Ulrike Meinhofs förlorade heder

En god vän har berättat om den milda men tydliga skandal han gjorde när han dök upp på kyrkans maskerad klädd som sekel­skiftes­anarkist med klotbomb i bakfickan. Tsar- och presi­dent­­mördare får inte finnas ens som karikatyrer i vår föreställ­ningsvärld. Terrorn vill vi inte bli påminda om, den måste hållas på fasans och fördömandets avstånd. Likväl finns den där som en obegriplig men väsentlig realitet i den värld vi lever i. Vi har haft och har den också i Sverige, ett fredligt land men med öppna kanaler mot en betydligt mindre fredlig omvärld. På 70-talet hade även vi en släng av den internatio­nellt grasserande terroristskräcken. Terrorns psykologiska och ideologiska grunder är ofta, noga besedda, nog så tvingande och genomreflekterade. Det som vi absolut inte vill se är terrorns rationella sida, att den skulle kunna ha ”rätt” och agera konsekvent utifrån ett moraliskt ställningstagande till konkreta samhällsförhållanden.

En av konstnärens uppgifter – de är otaliga – är att ut­forska empatins gränser. Varje människa ställs inför uppdra­get, men vi klarar det sällan. Konstnären måste i vårt ställe driva impulsen så långt han eller hon är mäktig – och inte skygga för resultatet. Dostojevskijs Brott och straff är det klassiska exemplet. Han placerade rånmördaren Raskolnikov på scenen i gestalt av en begriplig och verklig människa, en människa som visade sig värd, visade sig kräva vår inlevelse. Den idékonst Dostojevskij kanske trodde att han ägnade sig åt, en kritik av övermänniskotanken, förflyktigas inför mötet med den verkliga människan.

Konsten kan och bör även hela det splittrade och återupp­rätta det förnedrade. Den kunskap som konsten ger är en annan än den vetenskapliga specialiseringens. Konsten spaltar inte upp utan fogar samman. En hel historisk epok kan börja leva i en roman, alla de splittrade skärvorna av information om ett samhälle börjar foga sig samman i läsarens medvetande.

Dokument och fiktion

Steve Sem-Sandberg har ställt sig inför empatins och upp­rät­telsens problem i Theres, romanen om Ulrike Meinhof. Han tänker inte bara individuellt empatiskt även om han koncentre­rar sig kring ett enda livsöde. Hans huvudfigur är i högsta grad en samhällelig varelse. Romanen tycks säga att det sam­hälle Ulrike Meinhof och de andra i Röda Arméfraktionen (RAF) levde i och bekämpade är lika obegripligt och fruktansvärt som deras motståndshand­lingar mot det. Och terroristernas hatiska angrepp mot sam­hället motsvaras kanske av lika starka och förkastliga över­grepp från samhällets och statens sida mot deras egen integri­tet som människor. Just detta kan vara svårast att se och inse för den som förfasar sig över terrorn.

Theres är ingen roman i traditionell mening. Den är byggd som ett collage av dokument och fiktiva partier, ett kalejdos­kop av otaliga splitter från en sönderslagen verklighetsbild. Beroendet av den dokumentära traditionen är tydligt. I Sverige är den inte särskilt stark, men två verk från 60-talet av P. O. Enquist kan nämnas i sammanhanget: Legionärerna och Hess. Legionärerna behandlar Baltutlämningen, en av de mest trauma­tiska episoderna i svensk efterkrigshistoria. Hess är en ”textmobil” kring Rudolf Hess, Hitlers ställföreträdare. Steve Sem-Sandberg sa i ett TV-program nyligen att han nogsamt undvikit att läsa om just Hess under arbetet med Theres; likafullt hälsar han i ett par formuleringar till sin före­gångare genom att citera honom. Efter P. O. Enquist har ett fåtal författare använt den dokumentära tekniken med konst­närlig framgång. I den samtida svenska romankonsten har Sem-Sandberg själsfränder hos Lars Jakobsson (jag tänker särskilt på romanen Pumpan som handlar om McCarthyprocesserna) och Ola Larsmo (som särskilt tydligt använt dokumentär teknik i roma­nen Himmel och jord må brinna, en bok om hungerkravallerna i Västervik 1917).

Steve Sem-Sandberg har bokstavligen levt med sina källor. I det nämnda TV-programmet berättade han en belysande episod. Han kom till pressarkivet i Bonn och ville se på materialet om den tyska terrorismen. Arkivtjänstemannen slog ut med händerna och sa: ”Halva arkivet handlar om terroristerna.” Detta pekar på ett viktigt faktum: Ulrike Meinhofs historia utspelas hela tiden i media, i offentligheten. Steve Sem-Sandbergs främsta källor är följdriktigt pressen. Han har läst Bild-Zeitung, den tyska tabloid som kanske är värst i Europa, de svenska är rena västanfläktarna vid en jämförelse, från 1968 till 1976. Han har utökat sitt material med allehanda andra dokument: rappor­ter, förhörs- och rättegångsprotokoll, brev, flygblad osv. Ibland är källorna fiktiva; pressens rapportering om RAF var ju också ofta rena fiktionerna. Samma grepp har också Lars Jakobsson utnyttjat i Pumpan och i novellsamlingen Hemsökel­ser. Denna svävning mellan fiktion och dokument använder Steve Sem-Sandberg för att uppmana sin läsare till skärpt uppmärk­samhet, för att sätta igång en process som närmast kan kallas medskapande i ordets mest konkreta mening. Bokens verkan och värde vilar just på denna uppmaning till läsaren att arbeta tillsammans med författaren.

Ett liv

Ulrike Meinhofs liv beskriver en vacker men hemsk båge som kan fångas i det slitna begreppsparet uppgång och fall. Hon föddes i en protestantisk familj i Jena 1938. Efter kriget flydde familjen till väst, och Ulrike gick i en katolsk skola. Sedan för­äldrarna dött adopterades hon av en vänsterintellek­tuell kvinna, en väninna till modern. På 60-talet var hon jour­nalist på sin mans tidning Konkret, en radikal studenttidning som sålde lösnummer med pornografiska tabloidknep. Hösten 1968 gjorde hon för tidningens räkning ett reportage om en rätte­gång mot Gudrun Ensslin och Anderas Baader som stod åtalade för brandattentat mot ett par varuhus i Frankfurt. De skulle bli hennes kamrater i RAF. Här börjar fallet.

Från att ha varit en respekterad journalist och ofta sedd gäst i TV:s debattprogram förvandlade hon sig till en politisk ”outlaw” som ständigt förändrade sitt utseende och alltid befann sig på flykt. Vid ett gripande kunde hon bara identifi­eras med en röntgenbild av huvudet där en silverklam­mer en gång opererats in för att avgränsa en hjärntumör. Hon förlorar snabbt allt integritet, all värdighet och all rätt att vara en moralisk varelse i offentlighetens ögon. Rån och mord ingår i hennes och hennes kamraters praktik medan deras retorik hela tiden är politisk och moralisk. Till slut grips hon för sista gången, ställs inför rätta men begår – troligen – självmord i fängelset under rättegångens inledningsskede. Fortfarande är förloppet inte helt klarlagt. Till exempel är det mycket underligt att Ulrike som var en ständigt skrivande människa inte lämnade något avskedsbrev efter sig, inte ens ett med­delande till sina barn.

Terrorism i vänstervågens kölvatten

Till de allmänna förutsättningarna för terrorismens upp­­komst i Tyskland (och Italien) hör vänsteruppsvinget och ”ungdoms­upproret” mot 60-talets slut. Hela samhällsandan var genom­politiserad; man kan se det i en detalj som att den berlinske studentledaren Rudi Dutschkes lille son fick namnet Hosea-Che. Men någon mer genomgripande samhällsförändring lyckades stu­dentrörelsen inte uppnå, lika lite som alla de små marxistiska partier som bildades runt om i västvärlden, också i Sverige, de följande åren. Luften gick definitivt ur rörel­sen när USA tvingades lämna Vietnam 1975. Men det stora miss­lyckandet lämnade en mängd frustrerade och förtvivlade männis­kor efter sig, och bland dem växte terrorismen fram. I en viss mening kan man nog hävda att aktivismen löste deras egna psykologiska problem.

RAF:s ideologi, i brantaste förkortning, gick ut på att provocera fram det kapitalistiska samhällets starkast tänkbara repression för att på så sätt väcka arbetarklassen och de intellektuella till revolutionärt handlande. Attentaten rikta­des mot statliga institutioner men också mot kommersiella som banker och varuhus. ”Konsumismen” var en av de viktigaste fienderna. I bakgrunden fanns naturligtvis praxis ur anarkis­mens historia. Men viktigare inspiration kom från tredje världens befrielserörelser som det vietnamesiska motståndet mot USA:s angreppskrig och stadsgerillorna i Sydamerika. Kulturrevolutionen i Kina spelade också en stor roll. Man försökte föra över dessa erfarenheter till en högt utvecklad industristat utan att så mycket reflektera över att en mar­xistisk revolution aldrig dittills hade inträffat i den typen av samhälle. Man såg dessutom – troligen helt riktigt – att nazistiska strukturer och personer fortfarande mer än tjugo år efter Hitlers fall fanns kvar i det västtyska samhället. Ulrike Meinhof var den enda av dem som från barndomen hade egna erfarenheter av nazitiden. Att hennes och de andra terro­risternas praktik hade stora likheter med fascistiska rövar­bands från tidigare decennier låg utanför deras förståelseho­risont.

På ett plan lyckades terroristerna uppnå några av sina delmål. Västtyskland förvandlades på kort tid till en polis- och kontrollstat. Terroristjakten antog orimliga proportioner och gick ofta över gränsen till hetsjakt och häxjakt. Många oskyldiga drabbades av detta. Press och andra medier bidrog villigt i drevet. En av de få som försökte tala modererande i saken var författaren Heinrich Böll; hans lilla roman Kathari­na Blums förlorade heder komplicerade på ett förtjänstfullt och estetiskt fullödigt sätt terrorismens idéer och uttrycks­former. Helt följdriktigt kom kampanjerna också att riktas mot Heinrich Böll själv; han anklagades för att vara ”Sympathi­sant”.

Detta terrorns decennium skildrar alltså Steve Sem-Sandberg med en oerhörd detaljrikedom och en vad jag kan förstå nästan perfekt tonträff vad gäller språkbruk och tänkesätt. Theres är lika mycket forskarbragd som gestaltning. Den författarröst som då och då hörs mellan och i de splittrade dokumenten är också blixtrande intelligent. Men denna röst avstår alltså från att pre­sentera sammanfattningar och övergripande tolk­ningar; de skulle bryta den fragmentariska form som författa­ren valt för sitt romanbygge. Det bärande elementet är i stäl­let symbolerna. En av dem har vi redan mött: den inkapslade hjärntumören.

Projektionen av ett mediabyte

Denna tumör instängd i sitt silver är en av bokens huvud­­sym­boler. På samma sätt är Västberlin instängt av muren mot öst. På samma sätt isolerar sig – och isoleras – RAF från det samhälle den bekämpar; terrorn är en cancer i samhällskroppen, och Ulrike Meinhof står på cancerns sida. Denna senare aspekt utvecklades ju av media, särskilt av Bild-Zeitung och övrig Springerpress. I offentligheten gjordes hon till ett abnormt monstrum, ett psykiatriskt fall där hjärntumören spelade en viktig roll i ”förklaringarna” av hennes handlande. Samma tumör fungerade alltså i verkligheten som identifikationso­bjekt vid ett gripande. Detta innebar en grov kränkning av hennes personliga integritet. Denna Ulrike Meinhofs förlorade heder – så travesteras Böll i titeln på ett urval av hennes texter som finns på svenska – är offentlighetens verk. Hon är helt och hållet definierad av pressen, instängd i dess silver­klam­mer så att hennes egen röst inte kan höras annat än som en monstruös förvrängning. Sedan hon deformerats och demoniserats på mångahanda sätt är hon förvandlad till ett lovligt byte för alla att jaga fritt och med alla vapen. I den meningen av­slutar hon inte själv sitt liv i fängelsecellen; hon mördas av offentligheten. Om en annan dödsscen heter det i romanen: ”med blodet levrat så att det inte går att skilja från tidnings­tryckets rasterpunkter”. Denna död är, precis som terrorn själv, bara ”en stapelvara i den mediala hänryckningens tid”.

Ungefär så kan en av Steve Sem-Sandbergs symboler börja förgrena sig i läsarens medvetande och ge stadga åt den frag­mentariska texten. En annan, inte den viktigaste men den som gett boken dess namn, är det alias som Ulrike Meinhof får av sina kamrater i RAF. Det var bara hon som fick bära ett hel­gonnamn. (Jämför sammanställningen av profeten Hosea och revolutionären Che Guevara i Rudi Dutschkes sons namn!) Hon kallas Theres, Teresa av Avila, det spanska helgon som på 1500-talet reformerade karmelitorden och återställde dess ursprungliga stränga regel. Skulle alltså Ulrike Meinhofs plåga – hjärntumören, hetsjakten i pressen och från samhällets samlade resurser – vara en helgonutkorelse, ett martyrium? Det är fullt möjligt att tolka den vällyckade och uppburna Ulrike Meinhofs snabba och branta rörelse nedåt, hennes självvalda fall ner i helvetet, som ett slags utvaldhet eller utkorelse. Hon vill upphäva fallets tyngdlag och i stället uppnå paradi­set, det klass- och tyngdlösa samhället. Fallets tematik finns alltid närvarande hos P. O. Enquist, som nämnts en av Steve Sem-Sandbergs formella förebilder, och i bägge fallen går det att ge temat en kristen tolkning. Frågorna måste ställas; svaret måste läsaren själv ge. Romanen tiger medan den mångor­digt relaterar det som hände och det som man trodde hände. Detta tigande är bokens främsta kvalitet – och dess största problem.

Den medskapande läsaren

Ty Theres sviker våra förväntningar på hur en roman skall se ut. Därmed kan den lämna sina läsare i sticket. Den för­söker ersätta handling och idé med fragmentets lyster och symboler­nas lyftkraft. Men jag är något tveksam till om den fullt ut lyckas överföra struktureringsarbetet till läsakten och läsa­rens inre. Även om en oreflekterad realism nästan alltid beljuger sitt ämne genom att snäva in och reducera det, genom att låta berättelsens korsett deformera det berättade, ger den stadga och motstånd i själva texten. Här svävar ”text­mobilen” fritt i medvetandets rymd. Orkar läsaren alltid ta emot det medskapandets förtroende som texten erbjuder? Kanske är det så att Theres’ viktigaste roll i dagens svenska litte­ratur inte är att berätta om och levandegöra den tyska terrorn för ett par decennier sedan. I stället pekar den kanske ut riktningen för en ny prosa bortom realismens domäner där den förtroende­fulla jämlikheten mellan text och läsare är för­verkligad men där ”verkligheten” ändå spelar huvudrollen. Vägvisaren är ju aldrig identisk med den ort den visar mot.

Men just för alla frågor den ställer, alla tankar den sätter i rörelse – den är en mycket god ”textmobil” – måste man se Steve Sem-Sandbergs Theres som en av de viktigaste och bästa böckerna hittills i år.

Steve Sem-Sandberg, Theres. Bonniers 1996