiv åt olika håll. För det första undrar jag om man inte måste skilja på vad jag provisoriskt vill kalla primära och sekundära modeller: mycket grundläggande (och ganska oförändliga) och mindre grundläggande (snabbare skiftande) förutsättningar för hur erfarenhet tolkas. Till de sekundära modellerna räknar jag då för NT:s vidkommande t.ex. de olika messiasförväntningar och judiska sätt att uttrycka hur Gud handlar med sitt folk som ligger inbakade i nytestamentlig kristustro. Till de allra viktigaste primära modellerna hör vissheten om att Gud alls finns. Det är lättare att komma åt de sekundära modellerna än de primära; det är t.ex. egentligen ingen större svårighet att för en nutida läsare med hjälp av diverse inhämtad information ana ungefär vad NT:s människor lade in i begrepp som Messias.

Det andra hänger direkt samman med vad jag just sagt om ”primära modeller”. Ett grundläggande drag i senantik livstolkning (och därmed nytestamentlig) var att ta det transcendenta för givet. ”Historiskt sett är ateismen i antiken i huvudsak en intressant teoretisk möjlighet, men den hotade aldrig på allvar de bestående kulterna och antog ännu mindre karaktären av massrörelse” (O. Gigon i Lexikon der Alten Welt sp.371). I den medelhavsvärld i vilken Bibeln tog form har man att räkna med som en i princip överallt (med i det stora hela inte betydelsefulla undantag) given förutsättning att man är viss om det transcendentas realitet. Uppfattningen om dess beskaffenhet skiftade givetvis. Men karakteristiskt nog kan t.ex. Paulus i sitt tal på Aeropagen enligt Apg 17 utgå från en generell visshet om det transcendentas existens. Vad han gör är att försöka övertyga åhörarna om en viss tydning av det transcendenta: judisk-kristen monoteism. Och i all synnerhet hela NT:s egen erfarenhetstolkning av Kristus är skriven utifrån den givna förutsättningen att Gud finns och att han är en i historien verksam, levande Gud. Detta är en alldeles grundläggande ”modell”. Om det nu, till följd av upplysningen o.a., har inträtt en förändring härvidalag i åtminstone stora delar av Europa – så att denna elementära visshet om det transcendentas realitet inte är en given ”modell” – då måste det påverka alla försök att artikulera vem Kristus är och vad han har för betydelse. S. har rätt i att man inte kan skriva kristologi idag utan reflexion över hermeneutiska frågor och att kristologin inte kan skiljas från soteriologin (tolkningen av ”frälsningens” betydelse) och t.ex. etiken. Ett brett grepp är nödvändigt. Men jag undrar alltså om man inte måste arbeta ännu mer och inte i så allmänna och svepande termer som S. med språkliga och hermeneutiska frågor, i synnerhet dem som gäller de primära ”modellerna”. Om vi nu lever i en civilisation där vissheten om det transcendentas realitet verkligen har rubbats och den för oss alla givna ”livsluften” är annorlunda – då kommer en kristologi ohjälpligt att hänga i luften utan en teo-logi. Om Gud inte finns, och om han inte är en levande och i historien verksam Gud, då är hela grunden för kristen erfarenhet och kristen praxis undanryckt. Och en kristologi, som i sin reflexion över de historiskt betingade ”modellerna” inte når ner till de mest grundläggande och mest avgörande, ger inget riktigt verksamt bidrag till nutida artikulation av vem Kristus är.

Not

1. Edward Schillebeeckx, Jesus. Die Geschichte von einem Lebenden. Freiburg/Basel/Wien (Herder) 1974

Dens., Christus und die Christen. Die Geschichte einer neuen Lebenspraxis. Freiburg/Basel/Wien (Herder) 1977