Tills döden skiljer oss åt

Människan skall inte dödas. Människan skall respekteras i kraft av sin egen person. Det är lätt att döda ett monster. Det är inte lätt att döda en människa. Med Susan Sarandon som nunna och Sean Penn som den dödsdömde i filmen Dead Man Wal­king möter vi den omvandling som sker i människor när den våldsamma döden gör sitt intrång i deras liv. Syster Helen Prejean strävar efter att nå fram till den dödsdömde Matthew Poncelet, få honom att förstå vad han gjort sig skyldig till. Filmen kastar ljus över den eviga aktuella frågan: har vi rätt att döda någon för att klargöra att det är fel att döda?

Detta har aktualitet i dagens USA, där dödsstraffet alltmer blir en fråga om social hygien. Frågan väcks till vilken nytta den anklagade är för samhället. Brottet blir en ursäkt för att kunna göra sig av med förövaren. Frågan har till och med ställts om det inte vore bättre att avrätta utvecklingsstörda brottslingar just på grund av deras efterblivenhet. Death row befolkas i många stater av människor från socialt svaga miljö­er, präglade av drogmissbruk och kriminalitet. Under uppväx­tåren har de saknat stödet av en fast familjestruktur. De står skyddslösa mot den amerikanska våldskulturen och blir då själva offer för den.

Filmens nav är inte mordet utan mördaren. Vi följer brott­s­offrens dödskamp som genom en slöja så att åskådarna besparas gärningens motbjudande fysiska detaljer. I stark belysning och avskalad möter vi däremot den dödsdömde de sista dagarna i death row. Med händer och fötter tätt hopfjättrade samtalar han med syster Helen genom gallret som både skiljer och före­nar. Genom hennes okonstlade budskap förmås han till sist att erkänna sin egen skuld.

Efter svårbegripliga turer genom det amerikanska rättssyste­mets irrgångar förbereds han nu för att möta Gud. Han har sex dagar på sig. Kommer han att kunna öppna sig och omvända sig på så kort tid? Fången får veta att hans nådeansökan avsla­gits. Allt som återstår är att förbereda sig för döden. Den korta tidsfristen ses som ett utslag av humanitet. Visserligen tar staten inte ansvar för den dömdes eviga salighet men erbjuder honom möjlighet till själavård ända intill stunden för avrättningen. Matthew ber syster Helen att vara med honom under dessa dagar och fram till dödsögonblicket.

Här bekräftas det bekanta förhållandet, att dödsstraffet i många fall tycks förutbestämt. Utredningarna är bristfälliga, det juridiska försvaret inadekvat och/eller inkompetent. Detta är en ekonomisk fråga. Ett grovt skämt säger att trots att dödsstraffet kallas ”capital punishment” är det just de som saknar ”kapital” som döms till döden.

Syster Helen är helt olik fängelseprästen i filmen. Hon tillhör inte fängelsepersonalen, hon har ingen del i dess verksamhet och inga skyldigheter gentemot överheten. Hon har ingen roll i det juridiska systemet utan finns bara till som ett redskap för den dödsdömdes försoning.

Avrättningen enligt den moderna så kallade snabba metoden tar tid att planera och iscensätta. Detta är ett problem. Döden är konkret. Avrättningen med alla dess detaljer kräver noggrant samordnade rutiner där målet är att handla snabbt, att inte visa synliga känslor och undvika oförutsedda hän­delser eller avbrott. Han, människan, skall mätas för kist­stor­leken, en gravplats skall hittas och en begravningsentrep­renör måste övertalas att omhänderta kroppen. När präs­terna vägrar en kristen begravning får biskopen träda in.

Meningen med straffet är att det skall vara avskräckande, och ju mer man närmar sig avrättningen stegras skräcken. Den dödsdömde betraktas allt mindre som människa och allt mer som symbol. Han är inte längre subjekt utan objekt för andras handlande.

Personalen betraktar avrättningen som en del av det dagliga arbete på death row vilket underlättas genom övningar och arbetsfördelning. – ”Jag binder alltid fast vänster ben. Det är bara en del av jobbet”, säger fångvaktaren. ”Det hör till jobbet”, säger läkaren. – Dehumaniseringen drabbar både den som skall avrättas och dem som genomför avrättningen. Vi möter här en yrkesgrupp vars tilldelade roll står i diametral mot­sats till det ideal som dess identitet ursprungligen var knuten till, nämligen fångens bättring.

En god avrättning är en snabb avrättning, sägs det. Döden får gärna inträda snabbt, men döden och dess synliga följder har ett budskap till de levande. Straffet skall fungera som exempel och drama, och därför måste avrättningen vara offent­lig. Men vad är en snabb avrättning? Efter i andra sammanhang nästan otänkbara säkerhetsåtgärder och detaljerad planering får vi närvara vid en människas död, med dess öppning mot evigheten. När en människa dödas genom en eller flera männis­kors genomtänkta vilja och hand, får händelsen ett outplånligt pornografiskt drag. Den totala kränkningen av en individ är ett faktum.

Med eller utan vetskap eller avsikt samverkar alla i den sociala kontrollen omkring den dödsdömde som leder till att denne inordnar sig och börjar marschen mot avrättningens plastbrits. ”Dead Man Walking”, ropar fångvaktaren som går först i ledet med dödsprocessionen bakom sig. Syster Helen går ett steg bakom Matthew. Med ena handen på hans axel och med Nya testamentet i den andra uppmanar hon honom att inte vara rädd. Han har erkänt sina synder och bett för sina offer. Nu skall han överlämna sig i Guds händer. Syster Helens närvaro är hennes löfte till Matthew: i hennes ögon skall han som sin sista upplevelse i detta livet erfara kärleken. ”I mina ögon skall du se kärlek.”

Men blod kräver blod och det skall bevittnas av brottsof­frens föräldrar. Ett halvt dussin av USA:s delstater tillåter, på samma sätt som i filmen, att brottsoffrens anhöriga bevitt­nar avrättningen. Det massmediala trycket driver anhöriga att utkräva hämnd, annars anses de svika de sina. Att närvara anses lindra deras lidande.

Flera aktuella grova mordfall där unga människor har fått sätta livet till har fått oss att diskutera och uppmärksamma brottsoffrens situation i dagens Sverige. Döden skiljer inte bara offret från förövaren, barnet från föräldrarna och maka från make i svårbearbetad sorg efter förlusten av ett barn. Den skiljer dessutom mordoffrens anhöriga från alla deras investerade drömmar och hopp som förkroppsligades i det mörda­de barnet, de fullgjorda studierna, den förväntade glädjen över erövrade examina som aldrig blir av, de barnbarn som aldrig någonsin kommer att födas.

För oss som dagligen konfronteras med våldsam död genom massmedierna väcks tanken vad det skulle innebära att själv mista en närstående genom ett våldsdåd. Men tanken att en avrättning på något sätt skulle ge tröst eller vedergällning är motbjudande. Naturligtvis önskar man att förövaren skall komma till full insikt, till skam och ånger över sitt intrång i våra liv och att han själv får lida för sina gärningar. Man kan till och med önska honom döden. Detta är dock inte detsam­ma som att bejaka dödsstraffet och kan inte heller jämställas med detta.

I de egna barnens död är det de anhöriga som förnedras och isoleras. Filmen skildrar hur nunnan möter offrens föräldrar. Deras utsatthet, deras förlorade oskuld och lidande tycks mig få en mindre sympatisk framtoning. Jag frågar mig varför. De har utlämnats åt sig själva utan stöd eller förståelse från omgivningen, och deras växande och obearbetade bitterhet visar att de fortfarande är i ett tillstånd av chock. Kan man över­huvudtaget förlåta den som så grovt har skändat ens eget barn? Och vad skulle det innebära att förlåta?

Påven Johannes Paulus II har vid olika tillfällen vädjat om nåd för dödsdömda och har själv uttryckt att det inte får förekomma annat än då det är ”absolut nödvändigt”. Den katol­ska katekesen (n. 2266) talar om att man inte utom ”i yttersta fall” får tillämpa dödsstraffet. Men vem kan säga vad som är det yttersta fallet?